Joakim Palmkvist: Äventyr i Svenssonland. Seriemördaren Peter Mangs (Bonniers)

Vapnet som Mangs skadade och dödade med

Joakim Palmkvist är kriminalreporter på Sydsvenskan i Malmö. Han har tidigare, tillsammans med kollegan Tobias Barkman utgivit Maffiakrig (2011). Den nya boken handlar om Peter Mangs, mannen som höll Malmö i rädsla och oro under många år och gjorde sig skyldig till ett stort antal skjutningar både inom- och utomhus, skadade många människor psykiskt och/eller fysiskt samt dömdes för två mord (han är dock med all säkerhet skyldig till fler, och tre av dem skildras ingående i berättelsen) och han dömdes till livstids fängelse. Mangs själv är nöjd med att sitta på säkerhetsavdelning för många år framåt, han behöver nämligen inte tänka på att försörja sig (och det angav han som ett av flera motiv till sina härjningar). Nå, vad är då Mangs för en människa som begår alla dessa brott? Palmkvist kommer nog honom närmare än de flesta. Han samtalar med honom i fängelserna. Han har under Mangs hela tid som skjutande man följt honom och hans brott i sitt reporteryrke. Men för Palmkvist, liksom för de flesta av oss, var det under mycket lång tid minst sagt osannolikt att en ensamvarg skulle vara den skyldige. Eftersom våldet mellan K- och M-falangen trappades upp under dessa år och det i Malmö ägde rum ett femtiotal skjutningar och ett antal människor dödades, fanns allt fokus på dem och andra kriminella nätverk, som t.ex. Black Cobra. 

I oktober 2010 publicerar Sydsvenskan en karta med rubriken ”Här är alla skottdåd i Malmö – hittills”. Rubriken antydde vad som komma skulle. Den var för den sakens skull inte särskilt synsk. Allt pekade mot fler dåd och fler döda. Så blev det också. Men polisen släpper lite på sekretessen och den här dagen är de öppna med att de söker ”en ensam serieskytt” som riktat in sig på ”svarthåriga människor med ursprung i länder utanför Europa”. Första offret är en iranier på Lindängen. Andra offret en irakier i samma hus. Trez Persson dödades i en bil då hon satt bredvid en kriminell man med albansk bakgrund som var på permission från ett fängelsestraff, han skadades svårt. Nu vet man att Malmö fått sin motsvarighet till Lasermannen. Men dödandet har pågått länge. Mangs första mord ägde rum 2003, då han cyklande tog sig till sitt barndomskvarter på Gånglåtsvägen, långt söderut i Malmö i området Lindängen. Där skulle den iranskfödde pensionären Kooros Effatian bli brutalt avrättad i sitt eget hem. Mangs hade nu fått veta hur det kändes att döda. Det hade givit honom mersmak.

Joakim Palmkvist är oerhört väl inläst på fallet Mangs. Hans 350-sidiga berättelse är övertygande både som kriminalreportage i allmänhet och som berättelsen om en sjuk mans sjuka handlingar. Men Palmkvist tar också tag i det som verkar vara Mangs ideologiska filter: han hatar Svensson som ställt till det med hans Sverige och han hatar ”svartskallar” – det finns en paradox i detta, för i hans av konspirationsteorier färgade tankar är det framför allt ”judarna”, ”bankirerna” och andra som utgör den makt som styr oss mot avgrunden. Han kallar, som andra med samma galenskap i sig, denna makt för New World Order, alltid förkortat till NWO. Men sådana kategorier kommer han inte åt med sina vapen. Han säger det själv: ”Jag tog dem som låg närmast . svartskallar”. Han riktar in sig på de kriminella. Men som Palmkvist påpekar så hävdar Mangs att han ”ville göra revolution mot det tråkiga och trygga Svenssonlandet”, och att ”upproret hägrade”. Hela Mangs världsbild präglas av motsägelsefulla och illa sammanhängande teser om verkligheten. Men det verkliga problemet blev att han bestämde sig för att bli en väpnad terrorist. Att han kunde hålla på i så många år förvånar säkert fler än mig. Men Palmkvist ger ändå en rad ledtrådar till ett svar. Det gör hans bok särskilt viktig för den som vill förstå fenomenet Malmö bättre.

Att Palmkvist utöver allt det sagda också är en lysande skildrare av Malmö som stad gör boken särskilt läsvärd. Han kan återskapa stämningar, bilder, dofter som gör att man ser denna stad framför sig. Låt mig avslutningsvis bara ge ett enda exempel:

”Staden kan vara mer skrämmande än annars för den som cyklar i mörkret. Ljuden förstärks när dagens brus från trafik och folkliv dött bort (…) Det skumgula ljuset gör det omgivande mörkret ännu svartare. Nere vid Gustav Adolfs torg rör sig skuggor över gatan. Här är det farligare för den som har en pistol i hölster under jackan och tänker sig att han ska straffa någon just ikväll. Här finns det för många ögon och öron. Blåljusen kan när som helst blinka ut från polishusporten på Verkstadsgatan vid Davidhallstorg. Den som cyklar genom Malmö känner staden tränga sig på mer än annars. Cyklisterna kan höra ropen eka mellan husen på Sevedsplan och tränga ut från gårdarna, ner längs cykelstråken och försvinna bland buskarna på Heleneholmsstigen. Det här är området där Skånepolisen kommenderar in 24-timmars bevakning när ursinnet exploderar. Det händer ofta. Medan kvartersbutiken Ziyads liv ligger kvar på Rasmusgatan och säljer smuggelcigaretter hänger unga kriminella i klungor utanför. En del bilister som irrat sig hit tvingas betala tull för att komma igenom kvarteren.” 

Så skriver bara den som känner staden. Det gör Palmkvist.