Hellre en bänk i Birmingham än en tågvagn med Skånetrafiken. Foto: Astrid Nydahl |
"Helvetet är andra människor" hette det i Sartres pjäs Inför lyckta dörrar som hade premiär 1944. Man skulle kunna tillägga att detta citat ibland uttrycks med orden "helvetet är de andra" numera. Ändå hör man det inte ofta, trots att det kanske aldrig ägt större giltighet än i det postmoderna samhället.
Efter en längre tågresa under tisdagen är jag påmind om hur redo jag är att instämma i påståendet. Det var bokstavligt talat ett helvete att sitta inklämd mellan alla dessa telefonerande, musikdunkande, tjattrande och allmänt motbjudande människor i varma och syrefattiga vagnar. Att sitta i det som kallas tyst avdelning är ännu värre eftersom dessa vuxna människor beter sig som omogna tonåringar. De tycks helt bortse ifrån grundläggande mänskliga umgängesregler. Står det tyst avdelning på väggen känner de sig manade att bete sig ännu värre.
Resan hem var en smula bättre. Det var tystare än i den tysta avdelningen. Men ännu en gång fick vi bekräftat att Skånetrafiken inte fungerar som den ska. De överfulla tågen berodde inte minst på de Öresundståg som havererat och de Pågatåg som aldrig nått sina destinationer. Det kommer att ta mycket lång tid innan jag gör en sådan resa igen. År kommer att gå. Helvetet är sannerligen de andra, och ju färre andra människor jag behöver dela utrymme med desto bättre.
***
Med ”Flugorna” hade Sartre gjort sig uppmärksammad som dramatiker, och hans nästa pjäs, ”Inför lyckta dörrar”, som hade premiär i maj 1944, förstärkte denna position. Två kvinnor och en man, nyss avlidna och sammanförda i ett rum, inrätt i empirstil, i helvetet förstår snart att de är dömda att leva tillsammans och i evig tid framöver plåga varandra. Pjäsens nyckelreplik – ”helvetet är andra människor” – sammanfattar grundstämningen även om den ofta felaktigt citeras som ”människan är människans helvete”. Det helvete som kan anas i pjäsen har dock snarare karaktären av ett tråkigt cocktailparty än ett brinnande Gehenna.
Pjäsen har en enkel struktur; den består av en enda akt, den utspelas i ett enda rum och med tre skådespelare som nästan hela tiden samtidigt är närvarande på scenen. Den har ofta jämförts med Strindbergs ”Dödsdansen”. Sartre lär ha velat skriva en pjäs för tre av sina vänner utan att ge en viss roll mer utrymme än någon annan.
”Inför lyckta dörrar” är det mest lättillgängliga av Sartres dramer och det som framför allt förknippas med en mörk existentialism.
I ”Flugorna” var friheten något i framtiden realiserbart. För trion i helvetet finns inte denna möjlighet, valet är redan gjort. Tragiskt i det antika dramat var att följa det ödesbestämda, tragiskt hos Sartre är att inte längre kunna ändra det liv man har levt. Pjäsen kan därför sägas illustrera det som i ”Varat och intet” formulerades som att ”döden förvandlar livet till ett öde”.
Avhåller mig så mycket det bara går från "offentliga" miljöer. Folk har verkligen tappat allt som har med respekt att göra. JAG JAG JAG JAG JAG är det som gäller. Önskar dig tystnad och fågelsång.
SvaraRaderaAllt gott,
Håkan
Serendipitet. I Claude Lanzmans självbiografiska bok Haren i Patagonien läser jag om Sartre; "Helvetet är de andra", den berömda repliken ur Lyckta dörrar, var något som han dagligen upplevde och förkroppsligade, det kan jag intyga.
SvaraRadera/Göran