Återbesök på Hallarna, Tormestorp

Hallarna som det ser ut idag (jämför med bild från 1961 längre ner). Foto: Astrid Nydahl

Skogen där vi alltid gömde oss i frihet. Foto: Astrid Nydahl

Idag hände något jag väntat på i många år. Jag och Astrid körde till Tormestorp och därifrån högst upp på åsen till Hallarna. Det var där jag var som barn på ett så kallat "vilohem". Kvinnan som bor där nu var vänlig och tillmötesgående och Astrid fick lov att fotografera där. Kvinnan sa att hon hört på radio att man skickat barnen dit en gång i tiden för att där fanns "hela Skånes bästa luft" och jag svarade att några sådana minnen fanns inte för mig. Däremot har jag många andra minnen, och de kommer till mig när jag står där, mitt inne i skogens tystnad.

***

Här följer ett utdrag ur den kommande boken:

Vilohemmet för barn i nordskånska Tormestorp finns som ett sår i minne och undermedvetandet, ett sår av hemlöshet, kärlekslöshet och missriktad omsorg. Hur missriktat beslutet att sända mig dit var, förstår jag redan av det faktum att jag hela tiden återkommer till det. Det tycks som om minnena från den vistelsen är indelade i tydligt avgränsade tablåer. Ibland startar berättelsen på barnpsyket med mamma, ibland med avskedet från klasskamraterna i skolsalen, ibland med ankomsten med tåg, då vi till synes steg av i vildmarken för att fösas upp på ett vagnsflak och köras upp för backen av bonden Jonsson till själva den byggnad där institutionen var inrymd. Vi som satt på flaket hade aldrig tidigare sett varandra (och tågresan från Malmö är helt utplånad från minnet). Naturligtvis var vi nervösa redan på grund av det. Jag föreställde mig att hela gruppen, åldersmässigt ganska stramt fördelad på barn i åldrarna 7 -12, säkert lika många flickor som pojkar, hade en likartad bakgrund. Kanske var vi nervöst lagda. Vi fick ju aldrig några svar. Men jag lärde mig ganska snabbt att det inte förhöll sig så. Flickorna var villiga att berätta och någon av dem hade missbrukande föräldrar, en annan hade sett pappan mörda mamman. Varför hamnade jag här? Det fanns för mig inga synliga tecken på att något allvarligt hänt i vår familj. Det gjorde min skamkänsla ännu större. De fel och brister jag hade och som låg till grund för beslutet att skicka mig hit kunde jag ju bara själv vara ansvarig för. Flera av de andra kunde hänvisa till olyckor som de inte betraktade sig som delaktiga i.

Utanför huset Hallarna, 1961. Jag nummer två från vänster.

När jag i lågstadiets tredje klass fick veta att jag för en period under vårterminen och in på sommarlovet skulle lämna klassen, var det som drabbade mig hårdare än ett knytnävsslag i magen. Jag hade efter ett besök på barnpsykiatriska kliniken, som då var inhyst på Flensburgska barnsjukhuset, remitterats till ett så kallat vilohem i Tormestorp utanför Hässleholm.

Jag lusläser journalerna från den tiden men hittar inte ett ord om detta. Journalerna påbörjas den 17 december 1964, då jag är tolv år och går i sjätte klass på Lorensborgsskolan. Det finns en anteckning i journalen som gör att jag blir osäker på vid vilken ålder jag skickades till Tormestorp. Det står: ”Modern uppringes, se kuratorsjournal”. Fanns inte Tormestorp ens med i min journal? Var det aldrig ett ärende för barnpsyk? Den beskrivning av mig som barn som finns i journalen är lätt att känna igen sig i: ”Pat. är sedan ½ år tillbaka nervös, irritabel, får ibland hysteriska utbrott, han har sagt sig ej trivas hemma. Håglös, blek och glåmig. Trött på morgnarna, blir lätt illamående och yr, dålig aptit. Tål ej minsta ljud, vill ha absolut tyst omkring sig. Verkar uttråkad för det mesta.” Efter att man i journalen hänvisat till ”kuratorsjournalen, särskilt sidan 2” har man lagt in ett papper som döljer resten av texten, före kopieringen som jag uppenbarligen inte skulle ta del av. Vad stod det där? Var det uppgifter om mamma eller något annat som jag inte borde veta i vuxen ålder? Får en journal censureras?

Bonden Jonsson i Tormestorp, vår tröstare med djur och värme.

För läkaren berättar jag att jag samlar på frimärken och att jag tycker om att följa med pappa till hans ateljé och avrundar sedan med en klassiker: ”När jag var liten ville jag bli doktor”. Barnpsykiatrikern skriver i journalen: ”Klart normalbegåvad, kanske något därutöver, mån om korrekt uppförande, lätt neurotiska drag.” Förutom att jag gett intryck av att vara ”mjuk och spontan” har han också tyckt sig se en person med ”lättare depressiva drag”. Tanken svindlar när jag läser det: vid tolv års ålder kunde en läkare ställa en diagnos som skulle visa sig hålla resten av livet!

Tormestorp då, vari bestod den största förlusten av resan dit? Den bestod i att jag förlorade närheten till Eva. De flickor jag mötte på vilohemmet var dåliga substitut, de vulgariserade hela min livsuppfattning. Från den romantiska och svärmiska förälskelsen i Eva hamnade jag nu i ett brutal fysisk förlustelse. Började röka. Tog på flickornas mest hemliga kroppsdelar. Men jag var inte tolv år när jag kom dit. Den journal jag fått skickad till mig från sjukhuset i Malmö berättar inte om den tiden. Jag är tolv år gammal i den journal jag just läst. När jag kom till Tormestorp var jag bara nio! Var finns pappren om den resan? Vem fattade besluten? Vem var socialt och organisatoriskt ansvarig för dessa hem och vilka barn var det som skickades till dem?

Den mjukhet som barnpsykiatrikern talat om kanske fanns på ytan och i mina drömmar. Men bakom den fanns också kaoset, ångesten, vreden. Den mycket tidiga vreden över att ha kommit till världen utan att ha blivit tillfrågad. Ångesten som förstört så mycket av det vuxna livet måste ha varit den avgörande faktorn också för barnet som är jag. Det som i journalen kallas ”hysteriska utbrott” får i vuxenvärlden helt andra namn: aggressivitet, våldsamhet, starka humörsvängningar, panikångest.

Till Tormestorp kom jag tom och rädd. Traktorn som förde oss barn på sin öppna vagn från järnvägsstationen uppför backen, in i skogen och fram till byggnaden där vi skulle bo, var ett löfte om lantliv, men jag kunde inte se något positivt i det.

Tvärtom var det rädslan och en stark känsla av övergivenhet som uppfyllde den tomhet jag erfarit. Hur länge jag skulle stanna där visste jag inte. Men jag visste med hela mitt väsen att de andra barnen och ungdomarna inte var som mina drömmars Eva eller som de andra i klassen på Lorensborgsskolan. Jag visste att de var mycket annorlunda men först efter en tid där förstod jag varför och på vilket sätt.

Så såg Hallarna ut 1961. Bild jag fann på nätet.

Att leva i ett stort hus med sovsal och personal som sköter allt omkring en är en omtumlande upplevelse för ett barn som vant sig vid att leva i ett pojkrum med sin bror och alltid ha mamma och pappa till hands. I Tormestorp fanns ingenting. Ett mörker omslöt mig, ett mörker så kompakt att jag bara till min mormor kunde uttrycka den längtan bort därifrån som jag varje dag kände. Musslans slutenhet blev min. Bara i skogen, på äventyr med de andra, kunde jag blomma, men också där var det hotfullheten och ensamheten som gick tillsammans med mig. Hos bonden Jonsson en bit ner för backen mot samhället fanns en hund att klappa. Det var det närmaste man kunde komma känslan av lycka. I samvaron med de andra barnen – oavsett om det var i skogen, under de mäktiga granarnas naturliga kojor eller i hemmets allrum – kunde jag för sekunder känna att jag glömde bort flyktinstinkten, men de blev aldrig många eller långa förrän jag var tillbaka i den, med fåfänga drömmar om hur jag skulle smita och sedan tjuvåka tåget tillbaka till Malmö. Men jag var fånge inte bara i platsens regler och regim utan också min egen bristande fantasi och oförmåga att handla. Eller uttryckt på annat sätt: jag var för feg för att handla mot den vuxenvärld som placerat mig här. Rädd och feg.

Mina teorier om året för detta hem kommer på skam när jag tar fram ett fotoalbum. Det var redan i april 1961 jag kom dit. Det finns en handfull bilder som bevis för detta. På en av dem står en maskklädd ung pojke med en piratflagga framför bonden Jonssons bil, en ljus Vauxhall. På ytterligare fem bilder syns i tur och ordning: Bonden Jonsson själv med bildörren öppen. Jag klappande Jonssons hund. Tre bilder av hela gänget, utklädda som något slags Zorro-krigare med långa pinnar som svärd och en pirat-flagga vajande framför ett av barnens ansikte. Vi befinner oss framför vilohemmet, några sitter på trappan till entrédörren. En av dem är mycket längre än vi andra. Hon måste vara den E som jag minns som den som på ett ”vuxet” sätt lärde oss barn röka och som på sin egen kropp visade hur en blivande kvinna ser ut.

Jag var alltså bara åtta år och skulle fylla nio några månader senare. När jag förstår det, är det en chock. Jag hade inte kunnat föreställa mig att alla de minnen jag har därifrån är ett barns minnen. Jag trodde att jag var en blivande tonåring, men vägen dit var ju fortfarande lång.

 Där bodde vi Malmöungar, våren 1961. Hallarna, Tormestorp - rakt upp på åsen och djupt in i skogen utanför Hässleholm. Förvisade. Bortkörda. Undanskuffade. Det kallades "vilohem för barn". Varför vi behövde vila vet jag inte. Men vi fann varandra där. Barn till missbrukare och så jag. Mina föräldrar var inte några missbrukare, pappa var en hårt yrkesarbetande man och mamma var hemmafru med Hemmets Veckotidning och Barnatro som grundpelare, men barnpsyket i Malmö tyckte att jag behövde vara där. Jag lärde mig röka i skogen. Jag lärde mig allt en mycket ung pojke behöver veta om flickor. Ändå är det som om allt bäddats in i en dimma av okunskap och bortsuddade minnen. Så såg Folkhemmet också ut. Jag var en livrädd liten påg från Lorensborg. Det är många år sedan.