Violette - grym dyrkan av den ouppnåeliga

 Violette - grym dyrkan av den ouppnåeliga. Så skrev Svenskan om filmen. Vi såg den igår. Det var ett märkligt drama som fängslade, mer än två timmar trodde jag att huvudpersonen var en fiktiv karaktär. Man kan - inte ens av sig själv - begära kunskap om alla europeiska författare.

Fiktiv var hon nämligen inte. Hon var verklighetens Violette Leduc och hon stod i centrum för Martin Provosts nya film. Han har tidigare gjort den enastående fina Séraphine. Om nya filmen kan vi läsa:

"Den begåvade kvinnan som dyrkar ett geni är utgångspunkten också för franska regissören Martin Provosts senaste film, ”Violette”. Här är det Simone de Beauvoir som är geniet, medan författaren Violette Leduc är kvinnan som dyrkar henne." skrev Svenskan.

Jag intresserar mig mest för kretsen kring Sartre och de Beauvoir. Och plötsligt ramlar en ny pollett ner. Jag firade min 63:e födelsedag under lördagen och fick bland annat denna film i present. Den gladde mig, för än en gång fick jag tillfälle att vistas i den franska miljö, förstås romantiserad och mytologiserad, men ändå så väsentlig för oss som tog bussen till Paris åren efter 1968 för att med egna ögon se var allt hade ägt rum.

Detta saknar förstås allmänt intresse nu. Men se filmen. Den är värd dryga två timmar av en människas liv, inte minst för att den belyser några politiska, estetiska och litterära problem. Och så kan man påpeka att hela den filmiska berättelsen ledsagas av Arvo Pärts musik.

Här en liten glimt: