Sommarsolstånd. Söndag med Nietzsche

Foto: Astrid Nydahl

I gårdagens lilla text från Nietzsches glada vetenskap tyckte jag mig finna en bit av den kärna som kanske måste finnas med varje dag, att livet i sig inte är något argument, utan att vi måste finna former för ren överlevnad. Han föreslog villfarelsen. Idag läser jag i Avgudaskymning (översättning av Thomas H. Brobjer m.fl.) några riktigt klassiska ord, som ofta citeras mer eller mindre korrekt:

"8. Ur livets krigsskola. - Det som inte dödar mig gör mig starkare."

Jag har alltid trott mig förstå och dela innebörden av dessa ord. Efter den senaste katastrofen i mitt liv, när jag stod vid min döde sons bädd, var jag säker på att det skulle döda också mig. Jag skulle gå under. För några korta vårveckor trodde jag sedan att det vi tillsammans gått igenom skulle ha gjort mig starkare. Inget av alternativen visade sig vara korrekt. Tvärtom är jag idag labilare och lättare att störta i förtvivlans rus än jag någonsin varit. Ingenting tycks äga verklig giltighet. Och det säger jag inte för att framställa min egen tillvaro som svårare eller mörkare än andras. Jag säger det därför att det är så livet framstår när jag nu varje morgon vaknar till det. I Antikrist säger Nietzsche något om villkoren:

"Mänskligheten representerar inte en utveckling till det bättre eller starkare eller högre, så som man idag tror. 'Framsteg' är bara en modern idé, det vill säga en falsk idé. Dagens européer förblir i värde långt under renässansens européer; utvecklingen är helt enkelt inte med nödvändighet något slags upphöjning, stegring, förstärkning."

Det är priset för insikter som Nietzsches man betalar varje gång man stiger upp ur nattbädden. Varje gång.