Jørgen Leths nya bok Mine helte (Gyldendals forlag, København)

Jørgen Leth. Pressfoto, Gyldendals

Jag går direk till albumet och lyssnar: Lee Konitz (altsax), Bill Frisell (gitarr), Jakob Bro (gitarr/komposition), Ben Street (bas) och Paul Motian (trummor). Albumet heter Balladeering och kom 2008. 

En dansk musiker och kompositör möter några av jazzens legendarer i en New York-studio för att återuppfinna jazzballaden. Den är svindlande vackert.

Och jag lyssnar därför att berättelsen om skivans tillkomst är central i Jørgen Leths nya bok Mine helte som är del fyra i hans pågående projekt Den uperfekte menneske.  (Om det finns det tidigare artiklar här i bloggen här, här och i periferin också här. Och i Kristianstadsbladet har jag skrivit här och här)

Jørgen Leths nya bok berättar alltså om hans hjältar (med reservation för att han också presenterar några riktiga onda gestalter som han fascineras av). Levande och döda. Eftersom Jørgen Leth är en av mina stora favoriter i dansk litteratur (som poet, berättare, filmare, journalist, kritiker) tar jag mig an hjältesamlingen med stor entusiasm. Jag finner rätt snart att jazzens gestalter, både de mytologiska och de legendariska, står i centrum för hans livsintressen, vid sidan av diktare, skådespelare, filmregissörer och idrottsmänniskor och en hel rad enskilda särlingar. Det är en bok som inleds med orden

”Jeg har alltid haft helte. Den første var min far (…) Jeg bryder mig ikke om ordet rollemodel. Det er et dumt pædagogisk  begrep (…) Jeg synes, helte er godt. En helt, det er én, der står og lyser i natmørket.”

Mine helte är verkligen i sin helhet ett ljus i det kulturmörker som råder i Sverige, Danmark och andra europeiska länder, ett ljus som inspirerar till annan läsning och till lyssnande, också till det man själv tidigare inte var bekant med.
Leth skriver så att alla kan förstå. Han koketterar inte språkligt med sina kunskaper och erfarenheter. Däremot berättar han med en nästan pojkaktig stolthet och glädje om möten och händelser som i backspegeln ter sig unika, ja ibland rent av sensationella.

Det finns en annan kategori människor som Leth infogar i sitt hjältealbum, och det är hans närmaste på Haiti, kokerskan, trädgårdsmästaren, assistenten - han tecknar kärleksfullt deras porträtt, inte minst mot bakgrund av den fasansfulla jordbävningen 2010 som lade också Leths hus i ruiner. Leth berättar att hans medarbetare förlorade sina jobb hos honom när allt var förstört, men att han sedan den dagen fortsatt att betala lön till dem. De hade helst sett att han byggde sig ett nytt hus i Jacmel, men han avstår för att han saknar krafter till det, de förstår honom inte. Också ex-diktatorn Papa Doc får vara med. Det bidrar till helhetsbilden av ett samhälle Leth tycks ha en mycket komplex relation till. 

Vill man med Leths ögon möta sådana som konstnären Per Kirkeby, den geniale antropologen Bronislaw Malinowski, filmaren Jean-Luc Godard, den trasigt nerknarkade jazztrumpetaren Chet Baker eller cykelstjärnan Fausto Coppi och filmaren Lars von Trier, vid sidan av mer än ett fyrtiotal andra ska man inte tveka. Detta är person porträtt och berättelser som sätter det mesta i perspektiv. Den uperfekte menneske kallar han själv sitt perspektiv för, och jag citerar gärna några av hans tankar i ämnet, hämtade från den nya boken:

"Fejl er en viktig motor i livet. Det er f.eks. nødvendigt i kunstneriskt arbejde at lave fejl. Ellers kommer man aldrig videre. Fejlene kan bruges (...) Man kan ikke gøre det gode hver eneste evige gang. Jeg foretrækker den menneskelige menneske. Han eller hun, der kan begå fejl og leve med det."

 De uppfordrande orden tar jag med mig i livet.