Höger, vänster och hönster

Foto: Astrid Nydahl

För sju år sedan fick jag en mycket intressant bok av min vän Ervin. Den heter Vänster och höger. Essä om en politisk distinktion och är skriven av Norberto Bobbio.

Nu tar jag fram den igen. Väldigt mycket har hänt dessa sju år. Både i Sverige och i Europa i stort. Bobbio var en mycket respekterad italiensk intellektuell, född 1909. Han dog 2004. Jag ser att boken är i högsta grad relevant för situationen idag, som i allt högre grad präglas av olika typer av rörelser och partier som utifrån olika aspekter angriper den rådande ordningen. Vi ser både vad man skulle ha kunnat kalla vänster- och högerrörelser. De grekiska och ungerska exemplen är kanske de tydligaste, men samma mönster ser man också i andra länder, inte minst i vårt eget.

Jobbik jobbar på gatan.

Hur avgöra vad som är vänster, vad som är höger och vad som blott är hönster? Jag tror inte att begreppen fungerar särskilt bra längre. Bobbio skriver att dessa antitetiska termer i mer än två århundraden har använts för att beteckna olika ideologiska inriktningar och visat hur tankens och den politiska handlingens konfliktfyllda värld kan beskrivas. Han kallar begreppen för "de stora dikotomierna". Varför är det så att alltfler vill skrota vänster- och högerbegreppen? Bobbio skriver:

"Grunden för och ursprunget till de första misstankarna om att distinktionen har försvunnit, eller åtminstone att dess deskriptiva förmåga har avtagit, skulle vara ideologiernas så kallade kris."

Bobbio godtar inte det. Han säger att "ideologiernas träd alltid är grönt". Han understryker att begreppen i själva verket markerar olika grupp- och klassintressen och att den inriktning man vill ge ett samhälle fäller avgörandet för huruvida man betraktar en vänster- eller en högergruppering.

Jag hade kunnat resonera länge kring dessa frågor. Jag betraktar dem i vissa avseenden som avgörande. Men då hönster-begreppet blivit så väsentligt menar jag att det kanske är viktigare idag att peka på hur de olika skolorna glider in i varandra, och hur det mesta i den politiska offentligheten tenderar att bli socialliberalt - i bästa fall. Det mesta som svensk socialdemokrati idag står för är hur som helst mycket svårt att betrakta som vänster. I samma mening är den gamla svenska högern idag förvandlad till en ny typ av socialdemokrati. Vänstern och högern har smält samma till ett hönster. Till synes är den oförmögen att hantera både de akuta, konkreta samhällsproblemen och därtill saknar den varje form av strategi för framtiden. Den som lyssnade till talen på den senaste socialdemokratiska partikongressen måste ha gråtit sig trött av alla de tomma fraserna, de till intet förpliktande utfästelserna ("De tomma fabrikslokalerna ska fyllas igen" hette det, liksom frasen "Vi ska bli bäst i världen" ekade så ofta att den tycktes mig vara en sandlåderitual).

De grupperingar som kallar sig nationellt sinnade eller rentav "regimkritiker" har hittills inte haft annat att erbjuda än en kompott av folkhemsretorik hämtad ur 1940-talets socialdemokrati och nya, till en början radikala och senare alltmer dämpade synpunkter på invandringen från muslimska länder. I delar av denna rörelse, till exempel bland de aktivister som uteslöts ur SD, såg vi den strömning som vill en euro-asiatisk union, där "Europa" (vad nu det är i detta sammanhang) och Ryssland skulle bli en stor och stark motvikt till USA. Denna strömning finns inte minst i identitära kretsar - ämnet har jag berört i min bok Identitärt - men tycks också finnas bland andra "nationellt sinnade", som Nordisk Ungdom.

Svensk riksdagspolitik illustrerad av Miljöpartiets Åsa Romson som vägrar ta SD-ordförandens hand. Hon råkar vara vårt lands vice statsminister och följer inte riksdagens vedertagna regler och traditioner. Också här läggs grunden för framtidens våldsamma konfrontationer.

Utanför Sverige ser vi allt fler gaturörelser. De är militanta både i sin retorik och i sitt uppförande. Deras motsvarighet här hemma, Svenskarnas parti, har insett fakta och avskaffat sig själva. Kvar har vi en gammal kärna av nationalsocialister. Dessa skulle inte tas på minsta allvar om inte mainstream-tidningar som Dagens Nyheter och så kallat "alternativa medier" som Nya Tider gav dem uppmärksamhet. Så ser mediaspelet ut. Det vet man om man levt ett långt yrkesliv i mediernas värld. Icke desto mindre är det bedrövligt, på en nivå som inte skulle ha funnits utanför politikens värld.

AFA jobbar alltid på gatan.

Vad har vi på vänsterkanten? Vi har populister och frasmakare av typen "Vi betalar inte!" (Dario Fo) i Grekland i form av Syriza, vi har förtvivlans människomassor som stormar fram i södra Italien där båtflyktingarna anländer. Vi har olika typer av islamkritiska partier, i Holland, Tyskland och andra europeiska länder, partier som är enfrågerörelser i den meningen att de, som Geert Wilders, helst diskuterar islam och islamism. Sverigedemokraterna här hemma talar alltmer sällan om den saken och tycks helt inriktade på andra politiska spörsmål utifrån vilka de tror sig kunna skapa en koalition vid nästa riksdagsval. Vi har i många europeiska länder "antifascistiska" rörelser som gärna och ofta deltar i gatuslagsmål och våld mot enskilda politiker. Jag är inte den förste som säger att deras metoder är mycket lika den traditionella fascismens. Trots detta vill jag understryka att det alltid finns en viktig skillnad mellan parlamentariska grupperingar och de våldsamma gaturörelserna.

Men på det stora hela har jag svårt att se skillnad på vänster och höger idag. Verklig skillnad i program, arbetsmetoder, konkreta kortsiktiga lösningar och arbete i de parlamentariska församlingarna. Ändå misstänker jag att Bobbio hade rätt när han skrev att det är "en falsk föreställning" att tro att denna motsättning "inte längre existerar". Det kan den mycket väl göra. Så pass ödmjuk är jag, även om jag alltmer lutar åt hönster-konceptet. Men för att upptäcka motsättningen mellan vänster och höger krävs numera inte bara tillgång till konkreta partiprogram utan också rejäla förstoringsglas vid granskningen av texterna. Helt lätta är de inte att få syn på.

Ervin Rosenberg skriver för övrigt mycket intressant i Svenska Dagbladet idag (11/6) om situationen i Ungern:

"Motståndare till den nya regimen och oberoende politiska tänkare har försökt definiera Orbáns skapelse: autokrati, maffiastat och fascistoid mutation är några av de bestämningar som föreslagits för att beskriva det sätt på vilket dagens Ungern styrs. En sak kan med säkerhet konstateras: vad vi har framför oss är en styrelseform som ger sken av att vara en demokrati – den har ju inte avskaffat maktfördelningen, det finns politiska partier och parlament, politiska motståndare sätts inte i fängelse (även om försök har förekommit i den riktningen), det hålls val, åsikter framförs fritt och så vidare. I verklig­heten fungerar staten, förvaltningen, institutioner som i princip borde vara oberoende av den exekutiva makten och utöva kontroll över den, kulturlivet med mera efter den feodala självhärskarprincipen: allt bestäms av ett enda parti, i själva verket av en enda man."

Vänster och höger. Essä om en politisk distinktion (Atlas förlag, översättning av Ervin Rosenberg, introduktion av Anders Ehnmark).