Åskan, regnen, mörkret och medicinerna

Oppmannsjön. Foto: Astrid Nydahl

Att se sin egen ögonbotten på bild är som att blicka ut i universum. Så fick jag börja min dag. Först dropparna och väntan på vidgade pupiller, sedan undersökningen. Jag tittade på bildskärmen, ville hålla kvar den och se den fascinerande bilden, rik på detaljer och med sitt stora djup.

Hem till åskan och regnen. Hem till tystnaden och friden. De mörka rummen och deras höstkänsla.

Någon vill ta mig till Köpenhamn för firande på lördag. Jag känner ett starkt tvivel. Skulle mina ben klara det? Bara att sitta den långa tiden på tåget, insikten att smärtan alltid är större än lusten.

Jag har slutat med två mediciner. Helt på egen hand. Mår genast bättre. Ska mediciner göra oss sjukare? Hur har det kunnat utvecklas så smärtfritt för hälsans profitörer? Min förre husläkare sa en gång att alla vuxna i princip borde äta blodtryckssänkande mediciner, om inte annat så i förebyggande syfte. Inte utan anledning talade man för tjugo år sedan om Prozac-generationen. Även om SSRI-preparaten fick andra namn hos oss, är begreppet säkert giltigt än idag.

Regnen fortsätter. Mörkret tätnar. Det är en sommar för oss som hukar och gömmer oss undan människorna.