Hauges dagboksurval färdigläst. Reprisartikel, Carl-Göran Ekerwald: Det stora självporträttet. Om Olav H. Hauge (Carlssons)

Under lördagen läste jag ut en ovanligt minnesvärd bok, ett urval av Olav H. Hauges dagböcker (just utgiven på svenska). Jag behöver tid att tänka igenom det jag läst för att kunna skriva rättvist. Så inför den recensionen vill jag denna söndag reprisera en text från oktober 2011. Det handlar om Carl-Göran Ekerwalds fina bok om Hauge - som jag för övrigt läser på nytt - Det stora självporträttet. Texten får tala för sig själv. Jag hoppas kunna återkomma i början av den kommande veckan med en recension av Hauges dagböcker.

***

Olav H. Hauge med hustrun Bodil Cappelan.

Varje gång jag läser en ny bok av Carl-Göran Ekerwald händer samma sak. Jag läser den så att säga bortom ämnet. Oavsett vad eller vem han skriver om har han en attityd, ett tonfall och en metod jag känner igen. Den rör sig smidigt och fritt genom tid och rum, en bisats kan föda en association som ligger många hundra år bakåt i tiden, och vad det egentligen skvallrar om är en stor förtrogenhet med vår historia, vårt arv.

Den här gången tar Ekerwald sig an den norske äppelodlaren och poeten Olav H. Hauge (1908-1994). Här möter vi en man som är djupt rotad i sin egen jordbit, inte som en kliché utan just för att han där, i ”Ulviks kommun, längst in i Hardangerfjorden”, var mantalsskriven hela sitt liv. Där stannar Hauge, bondsonen, och sköter odlingarna på ett hektar, vid sidan av ett läsande och skrivande liv. Han hyllar och tyr sig till ensamheten. Först 66 år gammal släpper han en kvinna in på livet, Bodil Cappelan som han också gifter sig med.

Hauge är poeten som varken vill ha framgång eller uppmärksamhet. Framgången, säger han, är föraktad av diktens gud. 1973 formulerade han det utförligt:

”Författaren bör vara fri, stå utanför parti och ideologier, inte binda sig. Först då kan han vara det kritiska öga, det vakna samvete som fritt betraktar alla tillstånd. Författaren är och bör vara en paria, en outsider i samhället.” (min kursivering, TN).

Den moderna epokens samhälleliga ram säger något helt annat. Inom den ramen bör och måste en diktare vara en del av konsumtionskulturen, sedd, hörd, läst och dyrkad i varje medialt sammanhang, och helst sälja så mycket att han eller hon därtill blir en avundsvärd mångmiljonär.

Hauge blir en förebild i det avseendet, eftersom han vägrar låta sig inlemmas i den sortens diktarideal. Han vet villkoren och han lever efter dem. Ekerwald kommenterar: ”Inte lätt att leva som paria om man har lycka med sig bland kritikerna och ens dikt vinner läsarnas gunst. Diktens gud förbjuder nämligen höga försäljningssiffror.”

Men Hauge tycks följa sin instinkt livet ut. När han på 1990-talet får en inbjudan av kronprinsparet med angiven klädsel, smoking, tackar han nej. Sitt nej kommenterar han i dagboken med ord från Baudelaire: ”Författare är fientligt sinnade mot världen.” Redan smokingen kan ha hindrat honom.

Hauge var uppvaktad. Kvinnor skrev till honom. Vissa skrev mycket och han besvarade breven. 1973 ber Bodil Cappelan att få besöka honom. Han skriver i dagboken:

”Lång brev från Bodil Cappelan. Det är nog bra alltsammans. Men – det är farligt att skriva för mycket till kvinnfolk – ”damor” skall jag väl säga – många har fått ångra sig.”

Redan 1975 flyttar hon in hos honom. Första morgonen går hon, textilkonstnären, direkt ut och börjar rensa ogräs.

Det finns så mycket man kan skriva om denna bok. Vi har ju trots allt att göra med en stor poet och jag har inte citerat en enda dikt av honom. Men det viktigaste har jag fått sagt. Jag säger det igen: Ekerwalds böcker är alltid som friskt syre för en läsare. Jag vet att jag mycket snart kommer att läsa den här boken igen, inte minst för att den så klokt resonerar om livets möjligheter till ensamhet, bortvändhet och diktande.