måndag 2 mars 2015

Slutet och svart eller fritt och öppet?

Foto: Astrid Nydahl
Måndag. Alltid kommer den tillbaka. Det som mest tilltalar mig med måndagen är att jag då med posten får TLS från England. Den markerar en början och ligger framme för läsning hela den efterföljande veckan. Men kan verkligen tala om en framtid ens en måndag? Vad vet vi som ska hända under dagen? Vet vi ens om vi överlever? Nuet och det förflutna är alltid säkra kategorier, i viss mening i alla fall.
"Nietzsches historieuppfattning slutar med hans egen tid, med hans samtid. När han talar om en framtid är den mycket diffus. Han ser en förfallslogik i all historia fram till nu, men därefter försvinner logiken. Då kommer krisen, som kräver val och beslut. Medan historien var mer eller mindre nödvändig, är ögonblicket fritt och öppet." Trond Berg Eriksen: Nietzsche och det moderna, i svensk översättning av Sten Andersson
Ögonblicket är fritt och öppet säger Berg Eriksen i sin bok. Jag tycker om den formuleringen. Å andra sidan är det väldigt frestande att hejda sig inför annat i Berg Eriksens bok, till exempel detta hos Spengler (hämtat ur Människan och tekniken, som jag tidigare skrivit om här):
"Tiden låter sig inte stoppas. Det finns ingen vis omvändelse, ingen klok besinning. Endast drömmare tänker sig en utväg. Optimism är feghet."
Berg Eriksen ser i Spenglers text förbindelser med en syn på upplysningen som "en förlamande realism". Jaspers menade att Spengler inte förstår att "den nödvändighet han finner i historien är en produkt av hans egen stilisering och förenkling av händelsernas oöverskådliga mångfald." Spengler identifierar sig med ödet och försynen. Spengler hävdade också att Nietzsches profetiska varningar förvandlats "till en begeistring för själva undergången."

***

Idag är det märkesdagen för mitt barnbarn Alfons. Han dog i cancer den 2 mars 2007. Som på bilden - där han pysslar om sin lillasyster Vera - minns vi honom idag:



kl.

4 kommentarer:

  1. Helena5 mars 2015 kl. 10:55

    För två dagar sedan hade vi en märkesdag; 6 månader sedan min guddotter Lovisa gick bort i cancer. Det är en överjävlig sjukdom. Jag hoppas att Vera får reda på hur mycket Alfons tog hand om henne, man kan se hans kärlek i ögonen.

    SvaraRadera
  2. Inre exil5 mars 2015 kl. 14:27

    Tack ska du ha Helena. Ja, vi delar detta öde inför barnen. Det är en mycket hård och brutal verklighet.
    Vera vårdar minnet av Alfons tillsammans med sin storasyster Alma och sin lillasyster Lykke. För oss vuxna är uppgiften att vårda minnet av dessa små barn - du utifrån din horisont och jag utifrån min - så att deras syskon håller bilderna och ljuden vid liv.

    Har du helt slutat blogga?

    SvaraRadera
  3. Helena6 mars 2015 kl. 09:36

    Jag tog en lång paus. Vet inte riktigt vad som hände - livet rusade alldeles för fort och jag fick inte lugn nog att skriva ner vad som hände. Jag har dock börjat trycka på tangenterna försiktigt igen! (verbalventil.wordpress.com)

    SvaraRadera
  4. Inre exil6 mars 2015 kl. 17:29

    Tack Helena. Pauserna är nödvändiga. Har kikat runt lite i din blogg nu och sett förändringarna. Hoppas att lantislivet ger dig lika mycket som det givit mig. Inte minst tystnad och frid.
    Hälsa din gamle far från en annan gamling!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.