Politiken som tomhet

Dimman i natten. Foto: Astrid Nydahl

När Michael Houellebecq i TV-programmet Ballarò (italienska Rai 3) säger att "de politiska partierna representerar inte längre någonting, och det är meningslöst att rösta" träffar han huvudet på spiken. Vi lever i den politiska klassens tysta hegemoni där varje försök att inifrån dess olika maktorgan förändra och välja annan väg skjuts i sank omedelbart, där allt större del av de europeiska befolkningarna först misstror och sedan föraktar politiken och politikerna, och där medierna ingått partnerskap med makten och därmed stängts för öppen diskussion och debatt. Det är en epok där det, säger Michael Houellebecq, "uppstår ett ömsesidigt hat mellan folk och elit."

Begrepp som "politikerförakt" är ändå meningslösa, eftersom de indikerar att det hade kunnat vara annorlunda inom samma givna ramar. Det förhåller sig ju inte så. Tvärtom är de givna ramarna också det vi ser av ett politiskt system där partierna blivit köbildningar till makten och privilegierna istället för de folkliga organisationer de en gång var. Såväl arbetar- som bonderörelserna har förlorat all kontakt med sina rötter - och det är mycket länge sedan det skedde! - och liberalismen är nu ingenting annat än en garanti för en maktbas som saknar all förståelse för "vanligt folk" och deras umbäranden i tider av kris.

Att godta ett sådant system är att göra sig betydligt mycket dummare än man är. Det finns bara ett sätt att förhålla sig, och det är att vända det ryggen.