Pappa mellan friheten och sjukdomsplikterna

Pappa med sin Mateo-skulptur 1970

Skilda föräldrar var ett mer eller mindre okänt fenomen på Lorensborg. Vi kunde namnen på våra kamraters föräldrar. Vi visste att Bos pappa hette Erik och att hans mamma hette Inga. Vi visste deras namn. Vi kunde kalla på dem om vi behövde. Bara Alf kom att leva i ett hem där föräldrarna gått skilda vägar. Så var det inte från början. Det skedde någon gång på vägen under våra tonår. 

Den första gången min pappa ville skiljas från mamma var när han tyckte att han fått nog av hennes anorexi. Han hyrde en lägenhet på Holma, en förort söder om Lorensborg. Han köpte möbler till den. Men samma vecka han skulle flytta dit grep det dåliga samvete hårt om honom och han sade upp lägenheten. Han hade inte samvete att lämna mamma ensam med den där sjukdomen som enda partner. De nyköpta möblerna fick vi en del av till vårt unga familjehem. Ett nytt köksbord och nya stolar till det.

Jag tror att det var dessa år som avgjorde saken för pappa. Han var tvungen att leva ett friare liv för att överleva. Han började resa mer. Han hade vänner som han vandrade i sydtyska och tjeckiska bergstrakter med. Ett par av dem var svenskar men bosatta på Bornholm. Han började också återvända till sitt älskade Jugoslavien men nog mest till Slovenien och inte till Kroatien som förr. Slovenien skulle också hållas nästan helt utanför de förödande krigen. Det var ett land som liknade vårt eget, civilisatoriskt och politiskt, även om det förstås alltjämt var indraget i den smärtsamma skilsmässan från den sydslaviska federationen. Pappa fann sin frihet hemifrån. Kanske var det en kompromiss som fungerade. 

Det var i alla fall runt tio år av mammas liv som gick allt mer i den riktningen. Hon var ofta inlagd på olika institutioner även om pappa mest vårdade henne hemma. De bodde då i Höör, dit de flyttat från Malmö. Det fanns ett hem vid Ringsjön, Orups sjukhus, som varit sanatorium, där tog de emot demenssjuka människor. Mammas närmaste hette nu Alzheimer och han styrde alltmer av hennes liv. I Höör bröt sjukdomen igenom med kraft. 

Det kom perioder då pappa inte orkade sköta henne, då fick hon bo där vid Ringsjön. Han hade till vardags inte bara dagarna med slit. Också nattetid krävdes det mycket av honom. Mamma var ibland försvunnen från sängen bredvid honom. Han kunde hitta henne på vinden i villan, där hon satt på golvet och sorterade skruvar och spikar. En gång var hon helt försvunnen och hittades långt hemifrån på byn klädd i bara nattlinne. Sådana situationer var slitsamma för pappa. 

Ännu ett avsnitt publiceras idag på Snaphanen.

(Ur en bok under arbete)