Mitt i ett nu, slungad tillbaka till underklassigheten

Leonard Cohen, Malmö Arena, augusti 2010. Foto: Astrid Nydahl

Jag står i Malmö Arena under en paus i Leonard Cohens konsert, sommaren 2010. Plötsligt ser jag in i ögonen på en mycket välbekant person: Leo, en av barndomens personer. Leo Flamholc var, vid sidan av Bertil, Paula och Kerstin, ett av de få judiska barnen på Lorensborgsskolan. Kanske var Leo den man kom allra närmast. Bertil försvann efter skolan till Israel, jag mötte honom på kibbutz Lavi för många år sedan, han är rabbin nu och har bytt förnamnet Bertil mot Meir, men efternamnet Rubinstein bär han fortfarande. Paula flyttade också med sin man till Israel, han hette Singer i efternamn som nobelpristagaren, den förnämlige jiddisch-författaren, och var min tandläkare under några år. Leo, son till en skräddare född i Ryssland, blev kvar i Malmö och har i hela sitt vuxna liv arbetat som läkare på infektionskliniken (idag är han överläkare och verksam bl.a. i HIV-vården). För mindre än ett år sedan blev han min Alströmersjuka dotterson Hugos läkare!

Hans hustru blev Kerstin, hon som nu stod framför mig, bredvid Leo och sa: ”Men Thomas, du hade i alla fall rödare hår som barn.” Det är där, i det ögonblicket, som livet rusar förbi – jag ser ju samme Leo som jag kände i barndomen, hans röst och inte minst hans skratt och de vänliga ögonen – allt är likadant. När vi diskuterar det faktum att många konsertbesökare också är betydligt äldre än vi skrattar Leo och säger att det är synd att vi drar ner på medelåldern. Så slås en brygga mellan tidigt 1960-tal och samtiden. Den bryggan är kanske kusligast av allt som blir insikt i åldrandet. Vi är samma människor som då men ändå helt annorlunda. 

Våra skal och våra grundläggande drag tycks förbli oförändrade hela livet och varje gång vi sprattlat för att göra oss fria och annorlunda tycks vi ändå ha misslyckats. Eller är det en orimlig slutsats? Är vi förändrade men ändå lätta att känna igen? Är det en så hårfin skillnad mellan då och nu som får oss att tro att ålderdom, mognad, utveckling och personlig fördjupning betyder särskilt mycket?

Det händer alltid i situationer som denna att jag grips av en stark underlägsenhetskänsla. Allt det som var jag som barn är skam, rodnad, genans och flyktmekanism. Jag passade aldrig in, jag fick till skillnad från de flesta av skolkamraterna aldrig någon riktig utbildning och därför heller inget yrke. Medan de strävade på, först med gymnasiet och sedan med högre studier, gick jag från fabrik till fabrik, till butiker och andra ströjobb, och den utbildning jag fick ägde rum i skyltfönstren medan jag arbetade. Att jag kunde kalla mig dekoratör imponerade inte ens på mig själv, tvärtom ville jag bort från de där herrekiperingarna så fort som möjligt. Det var då jag hamnade på Nordsjö färgfabrik i Sege. 

Hur skulle jag kunna möta barndomsvänner? Hur skulle jag kunna hålla något slags stolthet uppe när jag visste att jag egentligen bara varit på flykt hela livet? Jag kunde det inte och just därför undvek jag sådana möten om de inte skedde spontant, av en händelse som på konserten. 

(Detta är ett utdrag ur min Malmö-bok under arbete)