Mammatrygghetspunkten som tynar bort

Mamma Ylva (1930-1994) före anorexin

Jag tänker på min mamma som dog svårt sjuk i Alzheimers och anorexi. Hennes sjukdomsår dominerar helt minnet av henne. De var så många och så långa och de sträckte sig från mina egna tonår upp i mitt liv som familjefar. 

Hela mitt vuxenblivande skedde i skuggan av hennes borttynande. Det var bokstavligt talat en skugga hon kastade över vår gemensamma tillvaro. En skugga som till skillnad från de verkliga skuggorna var ihålig, som ett negativ av det mörka, ett hål som vi alla kunde se men varken vidröra eller ta bort. Jag ser henne framför mig där hon står vid skåpen ovanför köksvasken. 

Där hade hon sina tabletter. Där hade hon ett rör med en vit lerliknande massa i vätska. Den massan tog hon då och då en bit av och tryckte upp i någon av alla sina ruttnande tänder. Om hon fått den av sin tandläkare vet jag inte, men jag minns att pappa förklarade att den var bra eftersom den lindrade smärtan. 

Trots att vi var fyra barn i familjen hade mamma alla sina tabletter där, fullt möjliga att komma åt. Valium. Librium. 

De tabletter som senare narkotikaklassades men som från 1963 och framåt var varje psykiskt sjuk människas självklara rättighet, en drog så beroendeframkallande att man senare talat om avgiftningen som lika svår som den man gör vid heroinmissbruk. Valium mötte också min generation under namn som Stesolid och Diazepam. Det handlar om bensodiazepinpreparat som tycktes översvämma västerlandet. 

Vi levde före SSRI-preparaten och det som så felaktigt kallats lyckopiller. Vi gick efter amerikanskt mönster in i Prozac-åldern! Om Valium sänkte ner sina brukare i en dimma så gjorde SSRI istället att brukaren kunde börja fungera som en normal människa, även om biverkningar kunnat vara outhärdliga. Den radikala viktökningen och impotensen är två sådana. 

Mamma var anorektiker och hade om hon levat nu förstås aldrig ha accepterat mediciner med sådana biverkningar. Valium var det perfekta medlet för henne. Inne i dimman kunde hon svälta sig själv. Alla hungerimpulser var borta och kaffet hennes enda synonym till begreppet glädje. Själv hamnade jag 1985 i ett mellanläge då det äldsta TCA-preparatet Klomipramin (kom i USA 1957 som antidepressivt preparat) visade sig fungera bäst för mig. 

När jag skriver denna bok är jag fortfarande brukare av det preparat som heter Tofranil och vars biverkningar orsakade problem så stora att de en gång i tiden kunnat ta kål på mig men som jag senare lärde mig att leva med. Den skugga som med mamma förvandlades till ett hål, ett tomrum, slet ner henne både fysiskt och psykiskt. Skuggan blev så småningom döpt och fick två namn. Vid sidan av självsvältens anorexi fick vi bekanta oss med glömskans och förvirringens Alzheimer. Mamma var mycket yngre än jag mindes henne. Innan hennes självpåtagna späkningsstraff inletts var hon smårund. En mycket vacker kvinna som också fick tecken på uppskattning från tonårskillar på Lorensborg. 

Jag minns ju den gången några av dem visslat efter henne och hon kom in i lägenheten strålande som en sol. Hade det inte varit för den bibelskola jag skyller för hennes svält tror jag inte anorexin gjort sin debut. Å andra sidan svävar alla i okunskap om vad som sker inne i en människa. Fanns det också hos mamma ett självförakt som fick henne in i tortyrkammaren? Jag kan inte minnas en enda utåtagerande eller aggressiv impuls från henne, det var snarare försvinnandet in i det där skugghålet som kom att prägla henne och hennes omgivning. Hon dog under många år. Hennes död var en utdragen och ofta mycket plågsam process. De sista gångerna jag träffade henne, ett halvt år innan hon verkligen dog och upphörde att andas, satt hon i rullstol och var helt beroende av andra människors vård och omsorg. 

(Detta är ett kort utdrag ur den Malmö- och barndomsbok jag skriver på. Gårdagens text om barndomen är också hämtad ur det manuset. Det kommer fler framöver).