Vems fel är Ukrainakrisen?

Vems fel är Ukrainakrisen? Frågan är titel på en nyutkommen bok från Karneval förlag, där professorn i statsvetenskap, John J. Mearsheimer argumenterar för att det inte är Putins Ryssland utan USA och västmakterna som orsakat krisen (och kriget). Hans essä publicerades av Foreign Affairs i höstas.

Mearsheimers argument lyder:

”Putins agerande borde vara lätt att förstå. Ukraina, vars väldiga vidder det napoleonska Frankrike, det kejserliga Tyskland och Nazityskland korsade för att slå till mot det egentliga Ryssland, är en buffertstat av enorm strategisk betydelse för Ryssland. Ingen rysk ledare kan tolerera att en militärallians som till nyligen var Moskvas dödsfiende skulle dra in i Ukraina.”

Man kan säga att detta stycke utgör grunden för resten av hans argumentation. Enkelt uttryckt: Ryssland bygger sin utrikespolitik på att vare sig EU eller NATO ska finnas utmed landets gränser, eftersom det utgör ett politiskt och militärt hot. Vidare skriver Mearsheimer:

”Washington må ogilla Moskvas ståndpunkt, men man borde förstå logiken bakom den. Detta är geopolitisk grundkurs: stormakter är särskilt känsliga för potentiella hot nära hemlandet. USA skulle inte tolerera att andra stormakter etablerade militärbaser någonstans i den västra hemisfären, än mindre vid landets gränser. Man kan tänka sig ramaskriet i Washington om Kina byggde upp en imponerande militärallians och försökte få med Kanada och Mexiko i den.”

Genom att med både finansiellt och politiskt stöd försöka ansluta Ukraina till ”den västra hemisfären” kan man säga att landets roll som "buffertstat" hotas. Det är ingen märkvärdig slutsats sett utifrån en rysk, storpolitisk maktstrategi.

Mearsheimer argumenterar också för att den allt djupare sprickan mellan USA och Ryssland utgör ett realpolitiskt hot på längre sikt, och säger att ”USA kommer att behöva Rysslands hjälp för att dämma upp ett allt starkare Kina. Den nuvarande amerikanska politiken kan däremot bara driva Moskva och Beijing allt närmare varandra.”

Två före detta amerikanska Rysslandsambassadörer argumenterar i skriften mot Mearsheimer, också deras texter är hämtade från Foreign Affairs. Först Michael McFaul som också varit politisk rådgivare till president Obama:

”Mearsheimer variant av realism förklarar i bästa fall bara vissa aspekter av de amerikansk-ryska relationerna under de senaste trettio åren. Och som rekommendation till politisk linje kan den vara irrationell och farlig.”

McFaul menar att frågan om NATO-utvidgande knappast kan förklara varför sprickan blivit så djup. Istället, säger han, bör man söka grundorsaken i den ryska inrikespolitiken. Under sin presidentperiod hävdade president Medvedev att hans uttryck ”privilegierad intressesfär” var ett sätt att beskriva den ryska politiken för att hävda landets hegemoni över tidigare sovjetiskt territorium. McFaul igen:

”Den ryska utrikespolitiken blev inte mer aggressiv som svar på USA:s politik; den förändrades till följd av den inrikespolitiska dynamiken.”

Stephen Sestanovich argumenterar på ungefär samma sätt i sin text. Han menar att Janukovyts fall visserligen ”var en historisk händelse” men att det inte ”återupplivade NATO-frågan”. När Moskva, enligt författaren, uppmanat Janukovytj att ”slå till hårt mot demonstranterna” kollapsade hans presidentskap och ”med det hela Rysslands Ukrainapolitik. Putins erövring av Krim var först och främst ett försök att komma tillbaka efter hans egna flagranta misstag.”

Ukrainafrågan, säger Sestanovich, togs upp av Putin, inte av ukrainarna. Landet ”har inte varit, och är inte, redo för NATO-medlemskap”.

Boken avslutas med en kortare replik från huvudförfattaren John J. Mearsheimer där han bland annat säger att både McFaul och Sestanovich personligen är ansvariga för att ha bidragit till ”utforma och verkställa” den förda politiken. Det de hävdar är ”exempel på det liberala samförstånd kring utrikespolitiken som bidrog till att utlösa krisen.”

I boken Bakom kulisserna i Kiev, också den utgiven av Karneval förlag, argumenterar Robert Parry, en amerikansk undersökande journalist, för de ståndpunkter som Mearsheimer redovisar i sin essä. Parry har en lång erfarenhet av att granska amerikansk politik och låg bakom flera avslöjanden i samband med Iran-Contrasaffären på 1980-talet.

Förutom att belysa den större frågan om utvecklingen i Ukraina efter president Janukovytjs fall, går Parry in i många av de uppseendeväckande enskilda händelser som omvärlden skådat. Bland annat tar han förstås upp nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet som var på väg från Amsterdam till Kuala Lumpur, massakern som ägde rum i fackföreningarnas hus i Odessa, Rysslands erövring av Krim samt de nynazistiska milisernas operationer.

"Under en stor del av hösten 2014 har en instabil vapenvila rått mellan den ukrainska militären och de etnisk ryska separatisterna. Men efter de republikanska valframgångarna i det amerikanska mellanårsvalet den 4 november har de nykonservativa formulerat planer att driva president Obama att trappa upp konflikter runt om i världen, från ett nytt kallt krig med Ryssland till heta krig i Irak, Syrien, Afghanistan och eventuellt Iran."

Man behöver inte ansluta sig till några konspirationsteorier när det gäller den pågående tragedin i Ukraina. Men man kan gott förkovra sig genom att läsa texter skrivna av människor som inte ansluter sig till mainstream-medias berättelse. På så sätt får man sidobelysningar av sådant man trodde sig veta och vara säker på. Parrys skrift är definitivt en läsvärd sådan skildring i egen rätt, medan Mearsheimer, McFauls och Sestanovich med sina texter visar på hur debatten i USA kan se ut. Jag rekommenderar båda dessa skrifter för studier och diskussion. Situationens allvar gör det inte mindre viktigt att se hur utvecklingen i Ukraina - inte minst det som sker i utbrytardelarna i öst - betraktas och hanteras ur såväl ryskt som amerikanskt och europeiskt perspektiv. Kriget pågår och det finns ingenting som pekar på att det skulle gå mot sitt slut, rakt tvärtom.

***

I DN skriver man på söndagskvällen:

"Efter lördagens sammanbrott i fredsförhandlingarna om östra Ukraina fortsatte striderna med oförminskad styrka. Civila flyr nu staden Debaltseve men bussarna räcker inte till. På lördagen, medan förhandlingarna om fred pågick i den vitryska huvudstaden Minsk, gick proryska separatister till anfall mot staden Vuglegirsk, uppger Ukrainas säkerhetsråd. Enligt Ukraina syftar anfallet till att senare ta staden Debaltseve, skriver CNN. Debaltseve har 26.000 invånare och ligger 70 kilometer nordost om Donetsk. Under söndagen evakuerades 310 av dem i fyra bussar av de ukrainska myndigheterna. Bussar som inte räckte till. Tusentals som ville lämna staden fick helt enkelt inte plats, skriver France24."