Terror, krig och relativism

Landön 20 januari. Foto: Astrid Nydahl

Kulturrelativismen härjar just nu. Ja, det gör den förstås alltid, men nu efter massakern i Paris tycks den ha fått nytt syre. I DN skriver den notoriske apologeten Dan Jönsson en bekännelse, som varken är originell eller oväntad, i vilken han bland annat säger:

"Dagarna efter dådet i Paris mullrar media av dystra profetior: redan nu, läser jag, sitter några terrorister någonstans och förbereder nästa attentat. Hu, ja."

Kan man trampa på terrorns offer kan man väl uttrycka sig ungefär så. Det spelar ju inte någon roll att man hänvisar till "kriget mot terrorn" och tala om det monumentala misslyckandet, om man inte samtidigt på djupet förstår vari hotet från islamismen består. Jönsson saknar helt skam. Han är en av dessa män som tror att en tvivlande och kritisk ådra alltid ska uttryckas som en ursäkt för Koranbaserat hat mot oss andra, kuffar och otrogna. Tvivlet är förstås centralt i alla former av granskning av makten. Men Jönsson uttrycker det så här:

"Men detta tvivel måste riktas även mot den egna civilisationen..."

Ja, det är inte svårt att hålla med om. Är det inte just sådant tvivel som ventilerats hela tiden? Har inte kritiken och demonstrationerna mot Irakkriget varit tämligen vanliga? Det som saknas är istället intellektuellt hederliga, kritiska granskningar av Islamiska staten och alla andra mordiska organisationer som nu terroriserar, våldtar och mördar i Irak och Syrien och som rätt så snart kommer att sprida sin vedervärdiga kampanj till andra länder i regionen, när de inte gör sina små resor till Europa för i samma syfte.

Jönssons skröpliga och tafatta ideologi tjänar som en ursäkt för dessa mord och denna terror. Det går inte att ta hans "tvivel" på allvar - inte ens när de "riktas mot den egna civilisationen", eftersom han så tydligt argumenterat för det futtiga och hånfulla uttrycket "Hu, ja" inför bilden av mördade och skändade människor.