Svanesång? Eller vinterregnets inverkan på Landöns svankoloni en mörk januaridag

Landön 20 januari. Foto: Astrid Nydahl

Porträtt av en svan. Det kunde jag mycket väl tänka mig som titel på bilden. Det blev ett rätt intimt möte idag. Vi satt mest i bilen med mat och kaffe. Regnet smattrade rejält och det gick vågor på havet. När en svan låter sig porträtteras så här, skulle man också vilja ge den ett namn, och därmed betrakta den som en unik individ (vilket den ju är under alla omständigheter) så att en dialog kunde inledas.

Landön 20 januari. Foto: Astrid Nydahl

Svankolonin där ute fick mig att tänka på det urgamla begreppet "svanesång". Men påståendet att en svan sjunger vackert när den ska dö har tillbakavisats som en myt (se citatet längst ner) och därmed får man nöja sig med att njuta av dem så som de är, där de guppar på vattnet. De var ovanligt många idag och de höll inte ihop två och två som brukligt, utan uppträdde som en hel koloni.

Försök till utsikt genom bilens framruta. Obefintlig.

"Plinius den äldre skrev i sin encyklopedi Naturalis Historia från omkring år 77 i bok 10, kapitel 32: olorum morte narratur flebilis cantus, falso, ut arbitror, aliquot experimentis, 'observationer visar att historien med den döende svanens sång är felaktig' ".