Läsning av Predikaren när vinden sliter

Foto: Astrid Nydahl

Det blåser hårda vindar idag. Jag stiger rakt in i dagen utan att ens ligga tvekande kvar. I tveksamheten ligger nederlaget. Jag flyr nattens sömn och sätter mig till frukost. Det visslar i ytterdörren och smäller i brevlådorna.

"Tomhet, idel tomhet/ säger Predikaren/ tomhet, idel tomhet, allt är tomhet" står det i Predikaren, kapitel 1.

Jag har burit just den känslan i tre månader nu.

Vad är meningen? Vad vill tomheten mig?

Jag går till Predikaren, kapitel 2, där det står:

"Jag tänkte: Nåväl, då vill jag pröva/ på glädjen och njuta livets goda. Men även detta var tomhet."

Där flödar vinet. Där hopas det silver och guld. Först i tredje kapitlet kommer de förlösande raderna:

"Allt har sin tid/ det finns en tid för allt som sker/ under himlen:/ en tid för födelse, en tid för död/ en tid att plantera, en tid att rycka upp..."

Men att livet är smärta och ondska förnekas inte ens i denna text. Jag har under många år fått erfara det in på bara huden. Men jag är också förunnad skönheten och kärleken. Smärtfri behöver man inte vara för att känna livets goda, det räcker och blir över att få vara tillsammans med människor man älskar och håller av. Idag ska jag ta hand om två barnbarn. När de kommer hit vet jag att något som möjligen kunde kallas mening anländer. Den skriande tomheten jagas bort av deras ljusa röster. De vill mig bara väl, liksom jag dem. I det finns just då ingen tomhet.