Joyce Carol Oates: Älskad, saknad (Bonniers 2006, översättning av Ulla Danielsson)

Foto: Astrid Nydahl

Alldeles runt hörnet efter dödsbud och begravning trevade jag mig fram utan att veta vad jag skulle försöka läsa för att skingra de allra svartaste tankarna. Jag började med facklitteratur, men hamnade så småningom hos Joyce Carol Oates, eftersom jag har en del närmast tegelstenstjocka romaner av henne som aldrig blev lästa när de kom på svenska. På måfå tog jag Älskad, saknad – kanske beroende på att orden slog an en ton inom mig, det var just så jag kände inför min döde son.

 

Så visade det sig att denna roman handlar om en mycket grym död, ett mord. Den mördade är mamma till romanens två döttrar som får sägas stå i berättelsens centrum. Som alltid bygger Oates sina berättelser på ett raffinerat och dramatiskt sätt, vilket gör att man helst inte lägger romanen ifrån sig. Kapitlen nafsar varandra i svansen. 

Gwen Eaton har levt ett bra tag som änka, ensam i huset med katten. Romanen öppnar med ett storslaget kapitel om hur hon firar Mors dag, med döttrarna och andra familje- och släktmedlemmar. Det är en fest av det krampaktiga slaget där man känner att fler än en helst hade rest sig och åkt hem.

Sedan uppstår stora tystnaden. När de två döttrarna Nikki och Clare ett par dagar senare inte lyckas få tag i henne kommer oron. Nikki åker så småningom till moderns hus och finner henne där brutalt och grymt mördad.

Denna övertygande skildring av hur våldet erövrar en sömnig och annars så idyllisk villaomgivning visar snabbt hur bräckligt och flyktigt allt det är som vi föreställer oss som stabilt och fast.

Över berättelsen bekantar vi oss på djupet med journalisten Nikki som i sitt ensamliv också gärna tar för sig av sexualiteten och därför hamnar i relationer som hon kanske borde avstått. Från den gifte radioprataren till den vädjande, ensamme polismannen rör hon sig och den senare hänger så intimt ihop med mordet på modern att Nikki till en början bara stöter bort honom.

När det blir rättegång ställs allt på huvudet. De anade men kunde ju inte veta att mördaren var en av dessa trasiga män som modern tagit sig an. Hon hade, brutalt uttryckt, bjudit in honom att mörda henne. Nikki våndas och hamnar till sist i den situation som kan peka fram mot något annat. Och hon gör det i sällskap med polismannen som hon hela tiden tilltalar med efternamnet Strabane.

Här är Joyce Carol Oates som allra bäst. Hon skildrar övertygande människor i tragiska och bedrövliga situationer. Och jag som just tagit farväl av min döde son känner igen nästan allt – de reaktioner som systrarna uppvisar efter mordet på mamman kunde ha varit min egen. Och det de säger och gör sinsemellan är som avtryck av allt – inte minst det dumma och upprörda – som jag själv sagt. Döden skänker oss sannerligen inte mycket ro. Och så är det väl för att vi alla vet att vi förr eller senare ska möta den.