Elektrofenomen hos tankeprocesser - i gränslandet mellan sjukdom och manipulation

Foto: Astrid Nydahl

Paul Virilio tar i sin bok Försvinnandets estetik upp elchocker och vad de innebär för minnet. Elchocken är ju ett avsiktligt framkallat epileptiskt anfall.

Utifrån detta resonerar han om neurokirurgen Delgado och dennes teorier om "elektrofenomen hos tankeprocesser", där avsikten varit att "lugna patienter med implantat". Andra har funderat på hur man skulle kunna använda datamaskinens "intelligens" som "en inre protes". Med Alain Jauberts ord:

"Ett ynka litet silikonchips skulle omedelbart kunna förmedla relativitetsteorin eller kunskaper i främmande språk." 

Ja, det är väl just dessa skrämmande teorier, avsedda att "skänka människan ett minne som inte är hennes eget" jag funderar över. Vad utsattes Tobbe för på neurokirurgen i Lund? Varför misslyckades de stora operationerna kapitalt och varför blev han med sina handikappande mediciner allt sjukare?

"Hastigheten i våra hjärnprocesser är tydligen det som åsyftas med detta elektriska ingrepp, det förebådades redan i och med elchocken, som upptäcktes 1938, mitt under fascismen, av den italienske psykiatrikern Hugo Cerletti."

Virilio påpekar att man i diktaturer använt elchocken som tortyrmetod och säger:

"Man kommer onekligen också att tänka på den behandling som Ernest Hemingway utsattes för år 1960: på samma gång som man förstörde hans minne förstörde man också hans förmåga att skriva. En månad senare begick han självmord."

Vi vet förstås inte hur processen sett ut för Tobbe, vi vet inte när han bestämde sig eller vad som fällde avgörandet. Vi vet bara att han lämnade efter sig några ord som förklarade att det ytterst var epilepsin som blev outhärdlig att leva med.