25 år senare: Czesław Miłosz och Själar i fångenskap

"Precis som alla östeuropéer har jag i årtionden upplevt repressalier från en förtryckarapparat (parti, militär, polis och säkerhetstjänst) som byggts efter sovjetiskt mönster. Personalen lärdes upp i Moskva och kontrollerades återkommande av Moskva fram till 1989. Vi östeuropéer känner alltför väl till skräcken för ryssarna och deras politiska arrogans, deras nationalistiska överlägsenhet, liksom deras ekonomiska hänsynslöshet i plundringen av sina grannar. Inte ett enda östeuropeiskt land kunde, eller fick, skapa en egen identitet och tillvarata sina egna intressen. Efter Sovjetunionens fall andades vi ut och trodde att det skulle vara slut på detta för all framtid. Men efter att Putin, som en simpel tjuv, tog Krim är skräcken tillbaka i hela Östeuropa." (Herta Müller i Dagens Nyheter, 7 november 2014).

Det är som bekant 25 år sedan Muren föll. Att bli av med de totalitärt cementerade och till vardag och helg så syrefattiga samhällen som kallades "socialistiska" måste betraktas som en välgärning för vår epok av mänskligt liv. Ingen uppriktig människa kan väl sörja Securitate, matbristen, åsiktskontrollen, likriktningen och lägerkorrektionen. Men vad hände sedan? På vilket sätt kan vi tala om "framsteg" och "förbättring"? Det finns en rad minst sagt oroväckande tecken på det faktum att två steg framåt blev minst tre bakåt. Putins totalitära stormaktsdröm håller sakta på att förverkligas och vi får dagligen vittnesmål från Ryssland om hur den erövrade friheten försvinner och maffialiknande strukturer med koppling till Putin tar över allt från familjeföretag till medier. Kriget i Ukraina är ett direkt resultat av å ena sidan Putindrömmen om en sovjetisering av de forna territorierna, och å andra sidan den allt mer huvudlösa NATO-framflyttningen som inte i något avseende lever upp till de överenskommelser som gjordes sedan Moskva skrotat sin militära allians. Ungern går en väg som kan kallas allt annat än frihetlig. Rumänien, Moldavien, Albanien, Kosova, Bulgarien... det är bara att räkna upp namnen och sedan granska ländernas utveckling. Att tiggarna enligt samstämmiga uppgifter så sent som igår nu är dubbelt så många som i november 2013 i vårt land är en tydlig indikation på vad "friheten" inneburit i deras hemländer; varken arbete, bostad eller anständiga ekonomiska villkor erbjuds. Den europeiska avvecklingen inger allt annat än hopp. Men - och detta men är det viktigaste för mig inför detta jubileum - den totalitära "socialismen" är borta från Europa. Kvar finns bara parodier som den vitryska. Hotet kommer från en helt ny totalitarism vid statsmakten. Om man glömmer det - mur eller inte mur - får man stå där med skägget i brevlådan. Själv läser jag Czesław Miłosz, minns allt jag sett av diktaturer, vårdar minnet av min frihetsälskande son och håller stånd mot alla som flirtar med förtrycket.


Czesław Miłosz: Själar i fångenskap (Natur och Kultur, svensk översättning 1956 av Ingrid Ekman Nordgaard, återutgivning 1980).

Det märkliga med denna tidiga bok av 1980 års mottagare av Nobelpriset i litteratur, är att den säger det som andra försökte säga flera årtionden senare. Det är som om den skrevs alldeles i närheten av själva skeendet, och det kan sammanfattas med några få ord: i den totalitära staten överlever en skapande människa inte i offentligheten, om hon inte är redo att sälja sin själ. De själar i fångenskap som Czesław Miłosz berättar om tycks signifikativa, de väljer förvisso olika strategier för sina yrkesliv, men de är alla redo att köpslå med Staten och Partiet. I det avseendet liknade de så kallade "folkdemokratierna" i Sovjetunionens europeiska intressesfär alla andra totalitära system, oavsett vilken ideologi som bestämde utanverket. Czesław Miłosz kallar den för Den Nya Tron. Omvärlden trodde sig se "socialism" eller "kommunism" men Milosz gör klart för sina läsare - minns att det sker redan 1953! - att det handlar om en tro, en religion där guden ersatts av Partiet och dess dogmer. I det avseendet kunde "folkdemokratierna" lika gärna ha varit fascistiska eller nationalsocialistiska. Skjortorna var inte svarta eller bruna, det är alldeles sant, men det som tygerna i skjortor, banderoller och fanor dolde var Den Nya Tron och övertygelsen om att det man uppfattade som besvärande omständigheter bara var stationer på vägen till Lyckoriket.

Själar i fångenskap består av en serie fallstudier. De intellektuella han berättar om får dessvärre aldrig några namn. De kallas A,B,C och D och definieras av ett slags övergripande rubrik, från Moralisten, över Den besvikne älskaren, till Historiens slav och Trubaduren. Idag hade jag bra gärna velat veta vem som var verklighetens förebilder för Miłosz-studierna. Fanns de alls, eller var hans fallstudier ett slags sammanfattning av en samlad erfarenhet? Oavsett vilket ter de sig märkvärdigt aktuella. Utöver de fyra fallstudierna finns inledningsvis också ett långt kapitel om "Ketman, det tysta förbehållets konst", som på ett kusligt sätt förbinder det muslimska begreppet ketman (som innebär att man är en ögontjänare eller att det man säger bara är läpparnas bekännelse) med hur människor i 1950-talets Polen kunde låtsas vara något de inte var och att de sparade sin innersta övertygelse och tanke till privatsfären.

I bokens åttonde kapitel, Fienden, finns det ett stycke som sammanfattar alltsammans:

"Läser man de offentliga förklaringar som A,B,C och D skrev kan man med en viss rätt säga att de alla fyra sålde sig. Men sanningen är inte så enkel, för dessa fyra var mer eller mindre medvetna offer för en historisk situation. Trots det kunde de inte befria sig från sina bojor, eftersom det var just denna insikt som smitt bojorna. Den kunde bara skänka dem en tröst: det tysta förbehållet. Aldrig har träldomen under kunskapen varit större än i vårt århundrade, och likväl lärde vi oss som satt på skolbänken i början av seklet att man ska förvärva frihet genom kunskap. Den kamp som pågår i folkdemokratierna är en kamp om andligt herravälde över människorna. Människorna måste bringas därhän att de förstår, för har de väl förstått säger de ja.Vilka är det nya systemets fiender? De som inte förstår. Och att de inte gör det beror på att deras hjärnor arbetar för trögt eller fungerar dåligt."

Mindre än 30 år senare bröt en medveten revolt fram. Först i Polen och sedan i alla de länder som Sovjetunionen höll som fångar. Ett efter ett föll de för kraften i frihetslängtan, och alldeles inpå föll själva Imperiet samman.

Kommunistpartiernas makt över själar och nationer var över. Endast i några få länder skulle den fortsätta att försumpa tillvaron. Czesław Miłosz verk kan ännu idag fungera som en läxa för alla som söker tröst i de totalitära idétraditionerna

Foto från Öland i november 2010: A. Nydahl.