Bosarpasjön och Café Lövet

Bosarpasjön. Foto: Astrid Nydahl

Jag hade kunnat gå rakt ut på bryggan nu. Hela förmiddagen vid Bosarpasjön, Astrids barndomssjö som också jag blivit så förtjust i. Människotomt. Stilla. Löv som föll från träden, rakt ner utan annan rörelse än den egna. Tystnad. Bara en sopbil kom förbi, hejade på åkaren. Tre svanar när vi anlände, fem minuter senare också de borta. Försiktigt rör vi oss i det som nu går till vila. Skogen runt sjön spelar upp hela sitt färgregister.

Efter sjön resan till H-holm, staden som också den ter sig så tom. Där finns folklivet mest vid stationen, den skånska knutpunkten. På torget är det marknad. På gågatan är det nästan ingen rörelse. Inne på Bolaget blir vi de enda kunderna. Tar två portugisiska röda och återvänder ut på stan. Sakta, sakta går jag med dubbla kryckor, det knakar till i knäet (?) eller så är det protesen som börjat ge ifrån sig egna ljud.

Inne på Café Lövet som blivit favoritplatsen för fika, talades det som alltid albanska. Shqipe. Män som sitter timme efter timme med kaffekoppen, stillsamt diskuterande på det språk jag bara tjugotvå år ung lärde mig tycka så mycket om, språket som vid sidan av portugisiskan ännu sjunger en särskild sång inom mig. De medelålders männen sitter där varje dag, de skojar med servitriserna och det är uppenbart att de kan varandra väl.

Första prövande stegen i kuperad terräng byttes mot stadens betong och asfalt. Både med samma resultat. Det går allt bättre, men idag ledde det till förnyad smärta. Väl hemkommen faller jag baklänges på sängen.

30 år eller mer, ett nygammalt krig

Foto: Astrid Nydahl

Kriget tar en ny vändning sedan Assad-regimen meddelat att man välkomnar ”all hjälp i kampen mot terrorismen.”

Det är varken överdrivet eller en felläsning av situationen om man kallar det som pågår i Mellanöstern och Arabvärlden för ett nytt trettioårigt krig. Kanske är det rentav en underskattning.

Dag läggs till dag, natt till natt. De döda reser sig aldrig, även om de reser med tåg till slutdestinationen. Vi vet ingenting om det som döljer sig under skådeplatsernas söndersmulade murbruk. Det som där har varit liv är nu bara materia.

Mörkret som metafor och erfarenhet

Såg den polska regissören Agnieszka Hollands film In Darkness. Den gick på biograferna redan 2012 men släpptes i förra veckan på dvd i Sverige.

Den berättar en för mig helt ny historia. Och att Holland tillägnar den Marek Edelman säger en hel del om hennes tankegång. Filmens Leopold Socha (1909 – 1946) är ansvarig för kloakerna i den då polska staden Lwów (nu Lviv, tidigare också Lemberg) som sedan blev sovjetisk och nu är ukrainsk. Hans berättelse nedtecknades av Robert Marshall 1990 i boken In the Sewers of Lvov, och det är på denna Holland baserar filmen, vars manus skrevs av den kanadensiske författaren David F. Shamoon. Jag vill inte återge den i detalj, men själva berättelsen handlar om hur denna Socha tillsammans med en vän börjar hjälpa judar att gömma sig i kloakerna mot betalning. Som tiden går - de gömmer sig där nere i fjorton månader - växer en sympati för de utsatta och jagade judarna fram hos Socha och han identifierar sig senare helt med deras öde. I Lwów härjade ukrainska fascister (framträdande inslag i filmen då just dessa blir redskap åt tyskarna som betalar för varje "levande jude" de infångar, ämnet behandlas bl.a. här), som med stor entusiasm förföljde, torterade och mördade stadens judar. Berättelsen utspelar sig 1943 när det judiska gettot upplöses och de flesta fördes till en säker död i nazistiska läger - året innan Sovjetunionen tog över. De kloakarbetare som tillsammans med sina fruar räddade de gömda judarna har alla av Yad Vashem i Israel utsetts till Righteous of The Nations.

Detta skriver jag mest för att jag vill rekommendera filmen. När jag ser ett kvalitetsarbete som detta förundras jag över att det faktiskt går att hyra riktigt bra film i vårt avlånga land. Det försöker vi göra varje onsdag, då nyheterna släpps.

***

Måndagen bjöd på en överraskning. För första gången kunde jag gå helt utan kryckor inomhus. En vinglig men stor framgång som lovar gott. Fast utomhus vågar jag inte.

Vid dagens besök hos Östersjön gick jag som vanligt med kryckorna och kunde nere vid bryggan konstatera att det var som vilken härlig sommardag som helst. 19 grader i solen. Självklart blev det kaffestund med bara kortärmad skjorta på. Nere i sanden satt två damer och samtalade.

Louise Zeuthen: Krukke. En biografi om Suzanne Brøgger (Gyldendal)

Suzanne Brøgger på ferie i Chiengmani sammen med 
veninden Marayat Rollet-Andriane 1961. Bild ur boken.

Hur skriver man en biografi över en människa vars hela författarskap präglats av det självbiografiska? Det är förstås ingen lätt uppgift, och den blir definitivt inte lättare av att föremålet för biografin ställer krav som biografen till att börja med finner svåra att förstå, Suzanne Brøgger vill nämligen att den endast ska omfattade hennes första 40 år och att såväl make som dotter ska uteslutas ur berättelsen. Nå, Louise Zeuthen finner en metod och idag föreligger arbetet klart: Krukke. 

Jag tror att metoden kan ses allra tydligast i det mycket långa kapitlet Den franske forbindelse, där hon egentligen gör något helt annat än skriver biografi. Hon citerar och hon monterar hela brev mellan Suzanne Brøgger och hennes tidige älskare, den franske diplomaten Phillipe Baude. Han var 31 och hon 15 när de möttes och deras relation – vilken framför allt tycks ha varit en erotisk historia i ord och handling – kom att vara i många år. Kanske kan man rentav säga att det var denna bundenhet vid en äldre man som Suzanne Brøgger kommer att kalla frigörelse. Bundenheten tar sig inte minst masochistiska uttryck för henne. Hon erbjuder honom sin kropp och han svarar att han ger henne allt han har: ”… hele min kærlighed, al min sæd, hele min pik.”

Nå, efter dessa dryga hundra sidor erotik kommer Zeuthen in på andra sidor av föremålets liv. Det som gör mig förbryllad är att vissa kapitel inte innehåller ett enda ord utan bara bilder ur Suzanne Brøggers arkiv, som i Femme Fatale. Ty det är i arkiven hon givits fria valmöjligheter. Det finns så oerhört mycket man kan säga om den här boken. Den både bekräftar myter och ifrågasätter dem. Den både bekräftar Suzanne Brøgger själv och ifrågasätter – nej, inte henne men kanske hennes berättelse. Ty det är vad som finns kvar när allt kommer till kritan: ett liv som är en berättelse, en myt som gestaltats av en enda människa.

Hade biografin haft möjlighet att följa sitt föremål fram i tiden hade något annat också lagts till berättelsen, det är jag övertygad om. Har man följt författarskapet hela vägen och inte bara blivit en anhängare av Fräls oss ifrån kärleken, hade man också sett hur den brøggerska frihetsrevolutionen stelnat i en sexualliberal gest som backade inför AIDS-realiteterna (se Efter orgien, på svenska 1991). 

Så småningom skulle också Brøgger, trots otaliga lysande essäer och artiklar, framstå som en allt mer småborgerlig röst från det Danmark som okritiskt tror sig kunna leva i ett mångkulturellt idealsamhälle samtidigt som islamismen tränger undan alltmer av demokratiska ordningar, mördar i allt större skala och därmed ställer de öppna samhällena inför utmaningar lika stora som de Europa ställdes inför på 1930-talet.  

Brøgger tar numera inte debatter som hon gjorde under "de första 40 åren" (begreppet lånar jag från biografins uttalade begränsning); hon nöjer sig oftast med att förnekande ansluta sig till en socialliberal dogm om att allt ordnar sig. Men som bekant gör det ju inte det ens i demokratier.

Därför hoppas jag att Zeuthen en dag fortsätter biografin från år 41 och framåt, och att den inte nöjer sig med långa brevutdrag utan också på ett djupare plan analyserar och resonerar. Det vore det bästa man kunde göra Suzanne Brøggers liv och gärning i ett Skandinavien som i så hög grad - på gott och ont, mest på ont - präglats av frihetsideal som i sitt släptåg också haft ansvarslöshet, egoism och politisk blindhet.

Inspirationskällan till fotot ovan: Gabrielle d'Estrées and one of her sisters, konstnär okänd.

I Politiken säger Louise Zeuthen:

»Der er nogle ting i Suzanne Brøggers historie, som vi i vores kultur kan lære omkring frigørelsesprojektet. Vi er ikke færdige med at evaluere det endnu. Hvad fik vi ud af det? Var det for omkostningsfuldt? Ideen om, at vi kan frigøre os fra alt og blive fuldstændigt lykkelige, frie mennesker, fejlede. Det gik ikke sådan med frigørelsesvisionerne. Og spørgsmålet er hvorfor, og hvad vi kan lære af det i dag. Brøgger har altså et meget mere komplekst og nuanceret blik, end man før har regnet med«.

Pia Tafdrup: Smagen af stål (Gyldendal)

”Det ansigt, der ser på mig fra spejlets flade,/ forandres år efter år til ukendelighed og er/ alligevel genkendt.”

 

Så skriver Pia Tafdrup i dikten Tid og rum, som ingår i nyutgivna samlingen Smagen af stål. Här finns, som i raderna ovan, en iakttagande människa som samlar sina erfarenheter i poesins kärl, som är djupt medveten om sitt åldrande på jorden men som ändå vill hålla fast i hela den båge som beskriver ett människoliv. 

Att själv födas, att leva i en relation med föräldrarna, att drabbas av kärleken och erotiken, att själv bli förälder och senare se mor och far tyna bort, utmed den väg som inte sällan passerar fysiska sjukdomar eller demensens tomhetsland, för att då i spegeln konstatera att man ändå är sig rätt lik. 

Tafdrup säger senare i dikten att hon erfar alltings närvaro, och att det bakom hennes ögon finns ”själar från förr” och att deras närvaro i viss mening är evig, som vi alla i dödens bottenlösa förlopp.

Ändå är det den eviga närvarons motsats som präglar Tafdrups nya samling. Den berättar om förlusterna i våra liv. Kärleksförlusten. Den mellanmänskliga förlusten. Tiden då man i sitt vuxenliv erfar förlusten av föräldrar och generationskamrater. Och det är i meditationerna kring förlusten samlingen har sin styrka. Här finns det mycket svarta parallellt med en humor som bara kan finnas i livserfarenheten. Bokens tidiga dikter hör dit, som i den inledande Stadier på livets vej där en tredje person – älskarinnan – kommit in i samlivet, och gjort något oförlåtligt; hon har krossat sockerskålen som ärvts av mormodern, har satt märken i en bok som krossar illusionen om att diktaren lever i det hon ”stålsat troede var mit hjem”. 

Också i dikten Ørering finns förlusten beskriven med en distanserad humor som insikten om vem man själv är när man står mellan två män i sitt liv; av den ena har diktaren fått örhängena (på ett torg i Rom!), och när de går sönder måste hon be en annan man reparera dem. Det är just han å andra sidan väldigt bra på: ”han er god til at reparere ting,/ et helt liv har han repareret mit liv,/ holdt mig gående med,/ men oftest uden øreringe.”

När det metalliska, som klang eller smak, kommer in i dikterna sker det som en påminnelse om dagar som är levda. De finns i strängens vibration, i själva tonerna, som slagen mot sten eller ”metallet dybt i jorden,/ det meridiane center” och i krigen. Just det avsnitt som diktar kring krigen berör starkt i sin enkelhet och rättframma serie frågor och önskemål så smärtsamma att de nästan inte går att läsa (”Vask blodet væk, send små kister.”). Så gestaltar sig också våra liv.

Som alltid när man läser en ny diktsamling av Pia Tafdrup vet man att den inte går att avsluta med att slås ihop. Den får ligga öppen, den får locka till ny läsning och eftertanke. Att de framtida läsningarna skulle framkalla samma tankar är inte sannolikt, därför att hennes dikter är så levande, motsägelsefulla och öppna.