tisdag 1 juli 2014

Repris: Den arbetande klassens läge i England. Tillbakablickar och funderingar


Friedrich Engels
Det är inte sommaren som gör mig trött. Det är själva existensen. Och jag får allt svårare att förstå varför jag bloggar. Denna trötthet kontrar jag med en repris från 2011-2012, nämligen en text om Engels verk Den arbetande klassens läge i England, ur det första kapitlet från min bok Black Country - resor och läsningar i engelska West Midlands. Långläsning för eventuellt nytillkomna bloggläsare. Jag vilar medan ni läser eller bläddrar. Vilar och funderar.

*

Det är snart fyrtio år sedan jag senast läste Friedrich Engels Den arbetande klassens läge i England[1] . Eftersom Engels i den boken skildrar industrialismens barndom, inte minst i Black Country, bestämde jag mig för att ha läst den innan jag reser dit igen. Det har jag nu gjort. Min första iakttagelse är att detta är ett lysande socialreportage. Boken har nästan inga agitatoriska sidor, den saknar den politiska pamflettens förenklingar och resonerar istället utifrån fakta. Dessa inhämtar Engels på plats. I 24 månader reser han runt i England, samtalar med de allra fattigaste och föraktade, besöker arbetsplatser och inte minst samlar han material ur press och andra tryckta källor. Han säger att han ”avstod från medelklassens sällskap och middagar, dess portvin och champagne, och ägnade mina lediga timmar nästan helt åt umgänget med vanliga arbetande människor”. Utgångspunkten var att Engels under denna tid var anställd som bokhållare i ett spinneri i Manchester, där hans far var delägare.
 
Engels konstaterar att framväxten av den engelska arbetarklassen tar sin början under andra hälften av 1700-talet, då ångmaskinen och maskiner för bearbetning av bomull uppfinns. Den industriella revolutionen har inletts. Jennymaskinen (Spinning Jenny)uppfanns 1764 av en vävare som hette James Hargreaves. Den var en enkel föregångare till mulstolen (Cromptons maskin, uppfunnen 1779, drevs av en mulåsna som vandrade runt). Från att ha varit ett hemarbete för hela familjer blev nu bomullsproduktionen industriell, om än i mindre skala. Jordbruksfamiljer som bearbetade ullen försvann gradvis och uppgick i ”den uppstående klassen av vävare, som levde helt på lönearbete, som inte hade någon som helst egendom, inte ens den låtsade egendom som bestod av ett arrende, och blev på så vis arbetare, proletärer.”

England hade då redan sett vattenspinnmaskinen introduceras (1767), som enligt Engels var den näst viktigaste uppfinningen efter ångmaskinen på 1700-talet. Engels är mycket detaljerad när han här beskriver de olika stegen i utvecklingen. Han redogör för varje liten uppfinning och berättar om de människor som stod bakom dem. Han menar att hela denna industrigren fullbordades runt 1804 då en lantpräst, dr. Cartwright, uppfann den mekaniska vävstolen. Här inleder sedan Engels en klassisk analys som visar hur utvecklingen av den tidiga industrin också innebär en radikal social förändring, i det att fabrikstillverkade varor snabbt sjönk i pris, vilket i sin tur fick handeln att blomstra. Erövringen av oskyddade marknader utomlands gick snabbt och därmed också en mångdubbling av kapital och nationell rikedom, men samtidigt, å andra sidan, till ”tillintetgörandet av allt egendomsägande och all säkerhet i anställningen för arbetarklassen, demoralisering, politisk spänning och allt det, som är så motbjudande för engelsmän i goda omständigheter”.

Väggrelief i Dudley. Foto: Astrid Nydahl
Härifrån skisserar Engels utvecklingen av en tyngre industri. Vid mitten av 1700-talet började också en kraftfull gruvnäring utvecklas, då behovet av järnmalm ökade. Först med ångmaskinen kunde ”Englands vidsträckta kolfält” utnyttjas i rationell skala. Metallindustrin utvecklades, och därmed befolkningstillväxten i industristäderna. Bara i Birmingham ökade befolkningen från 73.000 (1801) till 200.000 (1844). Vi är nu framme vid en epok då broar och järnvägar anlades i stor skala. Ett helt nytt samhälle hade fötts. Kanalerna anlades (från att runt 1755 nästan inte ha existerat, till att några årtionden senare omfatta 2.200 engelska mil grävda kanaler över hela England och Skottland). Engels understryker att alla dessa kanalanläggningar, liksom järn- och landsvägar, var ”verk av enskilda individer och kompanier”. 

Runt 1840 hade England förvandlats till ett land där två tredjedelar av alla arbetande människor fanns inom industrin och handeln: ”Den industriella revolutionen har för England samma betydelse som den politiska revolutionen för Frankrike och den filosofiska för Tyskland, och skillnaden mellan England av 1760 och 1844 är minst lika stor som den mellan Frankrike under l´ancien régime och under julirevolutionen (1830). Men det mäktigaste resultatet av denna industriella omvälvning är det engelska proletariatet.”

När Friedrich Engels tecknar denna bakgrund, så är det därför att hans ärende är att berätta om, och analysera, den engelska arbetarklassen, inte bara i sin egen rätt, utan också som ett europeiskt exempel på de stora och genomgripande förändringar som sker i och med industrialismens födelse, tidiga år och utveckling mot en större industriell sektor som alltmer präglar de moderna samhällena. Han vill göra det utifrån varje enskild näringsgren och han vill också ge sina läsare en bild av vad innebörden blir, dels av vandringen till städerna och de usla boendevillkor som där erbjöds, dels av hur hela familjer, inklusive barnen, blir indragna i processen. Man kan utan överdrift säga att Engels berättelse visar på en tidig form av upplösning av familjestrukturerna. Från att ha varit lantarbetarfamiljer med en trygg, om än ekonomiskt och socialt usel, tillvaro blir familjen som industriarbetarklass utan vuxet ansvar för barnen. Både mannen och kvinnan blir industriarbetare. Engels säger att hans syfte är det han anser vara nödvändigt för den tidens läsare, nämligen att ”lära oss förstå industrins historiska betydelse”.

Engels menar att industrialismens och proletariatets framväxt kan beskrivas i steg; först skapades en industriarbetarklass genom utvecklingen och förändringen av industrin, sedan skedde en stor förändring i och med kol- och metallgruvindustrin, med skapandet ”av ett nytt proletariat”. I tredje hand, säger Engels, ”påverkade industrin jordbruket och i fjärde förhållandena på Irland.” Utifrån detta menar han att man kan skönja olika nivåer av ”medvetenhetsgrad” hos den nya arbetarklassen. Han betraktar industriarbetarna som ”de mest upplysta beträffande sina egna intressen”, medan gruvarbetarna var det i mindre grad och lantarbetarna ”knappast alls.” Att Engels resonerar om detta beror på att han också vill skildra och förstå hur den första kärnan i ”arbetarrörelsen” vuxit fram, ”i proportion till i vilken grad maskinernas framväxt har påverkat deras yrken.” Ty detta är själva grunden till en förståelse av vad som skett, säger Engels och förtydligar: ”Arbetsdelningen, användningen av vatten- och speciellt ångkraft, samt mekaniseringen, dessa är de tre hävstänger, med vilka industrin sedan mitten av förra århundradet, 1700-talet, verkat för att vrida världen ur led. Småindustrin skapade medelklassen, den stora skapade arbetarklassen och uppsatte de få utvalda ur medelklassen på tronen, men bara för att desto säkrare störta dem när tiden var inne. Samtidigt är det ett faktum, som inte kan förnekas men lätt förklaras, att den talrika lägre medelklassen från ’den gamla goda tiden’ krossats av industrin och upplösts till å ena sidan kapitalister och fattiga arbetare å den andra.”


En annan aspekt han vill undersöka, är den koncentration av människor, kapital och makt som industrialismen innebär, ”helt naturligt, eftersom i industrin betraktas människan, arbetaren, endast som ett stycke kapital, för vars användande fabrikören betalar ränta under namn av arbetslön. Ett stort industriföretag behöver många arbetare, som tillsammans sysselsätts i en enda byggnad; de måste leva nära varandra och utgör, redan då det gäller en måttligt stor anläggning, en by för sig själv. De har behov, och för att tillfredsställa dessa behövs andra människor, varför hantverkare, skräddare, skomakare, bagare, snickare, murare drar dit. Byborna, särskilt den yngre generationen, vänjer sig vid fabriksarbetet, blir förtrogna med det, och när den första fabriken inte kan anställa alla, faller lönerna, och följden blir att nya fabrikanter flyttar in. Så växer byn till en liten stad, och den lilla staden till en stor. Ju större staden, desto större dess fördelar.” Utifrån detta schematiska resonemang övergår Engels till att beskriva hur den växande populationen och industrialismen också genererar vägar, järnvägar och kanaler. Till sist, suckar han, har det gått så långt ”att Merry Old England är ett okänt begrepp, för själva det gamla England är bortglömt”.

När Engels beskriver London, så noterar han att det råder ett intensivt folkliv, ”gatuvimlet innefattar i sig något motbjudande, mot vilket den mänskliga naturen går uppror.” Han refererar till Max Stirners bok Den ensamme och hans egendom (hette egentligen Caspar Schmidt, var född i Bayreuth, Bayern 1806, dog i Berlin 1856, och säger att det i detta vimmel förs ett socialt krig, ”allas krig mot alla” och att det förs helt öppet. Skälet skulle vara att människorna nu betraktar ”varandra enbart som användbara föremål; var och en utnyttjar den andre och i slutändan blir det de starkare som trampar de svagare under klacken. Det mäktiga fåtalet, kapitalisterna, roffar åt sig allt för egen del, medan för de många svaga, de fattiga, knappast ens återstår mer än existensminimum.” Och gäller det för London, så gäller det för ”Manchester, Birmingham, Leeds, för samtliga stora städer”, överallt ”å ena sidan barbarisk likgiltighet och omedgörlig själviskhet, å andra sidan bottenlös misär; överallt det sociala kriget, vars och ens hem under belägringstillstånd.”

Om vi idag betraktar många förorter som ett slags getto för fattiga och/eller invandrade människor som saknar förbindelse med ett alltjämt fungerande samhälle, så var den tidens förort att betrakta som ren slum. Getto var den samtidigt, eftersom den beboddes av samma människor överallt, men slum var den framför allt därför att fattigdomen, smutsen och eländet präglade de boendes liv ner i minsta detalj. Engels menade att varje storstad skapat denna slum för att ”fösa samman” arbetarklassen, de fattiga har ”fått sig tilldelade särskilda områden, där de får hanka sig fram så gott de kan, avskärmade från den mer lyckligt lottade klassens åsyn.” 

Engels gör i detta avsnitt studier av getton som är socialreportage när det är som bäst; både i siffror och i ord redovisar han hur livet ser ut för de boende i slummen. Utanför London besöker han också städer som Dublin, Edinburgh och Glasgow. Också Birmingham anförs som exempel, utifrån ett längre utdrag ur Artisan (månadstidskriften The Artisan 1843), där det bland annat heter att stadens undermåliga gator och gårdar är ”smutsiga och vanskötta, uppfyllda av stillastående vatten och avfallshögar.” Mer än tvåtusen återvändsgränder utgör hem för arbetare. Ändå är det i Birmingham inte så överbefolkat som på andra platser, vilket gör att det vid epidemier blir ”betydligt mindre av dödsfall än i Wolverhampton, Dudley och Bilston, bara ett par miles därifrån. Källarbostäder är också en okänd företeelse i Birmingham, även om några sådana på ytterst olämpligt sätt används som verkstäder. De små härbärgena är ganska talrika (något fler än 400), huvudsakligen på gårdarna nära stadens centrum; de är nästan alltid avskyvärt smutsiga och trånga, tillhåll för tiggare, luffare, tjuvar och prostituerade, vilka här utan hänsyn till vare sig anständighet eller bekvämlighet äter, dricker, röker och sover i en atmosfär omöjlig att uthärda för andra än dess förnedrade, omtöcknade invånare.” 

De källor som Engels använder är inte några revolutionära röster eller texter. Tvärtom går han till tidningsartiklar, eller rentav till en källa mycket nära den politiska makten, J.C. Symons, när denna är utsänd av regeringen för att undersöka hur det står till bland handvävarna. ”Jag har sett mänsklig förnedring i några av dess värsta former, både i England och utomlands”, skriver Symons och fortsätter, ”men inte förrän jag besökte Glasgows wynds (smala krokiga gränder) kunde jag föreställa mig att en sådan mängd smuts, brottslighet, elände och sjukdom kunde finnas i ett civiliserat land.” Längre fram i rapporten skriver Symons: ”Noggranna undersökningar av de mest eländiga slumområden i andra städer har aldrig avslöjat någonting ens hälften så illa som denna ansamling av moralisk upplösning, kroppsligt förfall och våldsam överbefolkning. I denna del av Glasgow har de flesta husen dömts ut av byggnadsnämnden som förfallna och obeboeliga – men det är just i dessa kvar som är fyllda till bristningsgränsen, eftersom enligt lagen ingen hyra kan utkrävas från dem.”

I ett särskilt kapitel behandlar Engels invandringen till de engelska arbetarstäderna från Irland. Det är av särskilt intresse här, eftersom invandringen idag också i så hög grad präglar det landskap jag reser och vistas i. Engels utgår ifrån sin tidigare fastslagna tes att en arbetare egentligen är en vara som industrins ägare hanterar efter eget godtycke. Den irländske arbetaren är då en reserv som kan hämtas när den behövs. Under den tid Engels arbetar med sin bok kommer det 50.000 irländare årligen, och det har, säger han, redan invandrat ”mer än en miljon”. De beger sig förstås omgående till industridistrikten där de bildar ”det lägsta befolkningsskiktet” – när jag sedan läser hur Engels beskriver dem tänker jag att samtidens politiskt korrekta kanske funnit hans ord anstötliga, men väljer självklart att ta dem för vad de är, nämligen Engels uppfattning. Han beskriver dessa trasiga existenser som ”råa, slösaktiga och begivna på dryckenskap” som för med sig sina ”djuriska vanor in bland en klass av den engelska befolkningen som i sanning inte har någon större anledning att odla bildning och moral.” 

Engels citerar Thomas Carlyle som talar om ”ansiktsdragen, som speglar falsk uppriktighet, oförnuft, förtvivlan och hån”. Irländaren stod sannerligen inte högt i kurs, även om han anlitades som en välkommen arbetskraft i den expanderande industrin. Carlyle ansåg dock att ”han är det värsta onda som detta land har att kämpa mot” och att ”den ociviliserade irländaren tränger undan den infödde britten”. Engels ansåg förvisso att Carlyle överdrev och tyckte inte om hans ”ensidiga fördömande av den irländska nationalkaraktären”, men menade ändå att han hade helt rätt. Irländarna behövde inga höga löner, de levde i rum som inte ens varit lämpliga för djurhållning, saknade möbler och sov på lite halm. ”Vad ska ett sådant släkte med höga löner till?” frågar Engels retoriskt och underströk att irländarna, som invandrade arbetare, upptäckt existensminimum och nu ”håller på att göra engelsmännen bekanta med det.” Detta har fått förödande konsekvenser. De engelska arbetarna känner sig förnedrade av att deras ställning försvagats genom ”närvaron av den irländska konkurrensen” – och det är svårt att inte tänka på hur det oftast förekommande argumentet mot invandring också under 1900-talet, både i England och i Sverige, var just detta, ”de tar våra jobb”. 

Skillnaden mellan då och nu är förstås att det är ytterst få fabriksarbeten kvar i Europa, inte heller i södra Europa, dit det mesta av beklädnadsindustrin flyttade på 1960- och 1970-talen finns de kvar. Det England vi här talar om var en industrination på väg uppåt och framåt. Irländaren var, icke desto mindre, ett hot som man i Engels bok talar mycket öppet om: ”dessa har gjort mycket för att pressa ner lönerna och sänka arbetarklassens levnadsnivå. Och även om de irländare som tvingat sig in i andra yrken blir mer civiliserade, händer ändå tillräckligt mycket av deras gamla vanor kvar för att ha en dålig inverkan på deras engelska arbetskamrater, särskilt i förening med den allmänna inverkan som det har att vara omgiven av irländare.”

Friedrich Engels bok ägnas sedan till detaljrika dokumentationer av arbetarnas livsvillkor, deras bostäder, klädsel, föda och annat. Han redovisar med stor tydlighet vilka skador de ådrog sig på själva arbetsplatserna, långt innan någon kommit på tanken att man skulle ha skyddande kläder och utrustning.  Han sammanfattar det bra med orden ”Här härskar den fria konkurrensen, och som vanligt tjänar de rika på den, och de fattiga, för vilka konkurrensen inte är fri, som inte har de kunskaper som krävs för att de ska kunna bilda sig en riktig uppfattning, får ta konsekvenserna.”

Engels har också läst en rapport från Barnarbetskommissionen. I den fastslås att barnen i Birmingham och Wolverhampton sakade ”allt vad nyttiga kunskaper heter”. Men, säger Engels, trots att okunskapen tjänar den härskande klassen, så får ändå de unga arbetarbarnen ”ett slags praktisk skolning”.  När de är vuxna har de, menar han, en instinktiv kunskap av stort värde: ”Den engelske arbetare, som knappt kan läsa och än mindre skriva, vet ändå mycket väl vad som är i nationens intresse (…) Om han inte kan skriva, så kan han tala, och tala offentligt; om han inte kan någon aritmetik, så kan han ändå följa nationalekonomernas beräkningar tillräckligt väl för att kunna genomskåda en borgare, som bekämpar spannmålslagarna, och dra det längsta strået i en diskussion med honom; om de överjordiska frågorna förblivit mycket oklara för honom trots alla predikanternas ansträngningar, så ser han så mycket klarare när det gäller jordiska, politiska och sociala frågor.” 

Den som skrev rapporten för Barnarbetskommissionen satte religionsundervisningen allra högst och är upprörd över att barnarbetarna tycks sakna varje form av bibelkunskap (och att de inte heller kunde besvara enkla frågor som hur mycket två plus två blev, eller vad London var för stad): ”Sedan alla barnen, en efter en, tillfrågats, vilka apostlarna var, utan att någon svarat rätt, ropade en knipslug liten gynnare under stor munterhet: ’Jag vet, herrn, det var de spetälska’. Från lergodsdistrikten och från Lancashire kommer liknande rapporter.”

Det kom så småningom att stiftas en fabrikslag i England, det skedde 1819, och den skulle bland annat reglera arbetstider och regler för barnarbete. Den omfattade fyra grenar av fabriksarbete, alla avseende tillverkning av tyg för kläder. Lagen förbjöd anställning av barn under nio år i bomullsspinnerier och väverier, och nattarbete för barn upp till sexton år. Arbetsdagen för den senare kategorin skulle begränsas till tolv timmar, men eftersom rasterna inte skulle räknas in uppgick arbetsdagarna i själva verket till fjorton timmar eller mer. Med en ny fabrikslag 1825 fastställdes att rasterna fick uppgå till maximalt 1,5 timmar om dagen, vilket skulle ge en total arbetstid om 13, 5 timmar. Den lagen efterlevdes inte. 

Engels noterar att barnarbetarna blev både drabbade av hälsomässiga problem och av fysiska skador. De vuxna fabriksarbetarna betraktas som gamla vid fyrtio års ålder. I det distrikt jag reser finns också kolgruvorna i Staffordshire, av vilket en del finns i West Midlands. Fram till 1974 hörde också de nuvarande West Midlandsstäderna Wolverhampton och Walsall till Staffordshire. I norra Staffordshire är det dokumenterat att gruvverksamhet funnits sedan 1200-talet. Här fanns fyra gruvområden: Goldsitch Moss, Shaffalong, Cheadle, och Potteries. Gruvorna här ledde till byggandet av kanaler 1777 och järnvägar 1837. Hela kolindustrin nationaliserades 1947 och den allra sista gruvan, Silverdale, stängdes 1998. Under första världskriget arbetade mer än 20.000 män i 50 gruvor. Engels säger att även om tillståndet för landets unga arbetare var uselt i allmänhet, så var det uppenbarligen värst i Staffordshirs järndistrikt. Han menar att det berodde på att man där varken använde sig av ångkraft eller maskiner. 
 
I städer som Wolverhampton, Dudley och Walsall fanns det färre fabriker men desto fler små smedjor, där arbetarna tjänstgör som lärlingar tills de fyller 21 år. De små hantverksmästarna är ungefär i samma läge som i Birmingham, konstaterar han, och fortsätter: ”Men lärlingarna har det för det mesta mycket värre. De får nästan bara kött från sjuka, självdöda djur eller ruttet kött och rutten fisk att äta samt kött från för tidigt födda kalvar och svin som kvävts i järnvägsvagnarna. Och så här gör inte bara små hantverksmästare, utan också större fabrikörer som har 30 till 40 lärlingar. Det tycks vara synnerligen allmänt i Wolverhampton. De naturliga följderna härav är ofta förekommande tarm- och andra sjukdomar.” Engels citerar också flera rapporter som talar om ett liv för de yngre arbetarna som helt saknar moraliska och sedliga ramar. ”Hälften av alla brottslingar är under 15 år gamla och på ett enda år dömdes inte mindre än 90 tioåriga brottslingar, varav 44 kriminalfall. Oreglerat könsumgänge tycks enligt utredarens åsikt vara nästan allmänt (…) I Willenhall, påstår utredare Horne – och ger många belägg för det – existerar överhuvudtaget ingen sedlighetskänsla hos arbetarna. På den hela taget fann han, att barnen varken kände plikter mot sina föräldrar eller tillgivenhet för dem.”

Engels berättar om en grupp som heter Thugs from Glasgow som man använde för att med våld angripa strejkbrytare. Det var inte känt av den stora allmänheten bland arbetarna, men organiserades de facto inom en snävare krets i bomullsspinnarnas fackförening. Eftersom thugs är ett begrepp som också används i olika sammanhang, t.ex. vid plundringar och upplopp, ville jag veta mer om dess bakgrund. 

I Norstedts engelska lexikon står: ”Thug ind., hist. 'thug' medlem av en religiös sekt som ägnade sig åt mord och plundring”. Engels egen not lyder: ”Thugs kallades dessa arbetare efter den kända ostindiska folkstam vars enda levebröd är att lönnmörda alla främlingar som faller i deras händer.”

För Engels är detta en självklar del av hur den tidiga arbetarklassen i England organiserar ett motstånd. Han menade rentav att ”arbetarnas uppror mot borgarklassen” började som ren brottslighet: ”Den första, råaste och fruktlösaste formen för detta uppror var kriminaliteten”. En klass som lever i elände såg att andra människor hade det betydligt bättre och därför var det på sätt och vis naturligt att ”kriminaliteten ökade med industrins utbredning”. Inför denna identitetslösa fattigdom, denna brist på självkänsla och lojalitet, föddes således en både våldsam och destruktiv brottslighet. Frågan är om inte detta också kan vara en bild av vår tids flytande massor, av den allt starkare känslan av att inget längre är heligt eller värt att respektera. 


[1] (Skrevs i tyska Barmen från hösten 1844 till våren 1845 och utkom i Leipzig 1845 under titeln Die Lage der arbeitenden Klasse in England. En engelsk översättning utkom 1885 i översättning av F. Kelley-Wischnewetzky, och utgiven i New York 1886. En utgåva för England med nyskrivet förord av Engels, utkom i London, i januari 1892, svensk utgåva i översättning av ett kollektiv under ledning av Claes-Eric Danelius, Proletärkultur, Göteborg 1983).