Ideologier och tankesystem

Backsippa, Landön 30 maj 2014. Foto: Astrid Nydahl

De förgängliga ideologierna, vindpustarna in i och ut ur det mänskliga, förgängligheten som tanke- och idésystem, bortom det vardagliga: en struktur som andlig krycka, ett system av ord och siffror att lägga sig ner i för den goda sömnens skull. Efter varje krig, när dammet lagt sig, de döda begravts och det raserade förs bort och återanvänds: tanken att det ingenting förde med sig, annat än en ännu djupare klyfta mellan två sådana förgängliga tankesystem. En människas liv är i sig en vindpust. När tonåren är över och vuxenlivet tar vid växer den individuella insikten om denna förgängliga och fåfänga livsyttring: människan, från födelse till död; högtidlig, pretentiös, egoistisk, trosviss - men sällan erkänner hon hur kort irrblosset är, hur försvinnande liten hon själv är i den rymd som ibland släpper ifrån sig en ljusblå meteor som skrämmer både barn och vuxna. Behöver vi ideologier och tankesystem? Är det vårt enda sätt att våga fortsätta leva? Metoden är tveksam, resultatet förfärande.

Jag kommer att tänka på Adam Zagajewski som i Solidaritet och ensamhet skrev att ”det är lätt att se skillnad på en konstnär och en fostrare: den förre talar alltid i eget namn, den senare känner att han bakom sig har en generation, ett folk, en samhällsklass, mänskligheten eller någon poetisk gruppering”.

Ny tid, nya allianser

Shimon Peres i Kina

Att Israel befinner sig i akut behov av nya allianser har väl tett sig som en självklarhet rätt länge. Det finns en skakig och minst sagt bräcklig relation med USA - och den är förstås grundläggande alltjämt, inte minst med tanke på det krasst militära stödet till Israel - men de nya allianser som kan skönjas ska ses som framtidsförsäkringar. På samma sätt som det pulveriserade Sovjetunionen nu under Putins styre återskapar en större union - senast igår bildades den eurasiska ekonomiska unionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan - söker Kina allierade också närmare Europa.

Israels nionde president, Shimon Peres, besökte i april Kina och idag skriver han en mycket entusiastisk artikel i Times of Israel:

"Relations between the Israeli people and China go back to when a Jewish community was first established in Kaifeng more than a millennium ago and were reaffirmed again when the Jews found a safe haven in China during the times they were threatened by discrimination and persecution. The bonds forged during this long journey together culminated in formal diplomatic ties between the People’s Republic of China and the State of Israel over twenty years ago. These ties, founded on a shared history, common values and ancient traditions and cultures will, I believe, continue to grow and flourish."

"Today, Israel and China cooperate for the benefit of both our nations in the key domains of our time: science and technology. We may differ in size but our values matter more than numbers. Like China, Israel and the Jewish people have always fostered a profound reverence for the value of knowledge and learning. We are commanded by our heritage to never cease our search for a better understanding of our world and to persevere in our struggle to make it more just and more promising."

Times of Israel har också startat en kinesiskspråkig nätutgåva. Det hade man knappast gjort om inte saken varit så angelägen.

Renhetens tid, helvetet på jorden

Foto: Astrid Nydahl

"Pure? What does it mean?/ The tounges of hell" - heter det i Sylvia Plaths Ariel. Är det en sådan renhet vi eftersträvar - slickade av helvetets tungor? De rättrogna banar sig väg genom historien med en renhet skriven i guld och ett samvete fläckat av askan från miljoner döda. Men de kommer att dö med gott samvete, nattvarden tagen i rätt ordning och med ett korstecken , en fana, en tapperhetsmedalj eller något fjärde över bröstkorgen.

En sommar med Montaigne

Montaigne (1533-1592)

En sommar med Montaigne av Antoine Compagnon (Atlantis, översättning av Jan Stolpe)

Det finns flera årstider då Montaignes essäer skänker frid och vila. De skänker också glädje och inspiration. Det finns vintrar och somrar med Montaigne. Och just en sommar tillbringar litteraturforskaren och professorn Antoine Compagnon med honom. Compagnon är verksam vid Collège de France i Paris och vid Colombia University i New York, Proustforskare och har tidigare utgivit två böcker om Montaigne.

Det mycket speciella med denna lilla bok, som nu utkommer i den minst sagt skicklige och erfarne Montaigne-översättaren Jan Stolpes svenska språkdräkt, är dess tillkomsthistoria. Compagnon berättar i förordet:

”När Philippe Val bad mig tala om Montaignes Essäer i radiokanalen France Inter under sommaren, några minuter varje vardag, föreföll mig tanken ytterst bisarr, och utmaningen så djärv att jag inte vågade dra mig undan.”

Redan där, på första sidan av förordet, använder sig Compagnon av ett av de tydligaste kännetecknen i Montaignes egen stil. Han formulerar det motsägelsefulla; tanken är ”ytterst bisarr”, och eftersom den är det så vågar han inte dra sig undan!

Man får och kan ju inte reducera Montaigne till utdrag, det hade, säger Compagnon gått ”rakt emot allt jag hade lärt mig”. Montaigne ska man inte ”klippa sönder” eller servera ”i bitar”. Nå, sina egna motargument lägger han åt sidan och tar sig an uppdraget. Och han gör det som Montaigne själv skriver; fragmentariskt, slumpmässigt, allt detta gör han ”utan ordning och utan uppsåt”. Låt mig intyga att det är ett charmerande och mycket inspirerande sätt att skriva på. 

Compagnon öppnar dörren till många olika rum i Montaignes litterära bygge. Han vandrar in och sedan ut för att ångra sig och sedan gå in igen. Han närläser, kommenterar, viker ut i små skildringar av Montaignes samtid, ibland i konkreta händelser, personer, platser. Han får läsaren att ytterst tydligt se hans samtid och de samhälleliga villkoren för hans liv. Det är krig medan han skriver! Han anstränger sig att ändå skapa fred kring sig själv. Han vet att det är en farlig tid. Han vet men insisterar på sin rätt att själv avstå från inbördeskrigets fasansfulla mekanismer.

Han säger att Montaignes syfte alltid är att bekänna en ödmjukhet, hans syfte är ”lågt, blygsamt” och det är ingen tillfällighet att han som sitt motto valt orden ”Vad vet jag?” och som emblem en våg. 

Antoine Compagnon

Han nekar till att försöka beskriva varat, han beskriver övergången ”från dag till dag, från minut till minut”. Därför är det också en självklarhet att döden blir ett av hans centrala ämnen. Han vill inte dö plötsligt. Han vill dö sakta, som för att vänja sig vid försvinnandet, ”den slutliga döden”. Han jämför sin egen levande existens med det som sker när han tappar en tand; ”det var det naturliga slutet på dess levnad” säger han och vill få oss förstå att också det som varit en beståndsdel av den levande existensen smälter bort som han och ”försvinner från mig själv.”

Detta hänger förstås också samman med den syn Montaigne hade på läkekonsten och på sjukdomar. Som Compagnon påpekar betraktade han sjukdom som ”en del av naturen; de har sin varaktighet, sin livscykel, och det är klokare att finna sig i den än att försöka motverka den.” Detta kan förklaras av hans samtida läkekonst som uppenbarligen var av låg kvalitet, ”grov och oviss” som Compagnon skriver. Läkarna gör bara människor ännu sjukare menade han. Och för övrig lever de varken bättre eller längre än vi andra. Utifrån sådana omständigheter är det lätt att förstå Montaignes syn på relationen mellan sjukdom och läkemedel. Trots att han led mycket av sin njursten, som han betraktade som ett arv från fadern.

”Sjukdomarna är vårt naturliga tillstånd. Man måste lära sig leva med dem utan att försöka utrota dem. Montaigne är arg på agitatorerna, på alla dessa trollkarlens lärlingar som lovar folket bättre morgondagar”, sammanfattar Compagnon.

Har man inte läst Montaignes trebandsverk Essäer får man i Compagnons bok en förnämlig vägledning. Han läser och berättar för att vi ska förstå att denna 1500-talsmänniska talar direkt till oss, till vår samtid. Det gör han inte för att han trodde sig hålla för evigheten – tvärtom gissade han att hans essäer inte skulle hålla ens i femtio år! – utan just för att han på ett då så ovanligt och modernt sätt skriver utifrån sig själv. Han skriver fram människan Montaigne, med alla brister och fel, alla självmotsägelser och ändrade hållningar. Just så framstår han på ett övertygande och mycket inspirerande sätt i En sommar med Montaigne.

 Om Montaignes essäer har jag tidigare skrivit bland annat här.

 

Svoboda och Högra sektorn i söndagens val

Judiska ledare i Ukraina, samlade vid öppnandet av ett
judiskt kulturcenter i Dnipropetrovosk.
Bild: Jewish Press.

Igår funderade jag här i bloggen på den ryska propagandan om Ukrainas "nazister, fascister och antisemiter". Igår kväll hittade jag denna intressanta artikel i Times of Israel som ger lite möjlighet till en nyktrare syn på Majdans aktivister från Svoboda och Högra sektorn.

Så särskilt starka ter de sig inte när man ser konkreta siffror och avstår från propagandan. Visst kan den nedersta, av mig understrukna raden te sig alltför rosenskimrande, men det är väl begripligt att människor som också på andra platser, som inte är indragna i väpnade konflikter, lever utsatt försöker bidra till att mildra trycket. Det hade vi nog alla gjort.

Antisemitismen finns överallt - och förstås också i både Ukraina och i Ryssland. Men ett aktivt, folkligt stöd till antisemitisk politik kan man inte avläsa i röstsiffrorna. Jag citerar rätt utförligt för begriplighetens skull, men rekommenderar förstås läsning av hela artikeln.

Jewish leaders in Ukraine expressed satisfaction with the poor showing of ultra-nationalist candidates in the country’s presidential elections and the victory by oligarch Petro Poroshenko. Poroshenko, from Odessa, won 54.4 percent of Sunday’s vote, eliminating the need for a second round, the Ukrainian Central Elections Commission announced Tuesday after counting 94 percent of the votes cast.

“The resounding victory of Poroshenko in just about every region of Ukraine not only eliminated the need for a costly second round but also sends an important message of unity,” said Josef Zissels, chairman of the Vaad Association of Jewish Organization and Communities of Ukraine.

Former Prime Minister Yulia Tymoshenko was second with 12.9 percent of the vote. Vadim Rabinovich, a Jewish community leader and businessman, finished seventh with 2.3 percent — more than the combined number of votes cast for Oleg Tyagnybok of the ultranationalist Svoboda party and for Dmytro Yarosh, leader of the Right Sector movement.

“The failure of the ultranationalists reflects a reality which we have been trying to represent all the time despite Russian propaganda’s attempt to portray Ukrainian society as intolerant,” Zissels told JTA.

Alexander Levin, president of the Jewish Community of Kiev, wrote on Facebook that Tyagnybok and Yarosh’s failure to match Rabinovich “showed that in Ukraine, there is no policy of-Semitism, period.”

Ukraina och Ryssland, vad är sant och vad är krigspropaganda och lögner för mediabruk?

Foto: Astrid Nydahl

I varje krig är sanningen det första offret. Naturligtvis. Därför har jag också värjt mig mot alla påståenden, anklagelser, bilder, ljudupptagningar och annat som kommit från Ukraina och Ryssland alltsedan händelserna på Majdan. Fick man tro den ryska propagandan är Ukraina nerlusat av både nazister och fascister. Och det som drabbade ryssarnas man i Kiev var en statskupp. Skulle man tro den ukrainska propagandan ser det ungefär likadant ut - fast tvärtom. Landet vill förstås ha maximalt stöd i sin strävan efter frihet och oberoende - och det är då ingenting att säga om det. Men det finns många händelser i den långa kedjan nu, händelser som fått mig att fundera på vem och vad som ligger bakom det ena eller andra. Det som hände i fackföreningarnas hus i Odessa var kanske något helt annat än vad det beskrivits som? Vilken roll spelade ryssarna? Och när de rysk-ukrainska människorna i öst förtvivlat utropar att de vill slippa Kiev - är det då inte möjligt att de faktiskt menar det? Jag har på nära håll alltsedan slutet av 1970-talet följt det kosovoalbanska folkets strävan efter frihet. De ville inte på villkors vis stanna inom Serbiens gränser. De hade också autonomi i det forna Jugoslavien. Den tog Milosevic ifrån dem och därmed triggade han ännu mer deras frihetslängtan. Jag har aldrig hört till dem som menat att det var ett folkrättsbrott att ge Republiken Kosova självständighet. Tvärtom. Vad innebär det för min syn på Ukraina-dramat? Jag har inga svar, varken propagandistiska, enfaldiga eller övertygade. Men jag följer med största oro det som sker just dessa dagar, då jag är rädd för att upptrappningen kan leda till något värre. Flera av mina läsare brukar med emfas hävda att jag har fel. Jag skriver det ändå.

En sommar med Montaigne, tillbaka till ron

Ett förnämligt sätt att ta sig tillbaka till vardagen är att tidigt på förmiddagen lämna hemmet och bege sig ut till Östersjökusten. Idag satt jag på Landön med kaffe och smörgås. Bakom mig följde en flock kor och kalvar med, nyfikna på allt mänskligt som kunde tänkas hända. Framför mig låg havet glittrande i en jämn och mild vågrörelse. Boken låg i mitt knä.

Astrid fick mer än gärna ta porträttbilder på djuren. De liksom utforskade henne med nyfikna blickar, de stod alldeles stilla till dess kameran slutat klicka. När hon var klar vände hela flocken och vandrade åt ett annat håll. Uppe från dungen hördes göken några gånger. Över oss svirrade svalor och dök en glada mot sin lunch i gräset.

Och jag läser i Antoine Compagnons alldeles nyutkomna En sommar med Montaigne (Atlantis, översättning av Jan Stolpe) följande om hur man tar sig tillbaka till en "rofylld tillvaro", nämligen med den antika metod han såg som förebildlig:

"... en tillvaro fylld av studier, en vitter fritid, otium studiosum, för att finna och lära känna sig själv. Likt Cicero anser Montaigne att det inte är i det offentliga livet, i världen och yrket som människan är sitt sanna jag, utan i ensamheten, meditationen och läsningen."

Så ska jag nu sträva. Och till Compagnons bok återkommer jag.

Dagens bilder är tagna av Astrid Nydahl.

Hatpredikanter och mördare i Europa - då och nu

Warszawas getto, 1940-talet

Artur Szulc: ”Judarna har vapen!” – upproret i Warszawa 1943 (Norstedts)

Historien upprepar sig inte i den meningen att exakt samma händelser återkommer på samma platser. Det borde vara en självklarhet, men jag säger det ändå.

Vad som är fascism och nazism idag strider de lärda och obildade om med samma frenesi. Putins vänner håller med honom om att Ukraina är ett ormbo för just "fascister" - ett argument som säljer som smör. Putins vänner finner vi både bland brittiska partiledare (se UKIP) och vissa nationalistiska krafter som inte tycks generas det minsta av den nytsaristiska regimen i Kreml, eftersom den sammanfaller med drömmen om Eurasien.

I samband med det avklarade EU-valet slängdes epiteten som bumeranger genom medlemsländerna - just som bumeranger för de kom alltid tillbaka till avsändaren. Något jag påpekat under måndagen håller jag dock fast vid, och det är att några av de framgångsberusade nationalistiska partierna verkligen har rötter i den monumentala ondska som präglade deras hemländer under Andra världskriget. Jag behöver bara nämna pilkorsar-inspirerade Jobbik i Ungern, nationalsocialistiska Gyllene gryning i Grekland och samma andas barn i tyska NPD. 

Under den gångna helgen utfördes två blodiga attacker mot judar i Europa, först i Bryssel med fyra döda som resultat, sedan i Paris med två svårt misshandlade judar som var på väg in i synagogan för att be. Båda attentaten utfördes med största sannolikhet av en av vår tids farligaste fascistiska rörelser och ideologier: islamismens fanatiska och judehatare. Som påpekats av viktig expertis på fenomenet hade attentatet i Bryssel samma kännetecken som det i Toulouse.

För mig är detta själva lackmustestet, och varje gång det händer påminns jag om vad som faktiskt hände Europas judar under nazisters, pilkorsares och andra totalitära regimers epok. Att glömma det vore att förhålla sig likgiltig till det som alltid är ett pågående hot och som tämligen snabbt kan eskalera till något större och farligare. Just därför vill jag återvända till Artur Szulc och hans viktiga bok om upproret i Warszawa-gettot.

***

”Judarna har vapen, judarna har vapen!” – så skrek man bland de tyska soldater som skulle inta Warszawas getto i april 1943. Det de trodde skulle bli en enkel uppgift visade sig bli en blodig affär. De sista gettoinvånarna hade organiserat sig i olika judiska grupper och de hade vapen. De visste att de skulle dö och värdigheten bestod i att göra motstånd. Bakgrunden till dessa händelser tecknas översiktligt, begripligt och detaljrikt i boken vars titel ekar av samma häpnad som slog soldaterna. 

Szulc är själv född i Szczecin i Polen 1976 och har vid flera tidigare tillfällen skrivit om de polska judarnas öde och när han återkommer till ämnet gör han det för att specifikt teckna bilden av en historisk händelse. Szulc har en fil.mag i historia och arbetar i Försvarsmakten. Hans tidigare böcker är Röster som aldrig tystnat som innehåller intervjuer med befriade koncentrationslägerfångar gjorda av en polsk lektor vid Lunds universitet, fil.dr Zygmunt Lakocinski, Med förtvivlans mod. Kampen för Polen om landets till synes tröstlösa kamp mot de främmande ockupanterna från Tyskland och Sovjet, I Stalins våld – Sovjetunionens kuvande av östra Polen 1939-1941. Hans förra bok, Marodörer, medhjälpare och mördare handlar om dessa tre kategorier människor bland Polens katoliker och judar under den nazityska ockupationen 1939-1945.  Szulc är också en regelbunden medarbetare i tidskriften Allt om historia. 

Vad var det som hände i det stora judiska gettot? Sculz berättar hela historien från början efter att han i en prolog bland annat tagit ett steg framåt i tiden och berättat om vad som utspelade sig i en fängelsecell i Warszawa i mars 1949. Där steg en polsk fånge vid namn Kazimierz Moczarski in och såg att en person redan fanns där, en tysk till på köpet. Moczarski hade varit soldat i polska Hemarmén, den som nu i det kommuniststyrda Polen betraktades som reaktionär och bestående av fascister. Tysken i cellen var ingen mindre än Jürgen Stroop, f.d. generallöjtnant i Waffen-SS och direkt ansvarig för det grymma slutet i Warszawas judiska getto. Han hade tiotusentals liv på sitt samvete. Om detta möte hade jag tidigare läst hos den store polske filosofen och idéhistorikern Leszek Kołakowski (1927-2009), närmare bestämt i en essäsamling som heter Is God happy? (Penguin Books, 2012). Szulc skriver: ”Mitt emot Moczarski satt ingen annan än en kallblodig massmördare.”

Under perioden 1918-1939 upplevde den polska judenheten en blomstringstid, och enligt 1921 års konstitution hade de garanterats fulla medborgerliga rättigheter. Hälften av Polens advokater och en tredjedel av läkarna var 1938 just judar. De fanns i alla samhällsskikt, som egna företagare, som tjänstemän, handelsmän och hantverkare, och de betraktades i första hand som sekulariserade polacker. Självklart grumlades bilden av en antisemitism som långt ifrån var unikt polsk, den fanns över hela Europa och störde sekulariserade judars utövande av de medborgerliga rättigheterna. Övergrepp och pogromer förekom inte minst i östra Europa och Ryssland. Szulc säger att ett antal antijudiska demonstrationer och bojkotter ägde rum åren 1933-37, och han noterar en särskild fientlighet mellan polska och judiska affärsmän.  I Polen fanns det tillgång till undervisning på både jiddish och hebreiska och en omfattande utgivning av tidningar (160 stycken), ett antal judiska teatrar och klubbar. Warszawas befolkning var till 33% judar, den högsta andelen för en europeisk stad.

Så angrep Hitlers Tyskland 1939. Den 1 september kom en deklaration från Polens centrala sionistorganisation med orden:

”Platsen för alla världens judar är vid Polens sida, som tillsammans med demokratierna går till strid mot det medeltida barbariets ångvält.”

Salomon Seidenmann, ordförande för den judiska riksdagsgruppen talade till kollegorna i parlamentet:

”I dag är det inte tid för diskussioner. Jag deklarerar ännu en gång att den judiska befolkningen i Polen stället sig till generalstabens förfogande utan några begränsningar och (…) är beredd att oavsett vilka offer som krävs göra det som situationen kräver. För judarna, som nu betraktar sig som jämställda medborgare i landet, är ett stort, starkt Polen idealet. Hurra för Polens seger!”

Det nazistiska greppet över den polska nationen och judarna skulle stärkas och förtrycket bli allt svårare med tiden. Under hösten 1941 införde tyskarna dödsstraff för varje människa som bistod en jude. Redan i september 1939 hade Himmler skisserat vad som skulle gälla angående ”det judiska problemet i ockuperade territorier”. Strategin var att koncentrera judarna till städer och där skulle ”judiska råd” inrättas. I oktober 1939 valdes ingenjören Adam Czerniaków till ordförande för ett judiskt råd som han själv skulle sätta samman. De skulle komma att styra över Warszawas 359,827 judar. En månad senare gjorde SS ett försök att skapa gettot. Från november och in i nya året 1940 började man spärra av gator och sommaren det året befalldes judarna att flytta till det distrikt som spärrades av. I september 1940 skrev en jude i sin dagbok:

”Först tyst, sedan allt högre och högre, spred sig från mun till min, i form av ett rykte därefter som ett faktum: getto, ett getto ska bildas.”

I november 1940 var hela fördrivningen fullbordad. Gettot avskildes från resten av staden och människorna spärrades in bakom tegelmurar, plank och taggtråd. I gettot fanns nu 360,000 människor, judar. Szulc skriver sedan mycket intressant om hur människor från att ha försökt leva ett så normalt liv som möjligt sjunker allt djupare ner i den avsedda misären. Inte minst viktigt blir här alla de selektioner som det judiska rådet tagit på sig att göra. Judarna själva får hålla i det smutsiga värvet och det är förstås också därför det skrivits så mycket litteratur om ordföranden Adam Czerniakóws liv och självmord. Tyskarnas täckmantel var att judarna skulle placeras på annan ort, men Adam Czerniaków förstod. Hans självmordsbrev till hustrun i juli 1942 sammanfattar:

”De kräver att jag ska döda barn i mitt land med mina egna händer. Jag kan inget annat göra än att dö.”

Väl framme i bokens tredje kapitel börjar berättelsen om det som skulle gå till historien som ett hjältemodigt men på förhand dömt uppror. Kapitlet heter Motstånd och börjar med att berätta om de olika judiska motståndsgrupperna. Där fanns olika ideologiska inriktningar som enades om att kontakta den polska motståndsrörelsen. ZOB, Judiska kamporganisationen, gick direkt från ord till handling, då man den 20 augusti 1942 utförde ett attentat och i oktober samma år tycks de ha förenats med Poale Zion, en vänstergrupp, och ett nytt politiskt organ uppstod, Judiska nationella kommittén ZKN. En annan organisation i gettot var Judiska militära unionen (ZZW). Jag ska här inte gå in på vad som skilde och vad som förenade de olika grupperna, det viktiga är att påpeka att de alla var uttryck för en ny och beslutsam motståndsmentalitet.

Den 19 april 1943 skulle man skicka in soldater i gettot. Det handlade om SS-folk och lettiska och ukrainska soldater. De hade väntat sig en lätt match. Sjungande nazistiska kampsånger gick de in i gettot. Det skulle utvecklas till väpnad konfrontation och det var då tyskarna började ropa ”Judarna har vapen!” medan kulorna ven runt öronen på dem.  Sculz följer sedan det nästan månadslånga upproret i detalj. Det mest intensiva hade dock brutits redan efter en vecka. Han berättar om både mod och undergång, om mänsklig självrespekt och angriparnas omänskliga brutalitet. Han säger att ryktet om upproret spred sig till såväl judiska partisangrupper som till koncentrationslägerfångar och att man inte ska underskatta dess betydelse för judisk kampvilja. Hela upprorsberättelsen är gripande stark och jag lämnar den åt bokläsaren.

I epilogen återvänder författaren till Stroop där i fängelsecellen och konstaterar sist: ”Den 6 mars 1952 hängdes han i Warszawas centralfängelse.” Artur Szulc visar med sin nya bok, att påståendet som länge varit i omlopp, att judarna skulle ”ha gått som får till sin egen död” är en sanning med modifikation. Men han visar också varför det var svårt att göra motstånd. Hans berättelse är saklig och lågmäld, den är framför allt lättläst och borde kunna utmana också vår samtid och dess ovilja att syssla med just den gigantiska katastrof som utspelade sig bland annat i Polen under åren 1939 – 1945.