Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Tolv

Foto: Astrid Nydahl

Kära läsare,

med nedanstående text om Sture Axelson avslutas, åtminstone för den här gången, min miniutställning av ett dussin mer eller mindre bortglömda svenska poeter från det senaste halvseklet. Jag skulle utan större svårighet kunna plocka fram poeter till både en och flera liknande serier till; den svenska poesin har verkligen flödat rikt under många år. 

”En god del av mitt läsande liv kommer till synes igen, och jag börjar leta i hyllorna.” Så skrev en poetkollega till mig efter att ha läst ett antal avsnitt. Så är det också för mig. Jag har med åren samlat på mig en bra bit över tvåtusen volymer med poesi, och jag har, medan tiden och livet rullat ständigt vidare, läst dem och införlivat dem i mitt medvetande och minne. Visst bleknar en och annan efterhand, men de finns i hyllorna, och att lyfta fram dem och läsa om dem innebär att möta en del av sitt liv på nytt.

I femtonårsåldern hade jag redan hunnit lära mig ganska många av Dan Anderssons dikter utantill; under gymnasieåren spädde jag på med överlevnadsdoser av poeter som Nils Ferlin, Karin Boye, Johannes Edfeldt. Jag minns väl – och gärna – de där två dagarna en gråkall gymnasievår när jag höll mig hemma från skolan för att i lugn och ro kunna läsa Hjalmar Gullbergs samlade verk. Under samma tid tillhörde jag den gymnasieorden vid läroverket som grundats 1867 och vars kärna var: vitterhet och tonkonst. Där lärde jag mig, inte att skriva poesi men att börja skriva poesi. 

På den vägen, då för en evighet sedan del av en bildningsgång som inte alla men många av oss hade tillgång till, har det sedan dess varit. Oavsett om innehåll och stil rört sig högt eller lågt, har poesin blivit och förblivit språkets skattkammare, och samtidigt ett öppet förråd för livshemligheterna. Och, för att citera Ezra Pound, dikt är nyheter som förblir nya.

Den svenska poesin är en rikedom som håller på att förödas. Den står undanställd i biblioteksmagasin, antikvariatskällare, förekommer droppvis i ett och annat bokloppis, eller förpassas, en kasse i taget, till närmsta avfallscontainer eller soptipp. För det mesta tiger den. Men en rikedom utgör den likafullt; den som slår upp boksidorna i de gamla volymerna där den en gång trycktes, möter röster komna djupt ur det liv som är igenkännligt och i grunden lika människa och människa emellan.

Det har varit rejält inspirerande att få publicera de här texterna här i bloggen. Tack för att du läst, och på återhörande! Per Helge 22 februari 2014.

12. DEN IDYLLISKA ERAN – OCH DÄREFTER

Poeten Sture Axelson (1913-1976) har kallats idylliker, en beteckning som sällan brukar användas som beröm. Sant är att han, särskilt i sina tidiga dikter, som få visade upp en känsla för det ljusa, sommarlätta, för vindens gång i gräsen längs vägkanterna över den östgötska slätten, för nattens svävningar och svartblå horisonter. Dikten Barnslig visa, från samlingen Och plötsligt är det kväll, utgiven 1948, kan rent av läsas som urtypen för idyll, hör bara:

                      Himlen blå med vita klutar,
                      stugan röd med vita knutar.
                      Flaggan hissad högt på stång,
                      humlesurr och fågelsång.

                      Gården krattad. I rabatten
                      solar sig den lata katten.
                      Makligt går kring gård och grind
                      vackert väders västanvind.

Snabbt genomlästa kan Axelsons diktsamlingar tyckas beskriva en jämn kurva från den här hållningen mot en gradvis mer sammansatt, strävare poesi, där ironin blev hans viktigaste verktyg för att klä av samtiden med dess falska dräkt och läsarna deras illusioner. Så enkelt är det inte riktigt. De ljusa dikterna ser ofta igenom idyllen, mot ett bortom där skuggorna och förgängligheten anas, som en förutsättning. Axelsons dikter hade siktats genom många filter; inte bara den egna stränga blickens utan kanske främst den klassiska romerska poesins. Där fann han många av sina riktmärken och ideal. Och i hans senare, för all del också betydligt strävare dikter, fanns rum för ögonblick av balans och avspänd vila.

Idyll – om en liten utvikning i ämnet tillåts – är aldrig någon så enkel sak som den ibland gjorts till. 

”Ljuset har djup i lika mån som mörkret”, skrev Mirjam Tuominen om Jarl Hemmer, ännu en ”problematisk idylliker”. Man kan också erinra sig en formulering av Elmer Diktonius: ”det är vår ära, vår plikt och vårt trots att bombardera blodets kanoner med lugnets blommor”. Citaten är hämtade ur en ny bok av Tomas Ek om just Jarl Hemmer, med titeln Ljuset har djup, där en lång och intressant diskussion om idyllen som förenklad eller sammansatt, framför allt ifrågasatt hållning förs. Idyllen, menar Ek, kan också hävdas som en motståndshandling, ett försvar av grundläggande kvaliteter i livet. 

Sture Axelsons författarskap, nog så undanskymt medan det pågick, äger i all sin stillsamhet och brist på dramatiska gester en konstnärlig halt som förtjänar ett betydligt bättre öde än den närmast totala glömskans. Sture Axelson utgav, med början 1938 och final 1975, tolv diktsamlingar, därtill fyra romaner och flera översättningar, bl.a. av moderna italienska poeter som Montale och Quasimodo.

Axelson hade disputerat på en avhandling om Claudius Claudianus, en av de mindre kända romerska poeterna, och verkade i sin hemstad Norrköping som lektor i latin, till dess att ledgångsreumatism i kombination med nervsjukdomen polyneurit gjorde honom rullstolsbunden och tvingade honom att lämna lärartjänsten. De sista åren var han gravt förlamad och helt sängbunden. I den gradvis allt svårare belägenheten förhöll han sig i sina senare dikter stoiskt till både ljusare och mörkare sidor av tillvaron. En lång period av uppehåll i poesiutgivningen, mellan 1952 och 1965, markerar en tydlig gräns. 

Diktsamlingarnas titlar förändrades, från tidiga böcker som Vägarna på slätten, Sommaren är kort, Lyktor om aftonen, till de senare I kollisionens ögonblick, Nio nattstycken, Bergsklättring. Formellt övergav han så gott som helt de tidiga dikternas traditionella, bundna, nästan visartade form.

   Hans intresse för dagens och tidens frågor fick större plats, världen kom närmare, vägdes på en hyperkänslig våg av överseende skepsis och fångades i pregnanta, täta formuleringar. Han skrev dikter om supraledningar, politiska toppmöten och om dammkatastrofer, om minnen av tidigare resor, särskilt till Italien, men också om mindre, kommunala begivenheter. En av hans sena samlingar, utgiven 1974, heter Nyheter från Norrköping och har ett kort, lite retsamt men mycket talande förord: ”Är detta nyheter från Norrköping, undrar kanske någon besviken och förtörnad läsare. Ja, säger jag. Detta är nyheter från Norrköping. Kanske är det också nyheter från Stockholm, Luleå, Lund, Valparaiso eller Nairobi. Kanske är det inga nyheter alls. Sedd ur det mindre perspektivet är jorden ganska gammal.”

Då och då men maskerat återkom han till sin avskurenhet och isolering. ”Detta kan också vara ett hantverk, / legitimt som månget annat: / att sammanbinda flyktens trådar / i de långa minuternas natt.” kunde han oförblommerat utbrista i en kort dikt. ”Men alla våra kanaldrömmar / genomkorsar / ännu landskapet.” i en annan.

   Och i den dikt – den är också en titeldikt – som avslutar samlingen Bergsklättrare, den sista Sture Axelson gav ut, återkommer temat vackert och avklarnat. Där berättas om världsberömda bergsklättrare med linor och krampor som emellanåt, utan föregående varning, ”störtar som tunga stenar ned i den djupa dalen.” Mot detta ställs en annan situation: ”Men utan all utrustning / bestiger stundom den lame / de stulna sekundernas toppar. / Mera fågellikt är hans fall.”

Både ljus dröm och mörk verklighet, idyllens lockelse och klarsynens hårdare stål finns i rikt mått och ständig blandning i det här författarskapet, som sannerligen inte förlorat sin aktualitet. Sture Axelsons diktsamlingar är inte särskilt svåra att hitta på antikvariaten, och för den som föredrar en mer koncentrerad form finns två urval att tillgå, båda sammanställda av poeten själv: Blåsten bläddrar i bladen, från 1964, och Förtroendes ord, från 1976, samma år som han gick bort.

Här följer en av Sture Axelsons dikter, ur samlingen I kollisionens ögonblick, från 1973:

                      Den idylliska eran

                      Den idylliska eran är redan passerad
                      Ingen vet längre vad som är medelpunkt
                         eller periferi.
                      Cirkeln är visserligen fortfarande rund
                      men medelpunkten har förflyttat sig från mitten.

                      Meddelandena
                      från en tidigare teleprinter
                      är redan föråldrade.

                      Vindarnas hastighet ökar
                      i utkanten av det ännu okända.

                      Sommaren är redan annorlunda.
                      Andra hjortar
                      betar i bortglömda år.

                      Någon passerar i den gyllene mångatan.