Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Elva

Åsa Nelvin. Foto: Folke Johansson.

11. GATTET – EN PASSAGE MELLAN HEMLÖSHETER

”Ge mig gift att dö eller drömmar att leva” – så skrev poeten Gunnar Ekelöf i sin debutbok Sent på jorden, av honom själv betecknad som en självmordsbok. Lite oklart är det om han därmed syftade på att han skrev i stället för att ta livet av sig eller på att dikterna innehöll och uttryckte självmordstankar.

   En självmordsbok av helt annat slag – och där behöver ingen tvekan om terminologin råda – är diktsamlingen Gattet, skriven av Åsa Nelvin (1951-1981). När den boken publicerades, i augusti 1981, var författaren redan död.

Åsa Nelvin var i första hand prosaförfattare. Hon debuterade med en barnbok, De vita björnarnas land, 1969, följd av ännu en sådan två år senare, med titeln Det lilla landet. De är båda ett slags obehagliga samtidssagor. Så kan man också beteckna de två romaner som följde: Tillflyktens hus och Kvinnan som lekte med dockor (1975 respektive 1977). Båda har en ung kvinna som huvudperson, i den första heter hon helt enkelt N., och i bägge fallen handlar det om att försöka hålla fast en identitet som hotas av upplösning.

   Den omgivande verkligheten är förkrympt, skugglik, ett töcken utan verklig mening. Samtidigt ger det starkt kontrollerade språket en obehaglig känsla av något hårt undertryckt, av en panik som ligger på lur och när som helst kan bryta ut och slå allt över ända. Det är vad som sker i Gattet, med underrubriken Sånger från barnasinnet. 

Åsa Nelvin, född i Göteborg, hade en mycket splittrad barndom bakom sig. Modern förlorade hon som liten, och hon växte upp växelvis hos fadern i hemstaden och hos morföräldrarna i trakten av Helsingborg. Som tonåring kom hon in på Statens scenskola i Göteborg och hade senare en kort anställning som skådespelerska på TV i samma stad. I övrigt levde hon på tillfälliga jobb som städerska, kontorist, tidningsbud med mera.

I Gattet brister det uppdämda i något som liknar en flodvåg av sorg och vrede, uppgivenhet och trots, äckel och leda. Att huvudpersonen, den sjuåriga flickan Lisa – som förstås ska läsas Åsa – registrerar och återger allt med knivskarp sinnesskärpa bidrar i hög grad till gastkramningen. 

Det verklighetsnära språket, som då och då blixtrar till i poetiska bilder, tar sig fram längs två stråk: det ena går rätt in i Gattet, i mammas, mormors och alla mostrarnas solkiga, kantstötta, kaotiska värld, med skvalpande pottor, fettrandiga diskhoar, utspillt kaffe och trista gräl. Det mesta är i lika dåligt skick som vattenledningarna. ”Stammarna är ålderdomliga, kvidande av rost. / Kranen rister av en inifrån sprängande smärta / innan den rosslar till / och den tunna, brunaktiga strålen / äntligen sipprar ut / ur metallspiralens spruckna gummituta / som den sista blodlevrade uppkastningen hos en döende.” Språkbruket är talande.

   Det andra stråket utgörs av sex längre drömtexter. Där förstoras allt mot det groteska och flyter ihop i en röra av skräckbilder. Ödlelika varelser är vanligen förekommande representanter för något uråldrigt, nedanförmänskligt. Människor jagar och jagas, våld och äckel väller fram och har nästan konkret substans. Scenerna växlar snabbt, genom hela boken. Små stunder av ömhet, liksom för den delen av övergivenhet, i form av scener med modern, glimtar också förbi och förhöjer det obönhörligas tragik. 

Det är så naket, att läsningen gör nästan fysiskt ont. Det som väller fram låter sig inte kontrolleras, den förflutna tiden är ”ett övergrepp” och den skrivande bekänner sin rädsla för att ”sprängas i luften av sitt eget medvetande”. Om någon ändå kunde ta hjärnan till hjärntvätten! utbrister en dikt.

I grunden handlar det om övergivenhet, om ett svek så grovt att det varken låter sig repareras eller övervinnas. ”Det förflutna är på något sätt framför mig.” så lyder en nyckelrad i den allra sista drömtexten, den där allt redan är oåterkalleligt och den skrivande på väg bort. Det finns inget mer att veta om ensamhet, bara ett återstår: ”Därför, alla mina stendöda vänner, / ska jag stoppa mitt hjärta i en raket / och skjuta upp det tiotusen meter över jorden, / …och jag ska gå genom helvetet / och komma ut / i helvetets ände.”

Det är svårt att tänka sig plågsammare läsning än Gattet. Finns det något gott i den plågan, ligger det nog i upplevelsen, än en gång, av poesins överlägsna styrka, när det gäller att förmedla en människas smärta så att den gör ont även i läsaren, i mig.

                      Gattet – rinnande av ljus lera, en gulaktig
                      upplösande färg som på gamla fotografier
                      där motivet är på väg att erövras av papperet.
                      Jag går nerför trappan. Min lilla väska är
                      packad. Det blåser hårt. Jag har den blå
                      sydvästen. För varje gång är det samma sak,
                      fullkomligt självklart att lämna allt. Ja,
                      förhärdad – att inte veta vad kärlek är,
                      när jag haft alla dessa kvinnor omkring mig
                      som offrat sina tungor av rörelse. Gattet
                      bleknar bakom mig, vitnar med ett svagt
                      fräsande. Och i varje sekund upphör mitt liv
                      och deras. Det är bråttom nu. Mot mig blåser
                      halva kosmos, stora block av framtid. Hela
                      förorter stångar mig i sidan. En motorväg
                      passerar förbi i en oerhörd hastighet, ett regn
                      av het asfalt. Och allting upphör för alltid
                      att vara sig likt -
                      Följ mig inte längre. Det behövs inte.
                      Jag är på väg till er.

                                            (Gattet, den avslutande dikten)