Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Fyra

4. INVANDRARE I EN SMÄLTDEGEL

                      Vi gå emot ett framtidsland, ett morgonland som skiner,
                      går vägen än mot brant och stup vi följa solens bloss.
                      Och djupt i ränselns fickor liksom gnistrande rubiner,
                      vi bära på de nycklarna, som öppnar det för oss.

Så optimistiskt klingar slutstrofen i en dikt skriven av poeten Arthur Landfors (1888-1973), vars texter annars oftare utmärks av vemod och saknad. ”En vandringssång” skrevs i USA 1917 och publicerades först femton år senare i en diktsamling utgiven av ett svenskt förlag. Vägen dit var dock lång.

Landfors föddes i Edefors i Norrbotten. Uppväxten bjöd på hårt slit, föräldrarna hade friköpt ett bolagsägt torp, med dyra amorteringar som följd. Tidigt fick Arthur börja vara med på vinterhuggningarna i skogen.

   Någon enstaka gång fanns en bok att packa ner för de långa vinterkvällarna, men läshungern under hela uppväxttiden var svår att stilla. Nykterhetslogen blev en tillflykt. Efter ett par års anställning, vid kraftverks- och järnvägsbyggen, och sedan militärtjänsten fullgjorts, fattade Arthur Landfors sitt beslut: han for över havet, till Amerikas Förenta Stater. Pengar till biljetten fick han av en faster som redan bodde där. Han kom till Boston, och i de trakterna blev han kvar resten av sitt liv.

De författardrömmar han tidigt hade närt blev dock svåra att förverkliga. Familj och försörjning kom hela tiden i vägen. Landfors blev målare, ett yrke som han utövade resten av livet. Småbrukarpojken, med en djupt konservativ syn på det mesta, påverkades av både arbetslivets villkor och läsandets insikter.

   Den en gång övertygade antisocialisten blev en marxistiskt påläst och med tiden socialt och politiskt radikal debattör, som i olika svensk-amerikanska tidningar och tidskrifter gjorde sig känd dels som poet, först med hembygden som motiv, dels och senare för artiklar som kunnigt och lättfattligt diskuterade ekonomi och världspolitik i världskrigets och den ekonomiska depressionens skugga.

I sinom tid tog Landfors mod till sig och sände ett knippe av de dikter som genom åren publicerats i tidningar och tidskrifter till Ture Nerman i Sverige. De blev positivt mottagna och 1932 utkom de i bokform på den radikale ”Texas” Ljungbergs förlag med titeln Från smältugnen, med ett entusiastiskt förord av just Ture Nerman.

   Politisk agitation och social indignation fick stort utrymme i boken. Här diktas om den hårt strävande verkstadsslaven likaväl som om den arbetslöse, klättraren blir ironiskt beskriven, militarismen hårt åtgången och det ekonomiska etablissemanget anklagas för mord på de avrättade anarkisterna Sacco och Vanzetti.

   Men lika framträdande är dikterna som vemodigt och med saknad beskriver hembygden och ungdomens kärlekar. Samtidigt finns här både naturpoesi och dikter om vardagens och familjelivets glädjeämnen.
   Dikterna må en och annan gång vara en aning knaggliga, men de äger friskhet och poetisk energi och de blev väl mottagna såväl i Sverige som bland svenskarna i USA.

Ändå dröjde det 30 år innan Landfors nästa gång trädde fram i bokform. Det var Fibs Lyrikklubb som 1962 utgav ett nytt urval, med mestadels opublicerade dikter: Träd som bara grönska hette samlingen.
   Där var det glest mellan de politiska och sociala dikterna; minnena och saknaden dominerade. 

   I än högre grad renodlades den linjen i en bok, Utvandraren och hembygden, som utgavs av Edefors hembygdsförening i slutet av 80-talet (inget årtal angivet) med anledning av 100-årsmnnet av Landfors´ födelse. Den var sammanställd av Ulf Beijbom, dåvarande chef för Svenska Emigrantinstitutet och personligen bekant med Landfors.

   Beijboms utförliga text om Landfors ger ett lite sorgligt men imponerande porträtt av en man som långt från sina rötter kände sig halv som både svensk och amerikan, som själv tyckte sig ha förfuskat det författarskap han så intensivt drömt om men som för den spridda svensk-amerikanska befolkningen blev en central, samlande och högt uppskattad skribent och diktare.

Nedanstående dikt av Arthur Landfors avslutar samlingen Från smältugnen från 1932. 

                      Smältugnen

                      Vi komma hit; - ett Babylons förbistring
                      av skilda språk, och ingen kan förstå
                      den andres syn på livet och på tingen.
                      Vi bo för år i samma hus ändå
                      som främlingar vi för varandra gå.
                      Vårt hjärtas tysta längtan delges inge

                      

                       Men där på gatan stoja våra barn,

                      av ljust och mörkt drar fram ett brokigt tåg,
                      där glatt i leken mötas deras händer.
                      Vad fråga de, var deras fader såg
                      först dagens ljus; - vid Bottenhavets våg,
                      vid Volgas eller Medelhavets stränder.

                       

                      Så växa de, så blanda de sitt blod
                      en gång tillsamman. Nya släkten födas.
                      Blott en sekund i tiden, intet mer
                      vi äro, som i degeln läggas ner
                      att en gång till en enhet sammanlödas.