Jazz, jaget och tystnaden. Ny vecka

Jazz och allt som följer med den, ja det kunde vara ett sätt att börja en ny vecka. Jag ser på Coltrane och tänker på söndagsfilmen om fru Zetterlund, och medger förstås att hon var magnifik på många sätt, inte minst i sitt samarbete med Bill Evans. Men jag funderar också på obalansen i filmen mellan privatliv och konstnärskap, hur det ena, med fokus på missbruket, liksom tar över det andra. Och så inser jag att det är just så dagens jag-fixerade kultur fungerar. Jag såg det ju redan tidigare på kvällen i Poul Paris psykoterapi med Jonas Sjöström. Fick han några viktiga ideologiskt färgade frågor? Nej, inte alls. Det blev jaget som stod i centrum, som alltid. Jaget som förvisso härdats i en svår barndomsmiljö av mobbing, jaget som flydde från medelklassidyllen ut i världen. Men mannen i fråga är partiledare och borde väl fått några frågor om sitt kommunistiska partis historia. Inte? OK, då befinner vi oss i historielöshetens bekväma tystnad. Fan vet om inte årets kommande valrörelser kommer att utgå från den selektiva tystnaden. Så kan vi luta oss tillbaka i tv-fåtöljerna, nedsjunkna i våra jag, förfäade och obildbara som alltid.