Förbannade tystnad 1961, 1988 och 2014

Den 10 juni 1988 var det utgivningsdag på min bok Förbannade tystnad (Interculture förlag, Stockholm). Den hade underrubriken Berättelsen om en barndom. Boken fick väldigt fina recensioner på den tiden då dagspressen satte litteraturkritik högt upp på dagordningen. Den är förstås omöjlig att hitta numera (dyker nästan aldrig upp antikvariskt heller). Jag har flera gånger funderat på att ge ut en andra upplaga själv, men har nu fastnat för att inlemma en del av den i min kommande bok om barndom och uppväxtår i Malmö. Det som följer är några fragment från Förbannade tystnad. Dock är namnet på flickan ändrat.

***

Jag tydde mig till en av töserna på hemmet, Anita. Hos henne fick jag tröst. Trots att hon kommit dit av mycket speciella skäl blev det hon som tröstade mig, och inte tvärtom. Hennes pappa hade stuckit ihjäl hennes mamma med kniv och sedan tagit sitt eget liv. Hon var alldeles ensam i världen. Jag förstod varför Anita var här. Men inte varför jag själv var det. ”Dom har bara inte berättat det för dig än” sa hon.

Anita, jag och två till hade en hemlig klubb i skogen. Hon berättade om sitt liv för mig. Att hennes föräldrar hade druckit mycket och att de ofta slagits.  Vi diskuterade också hur vi skulle kunna rymma, vi visste ju var tåget gick.

Hade jag övergivits? Var det i Tormestorp mitt liv skulle utspelas? Den första besökssöndagen kommer några föräldrar för att hälsa på. Inte mina. En av mammorna är berusad. Anita tycker att vi ska till hemliga klubben, men jag är nyfiken och stannar kvar. Den fulla mammans son gråter. Jag ser på dessa människor och undrar vad de har gemensamt med mina föräldrar.

Jag går in i dagrummet och bygger på min plastmodell. Jag ser inte skymten av Anita. Plastmodellen, av ett militärflygplan, faller sönder. Mina fingrar vill inte lyda mig, också de stora lätta bitarna faller av när jag tar i dem. Jag vet ännu inte att det finns något som heter nervös. Jag skulle inte ha kunnat svara om någon frågat vad det var för ett ord. Men nu, när jag ser tillbaka, ser jag mig själv med darrande händer, tårade ögon och en oro i kroppen. Händerna var som främmande utväxter på kroppen. Jag söndertrasades som flygplanet. Allt försvann ur mig: dofterna, hemkänslan och könet.

Enda bilden jag kunnat hitta på huset i Tormestorp. Ett vykort.

Det var bara i skogen som könets, hemmets och närvarons dofter fanns. Anita visade oss den vägen, hon var några år äldre än vi. Vi fick gärna känna på henne, i henne. Skogsdoften i sig var en tröst. Men ännu mer doften av henne på fingrarna. Den första känslan av vad som var att vänta föddes där, under den mycket gamla och breda granen, under vilken vi hade vår klubb och gemenskap. Anita hade kallats horunge hemma i Malmö. Vår gemensamma sorg och utstötning förde oss samman. Det fanns ju där också en doft av förtvivlan, separation och vuxenlögn. Vi stod emot den på vårt sätt.

När mormor dog för många år sedan fick jag de vykort jag skickat till henne från Tormestorp, alla med samma svartvita bild av hemmet på framsidan. På ett av dem hade jag ett till synes oavslutat, oskrivet budskap. Jag hade skrivit: ”Hej mormor! När du skickar kort till mig, så skickar jag också till dig. Jag längtar efter dig. Men…”

Än idag undrar jag vad detta ”men” antyder. Blev jag bara avbruten? Ibland har tanken slagit mig att det betyder ”Hjälp mig härifrån!”.

Jag är kanske nio år och ska försöka gå balansgång runt rabatten vid cykelställen. De andra ungarna hejar på mig. Ingen har hittills klarat att gå hela sträckan, från det ena hörnet av huset till det andra. När jag kommit halvvägs faller jag. Staketet far upp mellan benen på mig och smärtan stiger hela vägen från testiklarna upp i hjärnan och ut genom munnen. Jag svär. Alla de svordomar jag dittills lärt mig kommer ur min mun. Högt. Mamma står i fönstret. Hon ropar på mig. Utan att fråga vad som hänt börjar hon banna mig. I sängen ligger jag sedan gråtande, ingen fick se mig så här. Jag längtar efter mormor. Hennes mjuka händer och kinder. Hennes doft. Bara hon hade förstått mig.