Solsjenitsyn om det skamlösa våldet

"Utifrån betraktat närmar sig amplituden för det västerländska samhällets svängningar den gräns, bakom vilket systemet blir metastabilt och måste falla sönder. Allt mindre besvärat av den månghundraåriga legalitetens ramar marscherar våldet skamlöst och segerrikt genom hela världen utan att bekymra sig för att dess ofruktbarhet redan mångfaldiga gånger har röjts och bevisats i historien. Det är inte ens blott och bart den brutala styrkan som triumferar utan dess högljudda ursäkt: världen översvämmas av den skamlösa övertygelsen om att våldet förmår allt men rättskaffenheten intet."

Sotsji, bild från Uppdrag granskning

Aleksander Solsjenitsyn skrev så i sin Nobelföreläsning från 1970 (Norstedts förlag, översättning av Hans Björkegren). Också om man bortser från Solsjenitsyns egen erfarenhet av detta brutala våld, lyckas han i sin text visa hur de stora makterna härskar med just våldet som högsta princip. Den som bara ägnat någon minut åt att se vad som hänt i bygget av de gigantiska OS-anläggningarna i Sotsji kan konstatera att den nya ryska makten använder våldet i kombination med skamlös korruption för att överleva. Ett järnspett i anus på den arbetare som kräver att få lönen utbetald. Massutvisningar av de gästarbetare som kommit från andra republiker för att tjäna ihop till familjens överlevnad. Våldets princip. Det ryska riket är förstås inte ensamt om detta. Men Solsjenitsyns ord ekar väldigt starkt in i vår samtid. Det våld han skriver om är både en maktprincip och en mellanmänsklig vardagsrelation.

Då: frihetshjälte. Idag: död terrorislamist

Året är 1993. Robert Fisk publicerar sin artikel om "den saudiske affärsmannen Osama Bin Laden". Han leder "sin armé på vägen mot fred". Ja, en bild/ett pressklipp säger mer än man kanske önskar. (Tack till Snaphanen för tipset).

Landsflyktig, ensam eller humorlös

Zenta Maurina 1897 - 1978

I Exilens tragik (1966) skriver Zenta Maurina:

"Att vara landsflyktig i Norden betyder landsflykt i högsta potens."

Jag funderar på vad hon egentligen menar med detta. I sitt eget hemland Lettland levde hon också i Norden. Som flykting i Sverige borde förutsättningarna för henne ha varit de bästa. Men det var de inte. Hon vantrivdes. Hon våndades. Exilen blev i alla betydelser också en ensamhetens tillvaro. Hon skrev:

"Den allmänt höga kulturnivån i Sverige har betingat en konformitet som träder i dagen även i det andliga (...) Lagom är ett svenskt ord som inte går att översätta, det betyder: inte för kallt, inte för varmt; inte för mycket och inte för litet, alltså just det rätta, en mittemellan temperatur (eller mängd)."

Och så en dräpande liten mening samma dag i sin dagbok:

"Utan humor måste svensken gå under i den långa mörka vintern."

Ja, jag sitter i den just nu. Denna mörka vinter. Snön yr sedan flera dagar och det blir allt svårare att ens ta sig ut. Smärtan tilltar i kylan. Besöket på kliniken ledde till dystra besked. Värdena är inte bra. Men jag lever inte i annan exil än den inre. Befriad från den svenska humorn. Och jag tänker på Maurinas ord om en hög kulturnivå i Sverige. Var det så ännu på 1960-talet? Jag vet inte, ty då var jag ett barn och en tonåring. Idag vet jag bättre. Kulturnivån idag är förfärande och förfäande låg. Det finns ingenting som tyder på en annan väg bortom de digitala dumheterna. Inte ens landets styresmän kan annat än jollra när tv-kamerorna riktas mot dem. Det är just så som hon också säger: konformt!

Det händer saker hela tiden: en familjemedlem får en stroke, en annan viker sig i influensans magkramper. Det ena går inte att jämföra med det andra. Själv stapplar jag fram, kryckberoende med nedslitna operationsväntande knän. En dotter fyller 35 och hon ska få en portugisisk fest. Orkar vi det i snöyran och obildningen. Det är ingen som vet. Det enda vi är säkra på, är att politikens olika kluster arbetar som de alltid gjort: med bedrägerier och truttrollande. De har just bedrägeriet gemensamt. Oss tilltalar de inte med ordet medborgare utan med väljare. Också in i demokratins mörkaste vrår är vi konsumenter. Om det verkligen funnes ett val vore saken en helt annan. Men det de kallar val är bara en söndagsunderhållning mellan lördagspizzan och måndagsförsörjningen. Med vaka och allt.

Vem är makten?

Olseröd, vid Östersjön. Foto: Astrid Nydahl

Jag läser finlandssvenska Ny Tid. Det är alltid uppfriskande att få perspektiv från andra sidan Östersjön. Joel Backström skriver i sin artikel Tvåtusen år av dåligt samvete:

"Men vem är 'Makten'? Dess källa är kollektivet självt, vi alla, alla-och-ingen. Vi sitter på en makt mot vilken den starkaste buses makt är intet. Också när en diktator tar makten så är det vår makt han tar: genom att i lämpliga doser skrämma, smickra, muta, förvirra och på andra sätt manipulera olika grupper får han oss att spela sitt spel, eller snarare får han oss att låta honom leda vårt spel – tills vi en dag får nog och skoningslöst krossar honom, liksom vi tidigare under hans ledning skoningslöst krossade hans fiender. Om makten idag har dåligt samvete, så innebär det alltså att vi har dåliga samveten över vårt deltagande i maktens spel, över vårt uppgående i kollektivet."

Jag har funderat mycket på ämnet under årens lopp. Massan är i sig en makt. Massan, i alla tänkbara betydelser, innebär att en större samling individer rör sig i samma riktning. Makten den har är omöjlig att hejda, annat än med våld. Vi ser detta ske varje dag. Massan i Kiev utmanar den etablerade makten. Polisens våld mot den demonstrerande massan hotar med lidande och död. Men de två massorna står emot varandra. I Sverige är massan mest tyst. Tyst och inställsam. Lydig ända fram till vallokalerna där den - trots fyra år av gnäll i taget - förnyar sitt stöd för den politiska klassens makt. Inga ifrågasättanden annat än vid köksbordet eller framför tv:n. Ja, den politiska klassen utövar vår makt, det har Backström alldeles rätt i. Hur bryta den? Och vad ersätta den med?

***

Pete Seeger har lämnat oss, 94 år ung. Kan något passa bättre än att han sjunger Bob Dylans Forever Young?

Ákos Szilágyi: Homo sacer hemlös. Storstadens muselmaner

Ákos Szilágyi

Låt det stå klart från början: de muselmaner som figurerar i underrubriken har inget gemensamt med vare sig islam eller muslimer. 

Muselmanerna och muslimerna är skilda storheter. Deras egna kamrater i de nazistiska koncentrationslägren kallade muselmaner de utmärglade, om sitt eget tillstånd inte längre medvetna och till benhögar förvandlade människorester som kunde sägas vara levande endast i biologisk mening.

 

I de ordförklaringar som Tadeusz Borowski har fogat till sina Auschwitz-berättelser definierar han muselmanen på följande vis: ”En människa, helt nedsliten och psykiskt utarmad och förstörd. Betecknande var att muselmanen varken hade kraft eller vilja att fortsätta att kämpa för sitt liv. Vanligtvis berodde det på svält, dysenteri, phlegmone eller skabb. Han var helt mogen för gaskammaren. Det finns ingen förklaring till det otroliga förakt som muselmanen utsattes för av sina medfångar. Fångar som har överlevt lägret vill inte gärna i sina berättelser från lägertiden erkänna att de också någon gång har varit muselmaner[1].”

Primo Levi, ett annat ögonvittne, ställer frågan varför de allra olyckligaste lägerinvånarna betecknades med ordet ”muselman”: ”Gemensamt för alla läger var ordet Muselmann som var benämningen på en fånge som var extremt utmattad, försvagad, nära döden. Två förklaringar har lagts fram, båda föga övertygande: fatalismen och förbanden runt huvudet som kunde liknas vid en turban. Den återspeglade exakt, i sin cyniska ironi det ryska dochodjaga, ordagrant ’som har nått slutet’, ’avslutad’[2].” Dochodjaga (respektive avledningarna dochodism, dochodilovka) var i den ryska lägerjargongen ordet för det tillstånd i vilket fången knappt har kraft att gå, för den som har kommit till vägs ände. Dochodjaga — en människa på nollpunkten, lägrets slutprodukt. Han är inte mer än ett sken av en levande människa (faux vivant) ”Han var ett vacklande lik, ett knippe fysiska funktioner i dödsryckningarna[3].”

Muselmanen är bara skuggan av sig själv, som den grekiska underjordens till ansikts- och namnlösa (anonymoi), det vill säga till ingen (outis) förvandlade döda, men i motsats till dem är det inte sin kropp som han har förlorat utan sin ande, sin själ och sin självinsikt, och har blivit till bara kropp. ”Trots att de är inlemmade i den oräkneliga skaran av gelikar, som oavbrutet drar dem med sig, lider de och släpar sig fram i dyster ensamhet, och i ensamhet dör de eller försvinner utan att lämna spår i någons minne. (…) Deras liv i lägret är kort, men deras antal är oändligt; de är de, die Musulmänner, de förlorade, som utgör lägrets grundval, de är den anonyma massan, som ständigt förnyas men alltid är densamma, massan av icke-människor som marscherar och sliter i tysthet sedan den gudomliga glöden i dem släckts och de redan blivit alltför tomma för att verkligen lida. Man tvekar att kalla dem levande: man tvekar att kalla deras död för död, de som inte fruktar den därför att de är alltför trötta för att uppfatta den. De trängs i mitt minne med sin ansiktslösa tillvaro, och om jag skulle försöka innesluta allt ont i vår tid i en enda bild skulle jag välja den här bilden, som är mig välbekant: en utmärglad människa, med sänkt panna och böjda skuldror, i vars ansikte och ögon man inte kan spåra skymten av en tanke.”[4]

Muselmanen befinner sig i ett ingenmansland, i en gråzon mellan de levande och de döda: han är närvarande bara genom sitt fysiska väsen, i alla andra hänseenden har han blivit till ingenting. Just därför gör han en så spöklik och oroande verkan på sina olycksbröder, det är därför han utlöser deras vrede. Han förvarnar dem om det som i slutänden oundvikligt väntar också dem, hur krampaktigt de än klänger sig fast vid livet, hur starkt de än hoppas att någon okänd kraft skall göra ett undantag för dem. Hans fasaväckande gestalt frammanar den medeltida legendens spöklika döda som Barlaam och Josafat möter i den djupa skogen på sin väg till jakten, och som på de unga männens fråga om vad de är svarar med: ”Quod fuimus  —  estis, quod sumus  —  eritis.” (Vad vi var, är ni, vad vi är, kommer ni att bli.) Det är därför deras olyckskamrater, idel blivande muselmaner, med fasa vände sig ifrån dem, undvek varje form av kroppskontakt med dem, undvek till och med att se dem: tittade bort eller såg igenom dem. Som om varje form av beröring förde med sig faran av en trolldom eller en smitta. Till och med fångar som dag efter dag höll i, staplade och brände lik ryggade tillbaka för beröringen av muselmanens levande lik. Muselmanen är oberörbar, enklare uttryckt: tabu.

I lägret dras alla förfärande snabbt till slutets avloppsbrunn. Men bara muselmanen bjuder inte motstånd mot strömmen, gör inte allt för att arbeta sig längre bak i den ändlösa kö som slingrar sig vid dödens gryta några steg från skorstenarna. Viljan att leva har helt slocknat i honom. Han har inget mer att förlora. Ingenting kan tas ifrån honom mer, inte ens livet. Han är redan bortom det. Han dör inte, han bara tar slut. Som ett djur. Bara människan dör. Men djuret — som Hegel skrev — ”i sitt varande för sig själv” är identiskt med gudomen: om också inte på det andliga, så i varje fall på det kroppsliga planet är det lika direkt, helt och fullständigt identiskt med sig själv och med sina livsfunktioner som den absolut andliga gudomen. I så måtto är det i paradiset:

”Paradiset är en park, där bara djuren och inte människor kan stanna. Ty djuret är ett med Gud, men bara i och för sig. Bara människan är ande, det vill säga för sig själv.
Detta varande för sig själv, detta medvetande är emellertid samtidigt separationen från den allmänna gudomliga anden[5]” − skriver Hegel. Han kan vara där bara därför att han inte vet om att han befinner sig där, han vet över huvud taget inte ens om att han finns till. Annorlunda uttryckt: människonaturens reduktion till blotta existensen hos muselmanen, den icke-mänskliga karaktären av hans liv och död visar honom på samma gång i förgudningens, helighetens, olycksalighetens och fördömelsens aspekt. Han är bortom allt mänskligt, dock inte bortom livet. Han är allt utom människa. En sådan människa — som har fallit ur mänskligheten och blivit fullkomligt främmande för de andra människorna — kallades homo sacer i det gamla Rom. Man såg honom som någon som inte längre är här, som inte kan underkastas de mänskliga lagarna, han hör till gudarnas övermänskliga eller demonernas undermänskliga värld. I enlighet med den dubbla betydelsen av sacer: en på samma gång helig och fördömd varelse. 

Det är förklaringen till att den italienske filosofen Giorgio Agamben, förnyaren av det gamla romerska rättsbegreppet homo sacer, i den tredje volymen (Remnants of Auschwitz: The Witness and the Archive) av sitt tankeväckande verk Homo sacer presenterar lägrens muselman som den mest representativa moderna varianten av homo sacer. Som homo sacer räknades enligt den gamla romerska rättsuppfattningen den person som till följd av ett mycket svårt brott eller helgerån har upphört att vara människa och har till den grad blivit en främling bland människorna att inte ens lagarna gällde honom längre, han kunde inte dömas till döden: att verkställa en dödsdom var nämligen samtidigt en offertjänst, men en sådan människas liv har förlorat sitt kultiska värde, det var inte längre ett mänskligt liv lämpligt att frambäras åt gudarna, bara ett naket liv: nuda vita (bare life). Av samma anledning kunde vem som helst döda honom utan att göra sig skyldig till rättskränkning eller brott, han kunde däremot ådraga sig gudarnas hämnd, eftersom homo sacer tillhörde dem i någon mening. Den som skadade honom, om han så bara tog i honom, rörde vid något som redan tillhörde gudarna eller demonerna. I den meningen följer homo sacer det arkaiska tabuts logik. I social mening — som människa har han upphört att existera för människorna: han levde bara i biologisk mening. Han omgavs av ett tomrum: han har förvandlats till ingen, till en absolut främling, från människa har han förvandlats till monster, till levande död, till en varelse som inte längre har någon plats bland människorna (atopos). 

Varhelst suveränen: härskaren, folkledaren, statschefen — av vilken anledning det än må vara och vad han än åberopar sig på — för en enda människogrupp, ett människoslag eller bara en enda människa inför undantagstillstånd, det vill säga med bruk av sin suveräna makt och med lagen som medel avskaffar det lagliga tillståndet och byter ut människornas och medborgarnas styrning med människotingens, kropparnas administration, där ersätts politiken av biopolitik och var och en som hamnar under undantagstillståndet blir sacer. Eftersom det som håller samman borgerliga samhället primärt inte är traditionellt religiösa eller politiska utan materiella band (sådant som äganderättens helgd och penningdyrkan), är det kränkningen av eller föraktet för denna helgd som leder till att någon blir sacer. Nu är det en gång för alla så att varje egendomslös person begår denna dödssynd. Den som träder in genom det borgerliga samhällets port hälsas av inskriften: ”Den som ingenting äger förtjänar heller inget bättre[6].” Den besegrade, den svage, den fattige — är skyldig och förtjänar straff, inte medkänsla och stöd.

Sedd ur den synvinkeln är den hemlösa den undantagsvarelse som mönstergillt förkroppsligar den moderna prototypen av homo sacer. Han lever i ett slags permanent undantagstillstånd. Han är ett undantag bland människorna, bryter den normala ordningen och den borgerliga trenden. Den sociala nyproduktionens ordning. Den allmänna ordningen, uppförandets, foglighetens och anpassningens mönster. Han kan inte vänta sig något av någon. Han är obönhörligt avskild, mol allena. Han har inga reserver. Det är inte enbart i ordets materiella mening som han saknar tak över huvudet: han är hemlös socialt, politiskt och själsligt på samma gång.

Storstadens muselman är den mest hemlösa även bland de hemlösa. De som har sjunkit ner till uteliggarsamhällets botten, de räddlöst förlorade, dessa olyckliga människovrak — värdiga sinnebilder för ett atomiserat samhälle — som skrumpnade till skinn och ben (eller uppsvällda av alkohol) driver omkring på gator och torg eller ligger i gångtunnlar och parker på sina av lumpor och pappkartonger hopsatta slafar, påminner i sanning om koncentrationslägrens muselmaner. Kanske är det därför som det sätt på vilket deras landsmän, deras medmänniskor (vad då medmänniskor? de är ju inte längre deras medbröder, följaktligen icke-människor) förhåller sig till dem är så förbluffande likt lägerfångarnas sätt var gentemot muselmanerna: helig fasa och total likgiltighet. Medmänniskorna avskyr deras åsyn, förfäras av deras livsföring, känner motvilja till och med för deras blotta beröring, tar till flykten när en av dem kommer för nära, ser igenom dem, tar deras blotta existens för en förarglig närgångenhet, ett obehag, ett missförhållande som fordrar ett brådskande myndighetsingripande.

När det gäller återupplivandet av det förgångnas alla kända statliga disciplin- och bestraffningsanordningar och införandet av undantagstillstånd räknas de ”ungerska människornas” Ungern som Europas föregångsland, det är bekant, och i det avseendet presterar Ungern i sanning allt bättre.[7] Förvandlingen av den hemlösa till homo sacer och muselman är bara ett särskilt iögonfallande tecken på den nya nationsfrälsande ungerska biopolitiken. ”Låt det redan skämda gå till spillo!”[8] är ett synsätt som börjar genomsyra den nyungerska, statskorporativistiska medelklassens sinnelag. Ty i massan av arten homo sacer marscherar förtidspensionärerna, de som lever i djup misär, romerna, de arbetslösa, bidragstagarna, missbrukarna, ja, där lunkar de på grund av sin ålder överflödiga människornas — pensionärernas — flera miljoner stora gräshoppssvärmar, de som ”förbrukar nuet och framtiden för de unga”, sida vid sida med de hemlösa och de fysiskt och mentalt handikappade. Nyligen startade en välmenande ung man, en viss herr Kiss en rörelse för en radikal sänkning av pensionerna. Hans blygsamma förslag (modest proposal)[9] är logiskt och ytterst lättfattligt: ”Pensionen kommer i framtiden att vara låg för de flesta. Den som inte kan arbeta mer och/eller inte har besparingar, den som bara har en otillräcklig pension (enligt det nya systemet kommer det att vara så för flertalet), den som inte kan räkna med stöd från sina avkomlingar (många har ju inga barn), måste staten garantera ett minimiuppehälle, så att han eller hon inte dör av svält eller fryser ihjäl. Inte mindre men inte heller mer[10].” I de arkaiska samhällena, där nödens lag rådde, räknades även den orkeslösa eller arbetsoförmögna gamlingen som sacer, han levde bara i biologisk mening, han kunde dödas när som helst. De moderna samhällena lyder däremot inte under nödens lag. Införa naturtillstånd (denna form av undantagstillstånd) och vidmakthålla det i ett modern samhälle, kan bara göras artificiellt, med ideologiskt legitimerat våld, på nazistiskt manér. Sannerligen, det är som om Baccalaureus ord hade fått nytt liv genom i munnen på herr Kiss: ”När man de trettio passerar, då är man strax så gott som död. Att slå ihjäl er tidigt vore praktiskt[11].” 

En ansvarsfullt tänkande ungrare har inte för avsikt att kränka de hemlösa, romerna, pensionärerna och de andra av samma skrot och korn, han vill bara att de inte skall finnas. Att de inte skall synas. I varje fall skall de inte vara bland oss, bland människor, eftersom de är icke-människor (inte-längre-människor, ännu-inte-människor, likgiltigt vilket). Och eftersom de är icke-människor kan lagen inte gälla för dem. För djur gäller inte lagen. Djuren skall helt enkelt drivas ut i djungeln eller placeras på zoologisk trädgård. Låsas in på ålderdomshem, ligga på långvårdsavdelning, skickas till slakthus.

Denna av borgerligheten och medelklassen omfattade negativa utopi, som redan sjuttonhundratalet var havande med (den nazistiska ”folkstaten” har bara förverkligat den i dess mest radikala utförande), fick nyligen en mönstergill formulering tack vare två ”ungerska människor” som bara törstar efter det vackra, det goda, efter renhet, trygghet och ordning. Med ett hjärta tyngt av sorg (och likväl oförfärat) uttrycker den ene tidens påbud på följande sätt: ”Minst en tredjedel av samhället är slutgiltigt förlorad, de går inte att räddas ur misären. (…) I praktiken kan vi avskriva dem. (…) I deras intresse som fortfarande har en chans att klara sig har de en grym framtid att vänta”, ty ”dessa människor måste visst lämnas kvar vid vägkanten, för om vi inte gör det, då kommer de andra aldrig att hinna i mål[12].”

Den andre beskrev en etnisk minoritet i följande ordalag: ”De flesta zigenare är djur”, ”de är inte lämpade för ett liv bland andra människor”, alltså: ”dessa djur skall inte finnas någonstans”; ”det är nödvändigt att hitta en lösning, utan dröjsmål och med alla medel”, för dessa djur, ”mördar om de möter motstånd[13].” Han talade inte om de hemlösa. Det hemlösa-djuret är i regel harmlöst, fast det skadar inte att vara på sin vakt där heller, man vet inte när det blir oberäkneligt, när besten, monstret, odjuret bryter fram ur det. Försiktighet är trygghetens moder: Det klokaste är att samla in dem från gator och torg, samla in dem som herrelösa hundar, så att de inte skiter ner världsarvet, förstör utsikten och skämmer luften. 

Den ovan citerade ”ungerska människan”, som bara törstar efter det vackra och det goda, riktar därför följande likaså blygsamma förslag (modest proposal) till sin egen ungerska stat: ”Jag vill ha ordning … Jag vill att varje hederlig zigenare skall kunna reda sig i detta land, och att alla till varje form av socialt samliv oförmögna och olämpliga zigenare skall avlägsnas från samhället. Jag vill att de inte skall vara, ja. Inte skall vara med oss, inte skall vara bland oss[14].” Andra ”ungerska människor” vill en hel del annat också: till exempel att det bland dem inte skall finnas invandrare, hemlösa, invalider, fattiga och bögar.

1935 (sju år före Auschwitz) kunde Attila József ännu häpna: ”Marx skriver att mänskligheten ställer sig alltid blott sådana uppgifter som den kan lösa, eftersom de nödvändiga förutsättningarna redan finns i verkligheten.  Hur kan det då komma sig att halva befolkningen i en stat som räknar sextio miljoner medborgare nu ställer rasrenheten som sitt historiska mål[15]?” Men vi som är medvetna människor som lever i ett världstillstånd efter Auschwitz, vi får inte häpna över någonting. Vi har inte rätt att göra det. I dag finns det knappast någon som vågar påstå att de nödvändiga förutsättningarna för den slutgiltiga lösningen (Endlösung) inte förelåg i verkligheten. Vem skulle våga påstå att de nödvändiga förutsättningarna för en slutlig lösning av invandrarfrågan, zigenarfrågan, fattigfrågan, hemlösfrågan o s v, o s v inte föreligger?

Det av krisen plågade europeiska borgerliga samhället — särskilt i dess södra och syd-östeuropeiska periferi — drar till sinnelaget (och allt mer också politiskt) alldeles tydligt åt det fascistiska hållet: fascism råder inte någonstans, men det finns ett måhända inte generellt, men i alla händelser massivt intresse för den. I det avseendet uppvisar den ungerska medelklassen i stort samma symptom, beter sig lika hysteriskt som den österrikiska, den franska, den grekiska, den holländska eller den finska. Det finns dock en avgörande skillnad: Inom landet spärrar varken stabil rättsstat, stark social sammanhållning, verklig parlamentarism, välorganiserat civilsamhälle, oberoende medier eller starka demokratiska partier vägen för medelklassens hysteriutbrott. Det allvarligaste spärren finns för närvarande utanför landet, spärren heter EU: men denna av nationalstater bildade lösa konfederation är alltjämt för svag: på egen hand kommer den knappast att hålla för trycket som kommer att belasta den när helvetets krafter släpps lösa i Ungern eller någon annanstans i Europa.

(Översättning Ervin Rosenberg) In Élet és Irodalom, 20 december 2013

---

[1] Tadeusz Borowski, ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar!” (övers. Catherine Berg)

[2] Primo Levi, De förlorade och de räddade (övers. Barbro Andersson)

[3] Jean Améry, Jenseits von Schuld und Sühne (övers. Lars Ringi)

[4] Primo Levi, Är detta en människa? (övers. Ingrid Börge)

[5] Hegel, Vorlesungen über die Philosophie der Geschichte, Werke, bd. 12, s. 389. (övers. Lars Ringi)

[6] ”Akinek semmije sincs, az annyit is ér.”

[7] ”Ungern presterar bättre” (Magyarország jobban teljesít) har på senare tid varit regeringens mer än diskutabla favoritslogan, som upprepas i tid i och otid. (ö.a.)

[8] ”Hulljon a férgese!”

[9] Jonathan Swift, A modest proposal (1729). http://sv.wikipedia.org/wiki/Ett_anspr%C3%A5ksl%C3%B6st_f%C3%B6rslag.

[10] Se Zoltán Kiss egen Facebook-sida: ”Omedelbar sänkning av pensionerna” (”Azonnali nyugdíjcsökkentést!”)

[11] Goethe, Faust II, 6787ff. (övers. Britt G. Hallqvist)

[12] László Bogár, i Heti Válasz, den 10 januari 2013.

[13] Zsolt Bayer, i Magyar Hírlap, den 15 januari 2014.

[14] Zsolt Bayer (ibid.)

[15] Attila József, Hegel, Marx, Freud, i Összes Művei (Samlade verk), III, Akadémiai Kiadó, 1958, s. 263.