Den här veckan ska jag börja riktigt privat. Jag gör det av två skäl: kanske känner någon läsare igen situationen och kan/vill ventilera den? Och det andra skälet: kanske kan det privata alltid vara allmänt i den meningen att det djupast sett mänskliga berör oss?
16 oktober 2013. I augusti 2013 var det slut på en lång,
varm sommars smärt- och sårfrihet. Artriten slog till med full styrka i knäna,
samtidigt som nacke och högerarm förlamades av ett diskbråck. En månad senare
fick jag för första gången sprutor med kortison i båda knäna, helt utan effekt.
Svullna av vätska och infektion (?) plågade de mig dygnet runt. Att gå i trappor,
också här hemma, blev allt svårare, ja också rent plågsamt. Sommarens många
cykelturer kändes avlägsna.
18/10. Tilltagande värk och illamående. Sängliggande vid två
tillfällen med sömn.
19/10. Samma som igår. Tilltagande smärtor varje dag. Tre tillfällen då blixtsmärta
i höger knä fått mig att nästan falla. Trapporna nästan omöjliga gå i.
6/11. Besök hos ortopeden S. Två nya kortisonsprutor med
annat, snabbverkande preparat. Remiss till röntgen för eventuell artros. Köpt
krycka.
8/11. Sprutorna gav mildrande effekt i drygt två dygn, sedan
kom värk och smärta tillbaka.
11/11 Kallelse från röntgen, ska dit söndagen den 24
november för knäledsröntgen.
13/12 Luciadagen. Artrit-dagboken havererar. Mina
fruktansvärda smärtor som krävt så mycket främmande substanser för att stillna
en smula, visade sig inte ha med artriten att göra. Jag fick hela röntgensvaret
uppläst, på latin och allt, och sedan tolkat på ren svenska, och det löd: dubbelsidig artros i båda knäna med 50% broskbortfall. I höger knä finns inget brosk alls
kvar på vänstersidan, där gnager benbitarna bokstavligt talat på varandra.
Jag befinner mig alltså i det som kallas slutstadiet på artros i knäna.
Inväntar nu samtal med ortoped den 18 december för att diskutera de två
kommande operationerna. Jag räds varken smärta eller operationer, men fylls av
vämjelse vid tanken på att vara inlagd på sjukhus. Kanske veckovis på sal med
andra, snarkande, snörvlande, radiolyssnande medpatienter.
Sist jag tvingades gick det åt skogen. Jag fick med milt våld övertyga personalen om att få sova själv i ett dagrum för cancerpatienter. Det ordnades på villkor att jag varje kväll själv körde dit min säng och flyttade tillbaka den till salen varje morgon före klockan 06.30. Hur ska det bli nu? Måste jag först av allt byta namn på
artrit-dagboken till artros-dagbok?
Lider med dig! Artros är för j.....t. Föll i isklättring, bröt benet, armen och pajade båda knäna. Sjukvården var frikostig med piller – vilket jag inte ville ha, ville hellre ha kontroll över eländet - men snåla med rehabilitering. Så jag skrev ut mig så fort jag kunde styra rullstolen ut. Efter idog träning har knäna hängt med på vandringar (har en del av de på min blogg) och så länge det bara går undviker jag föreslagna operationer. Det får bli den dagen ingenting fungerar.
SvaraRaderaSkall du byta namn? Båda börjar ju på A, stort A. För övrigt behöver man stora hörlurar på sjukhuset för att stänga av alla ljud.
Stå ut!
Beklagar verkligen din dåliga diagnos. Minns min nu döda fru som hade ledbesvär från ett års ålder och henns värk i särskilt knän och fingrar. Låg inlagd långa tider , ja nästan hela sin barndom på Lunds lasarett. Kämpade resten av livet mot denna nedbrytning av kroppen med ett otal operationer som följd. Hoppas verkligen att de kan göra något åt dina knän framöver, de är ju rätt så bra på sådant idag. Vänliga hälsningar fr Bo Högrelius
SvaraRaderaElina och Bo, tack för era intressanta och fina kommentarer. De betyder mer än ni anar.
SvaraRadera