Foto: Astrid Nydahl |
Att bli till och finnas i ljuset av sina tillkortakommanden.
Att inte leva i illusioner och framtidsdrömmar. Att vara
människa på just de givna villkoren: äta sin psykofarmaka
och sina cellgifter som om det vore lika självklart som en
pastarätt eller en croissant till kaffet. Att i detta ljus
finnas
som människa, också i tårarna och tröttheten. Att inte
lura sig framför spegelns leende och nykammade frisyr, att
veta att illamåendet är en del av boten, att rädslan inte
är annat än en mental förberedelse och att de långa
vaknätterna
är av samma slag. Att bli till och finnas i detta ljus, en
lugnare andning, en klarare blick. Att lyssna till BBC3
varje
dag som om den vore den sista, att läsa nya numret av
Horisont och se hur det unga och det åldrade växer samman.
Att veta att Bagdad är lika nära som Rinkeby, att förstå att
varje ringsignal från telefonen är lika försumbar som
de rinnande vattenljuden i husets avloppsrör, att se det
flyktiga som själva livet, också när det undflyr både blick
och smak. Att bli till och finnas i det ljuset. I
tillkortakommandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.