Black Countrys trasproletärer

Det händer inte sällan att jag tänker på Friedrich Engels skildring av de brittiska proletärernas materiella och andliga nöd i industrialismens inledningsskede, när jag läser Theodore Dalrymples skildringar av den brittiska samtiden och dess förlorare och trasproletärer. De miljöer Engels skrev om karaktäriserades av obegränsat barnafödande, ständiga sjukdomar, analfabetism och massiv obildning, men kom förstås med industrialismens tillväxt också att förändras i riktning mot folkbildning och fackföreningsaktivism, där en medveten arbetarklass drev utvecklingen framåt. I och med industrialismens död i dessa brittiska miljöer, och den därpå följande massarbetslösheten, har landet fått ett skikt av unga människor som kännetecknas av ungefär samma saker. Tonårmödrarna är som bekant många i Storbritannien. Och den fattigdom jag möter där idag är förstås inte densamma som då, men de uttryck den tar sig är lika tröstlösa och deprimerande, eftersom de tycks få människor att konservera en situation som dömer dem till evigt bidragsberoende. Dalrymple skriver:

”Väldigt få av de sextonåriga patienter som jag träffar kan läsa eller skriva utan svårigheter. De uppfattar inte ens min fråga om de kan skriva och läsa som det minsta överraskande eller kränkande. Jag tester numera den grundläggande läs- och skrivförmågan hos så gott som varenda en av dessa ungdomar för att ta reda på om analfabetism kan vara en av orsakerna till deras elände. (Nyligen hade jag en patient vars bror valde att begå självmord hellre än att utsätta sig för förödmjukelsen att avslöja sin oförmåga att läsa de blanketter som han var tvungen att fylla i på socialkontoret.) Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg.  (…) Jag kan inte minnas att jag har träffat en enda vit sextonåring från hyreskasernen i närheten av sjukhuset där jag arbetar som har kunnat multiplicera nio med sju (jag överdriver inte). Ofta går de till och med bet på tre gånger sju. En sjuttonårig pojke berättade för mig att de ’aldrig kom så långt’. Och detta efter tolv års obligatoriskt skolgång (eller, rättare sagt, närvaro). Och kunskapsnivån inom andra områden är inte ett dyft bättre än inom matematiken. De flesta av dessa vita ungdomar som jag träffar känner bokstavligen talat inte till namnet på en enda författare och kan definitivt inte citera en enda versrad. Ingen enda av mina unga patienter har vetat när andra världskriget ägde rum, och än mindre när det första utspelade sig. Somliga har aldrig hört talas om dessa krig, men nyligen hade jag en ung patient som trodde sig veta att andra världskriget ägde rum på 1700-talet. Med tanke på det rådande kunskapsmörkret blev jag imponerad av att han ens hade hört talas om 1700-talet. Namnet Stalin betyder ingenting för dessa unga människor, det får inte ens en klocka att ringa svagt i deras inre, vilket namnet Shakespeare (emellanåt) gör. Och det är tr9oligare att de uppfattar 1066 som en prisangivelse än ett årtal. De unga är dömda att leva i ett ständigt nu, ett nu som bara finns där och saknar förbindelse med ett förflutet (…) Halvanalfabetismen och okunnigheten är inget som nödvändigtvis hindrar dessa människor från att ta examen, åtminstone inte på lägre nivå. Eftersom det numera anses vara dödligt skadligt för självkänslan att bli underkänd kan alla som verkligen går upp i en examen räkna med att få ett avgångsbetyg.”

Det som gör Theodore Dalrymple intressant är hans synnerligen kritiska blick på fenomen som de flesta människor rycker på axlarna åt eller kommenterar som om de förmodligen inte går att göra något åt: de nedslitna förorternas brist på kultur, smutsen och nedskräpningen, alkoholens och narkotikans härjningar, det fysiska våldet, publivet, alla de ensamma, överviktiga tonårsmödrarna, obildningen och arbetslösheten. Men Theodore Dalrymple tycks mena något helt annat. Han säger att människor väljer att leva så. Han säger att det är varje individs skyldighet att göra något åt en till synes hopplös situationen. Hur kan det till exempel komma sig att en ung flicka som blivit gravid, så snart första barnet blivit något år gammalt, återvänder till puben och blir gravid med en annan, ansvarslös ung grabb som varken bidrar till barnets försörjning eller till den unga kvinnans vardagsliv?

Jag har många gånger sett denna livsföring i ögat och förundrats varje gång en tonårsmamma stått böjd över en barnvagn och matat det lilla barnet med fettdrypande snabbmat. På olika pubar har jag sett hur det unga, manliga våldet hela tiden legat under ytan, hur tatuerade knogar skvallrat om vad de brukar användas till. Som ett tungt grått lock över hela denna tillvaro vilar obildningen, bristen på elementär kultur och kunskap. Begreppet trasproletär har stått skrivet i neon och fått förnyad aktualitet. I Birmingham växer människor upp utan minsta kunskap om vad som händer i världen eller när det hänt. Ett tillstånd av apati omöjliggör all kunskapsinhämtning och Theodore Dalrymple berättar om tjugoåringar som tror att andra världskriget utspelat sig antingen Han möter tonåringar med allvarliga alkoholförgiftningar, fängelsekunder med krossade skallben som hävdar att de aldrig råkat ut för allvarlig kroppsskada och människor som gör halvtaskiga självmordsförsök därför att det flyttar fram dem i kön till de gratis kommunala bostäderna. 16-åringar tar överdoser för att få något eget, och det får de.

Det är Storbritanniens andra stad som Theodore Dalrymple berättar om. Men hans interiörer och samtal med patienter kunde naturligtvis ha ägt rum också i Liverpool, London eller någon stad utanför landet. Det som idag sker i Europa menar Theodore Dalrymple är mindre av verklig ekonomisk fattigdom och mer av social, kulturell misär som skapat en helt ny underklass, medellös inte bara materiellt utan framför allt intellektuellt och kulturellt. Den miljö de lever i är så utarmad att också ett banalt tv-program kan vara svårt att följa. Böcker och annan bildning är det naturligtvis inte tal om, eftersom dessa unga människor också är produkter av ett undermåligt brittiskt skolsystem. När Theodore Dalrymple haft besökande läkare från länder som Indien har dessa stått med gapande munnar inför vad de sett. På utflykt till ett relativt nytt bostadsområde häpnar dessa indier över hur det ser ut bakom de charmiga småhusen, där soporna växer på hög. En av dem frågar "Varför städar de inte upp i sina trädgårdar?" och får hos en av hyresgästerna veta "Jag har sagt till hos kommunen, men de har inte kommit". Att det moderna välfärdssamhället format människor till att tro att någon annan - "kommunen" kunde lika gärna ha uttalats "en högre makt" - ska städa upp efter varje enskild människa som nöjer sig med att kasta ut soporna genom fönstret, är ett sjukdomstecken tydligare än de flesta. Theodore Dalrymple kallar det "en asocial brist på respekt för den allmänna trevnaden".

I samma stund jag lämnar hyresrummet för att åka ett ärende blir jag brutalt påmind om vad som gäller. Väl uppe på övre våningen i dubbeldäckaren slår de unga och högljudda männens musik emot mig. Bussen kommer från förorten norr om Selly Oak och är på väg in mot centrum. Att det är rökning förbjuden struntar dessa unga män och deras hov av flickor i, och från deras medhavda maskiner mullrar gettomusiken, ett intensivt och monotont dunkande med högt vibrerande toner, ilskna som direkta slag mot trumhinnorna, en musik som äter sig in i mig som både fysisk och mental misshandel. I den tortyrlådan kan jag sitta högst några minuter, innan den infantila och provocerande gruppen tvingar mig ner igen. Så ser de flesta bussresor ut i detta landskap. Det är endast i hårfina skillnader mellan de ”musikaliska” uttrycken som  jag förstår att grupptillhörighet här stavas ljudvolym och rytm: i de mest mekaniskt nedbrytande och metronomliknande upprepningarna tycker jag mig också möta de påtagligast apatiska lyssnarna, som om de vaggas till inre frid av ett oljud värre än fabrikernas. I deras ansikten tyckte jag mig se samma apati som hos de inlåsta djuren på Dudleys zoo: egentligen fria att välja sitt liv eller att slå sig ut ur dess förutsättningar, men nermalda i den kollektiva inlåsningens mentala mekanismer, med tomma blickar och utstötande ett slags dialektala läten som ersättning för språk närmade de sig en gemenskap där tillhörighet – förr kallades den vänskap, idag tycks den grunda sig på ett luddigt tal om ”respekt” – och våld tycktes vila på samma tunna hinna av civilisation. Att West Midlands kollektivtrafik alltid varnar för ”Anti Social Behaviour”– med en uppmaning om anmälan med ett sms till angivet telefonnummer, tycks inte helt paradoxalt, även om förfarandet är kongenialt med tidsandans brist på sociala sammanhang, dess atomisering och ansvarslöshet. Blir vi rädda eller upprörda så skickar vi ett sms. 

Detta möte med kollektivtrafiken innebar slutet för de första dygnens vila. Nu skulle de kommande dygnen av brittisk, tumultuarisk verklighet följa mig, in i sömnen och upp ur sängen varje morgon utan nåd. Åtföljda av både små korta och långa piskande regnväder började jag turen ut ur staden, på rundresa i landskapet. Jag hade förväntat mig att se brittisk landsbygd, men förstod ganska snart att av de gamla gruvsamhällena och industristäderna hade nu bildats ett omfattande urbant nätverk, där det ena hakade i det andra och en nykomling omöjligt kunde säga var Birmingham slutade och Dudley, Wolverhampton eller Walsall började, liksom inte heller vilket som bara var en insprängd liten kil av by eller bosättning, och till vilken stad denna kil kunde sägas höra eller inte höra. Bussresorna blev helt enkelt ett sätt att bekanta sig med de vägar som förbinder alla mänskliga bosättningar i Black Country och som därmed också på sätt och vis upphäver skillnaden mellan centrum och periferi, mellan gatan med enbart semi detatched, villagetto eller höghusområde. Allt vilar mot vartannat. 

Men bakom husens fasader, höga eller låga, blottas självklart de livsvillkor som skiljer fattig från rik, nykomling från djupt rotad gruvarbetarättling. Så tydligt som i Black Country får man inte denna historia serverad någonstans i vårt eget land. Det som svensk socialdemokrati så att säga lyckades med i vårt land, i det folkhemsprojekt som skulle osynliggöra varje klyfta men som de senaste fyrtio åren krackelerat alltmer, kan man säga att brittisk totalt misslyckats med. Det var inte, vilket en ytlig historik kan ge vid handen, toryregeringen under Thatcher som lade grunden för de djupa orättvisorna. De fanns där sedan mycket länge och de cementerades ytterligare av Tony Blairs ”New Labour”. Det Thatcher gjort var att dessförinnan förverkliga en omfattande privatiseringsplan, inte olik den som i vårt eget land inneburit en utförsäljning av statlig, kollektiv egendom som telefoni, postväsende och annat som var centralt för det demokratiska folkhemmet. Något folkhem har Storbritannien aldrig varit. De djupa klasskillnaderna har i alla avseenden alltid varit ett av den brittiska nationens kännetecken. 

I West Midlands är sammanhakningen av lokalsamhällena ett resultat av ett misslyckande, som utifrån en förvänd syn på rättvisa antagit att det fattiga området kunde ligga intill det rika utan att någon skulle se vilket som var vad och att alla därför skulle leva lyckliga. Men i Birminghamområdet Solihull vet människor skillnaden. När politikerna beslutat sig för en femton år lång renovering av norra Solihull, så beror det bland annat på den djupa orättvisan. I södra delen har man flest miljonärer i England, utbildningsnivån är hög, och det är inkomsterna också, medan det i norra Solihull är precis tvärtom: flest tonårsmödrar, trångboddhet, stor andel elever som lämnar skolan utan godkända betyg, drogmissbruk, fattigdom, kriminalitet och arbetslöshet. Det råder rentav en stor skillnad i livslängd mellan de två delarna: de välbärgade invånarna lever tio år längre än de fattiga grannarna i norr! Birmingham Post kallar det ”en skandal” som i sig rättfärdigar detta gigantiska förnyelsearbete, som bl.a. kommer att leda till att alla befintliga köpcentra, skolor, daghem och vårdcentraler rivs och ersätts med nya. Drygt 40.000 människor kommer att påverkas, i och med att 8.000 nya bostäder byggs som ersättning för de 1960-talshus som rivs. Utöver de nya kommer 12.500 bostäder att grundligt renoveras. I sådana termer och siffror kan ett gigantiskt misslyckande beskrivas. Det som byggdes i framtidstro, naiv och ytlig, skulle visa sig vara ett kortlivat projekt, där människor for illa och stöttes ut. Att knappt femtio år gamla stadsdelar måste jämnas med marken är facit nog. Jag såg exakt samma sak vid min vistelse i Birmingham 1998, då förorten Castle Vale, ett skräckexempel på gettokultur där droger och våld härskade, helt revs för uppförandet av ett stort område med antingen högst trevåningars hyresrätter eller med klassiska semi detatched-hus. Castle Vale råkade få nytt liv tack vare ett projekt initierat av Margaret Thatcher: House Acting Trust (HAT). 

Ett land är inte bara sina stadsdelar och sina klasskillnader. Landet är också en nation där folket har en gemensam historia, ett gemensamt språk, kulturarv och en kollektiv identitet som möjliggör vardagliga små möten, samtal och överenskommelser till litteratur och annan nedtecknad kultur, avtal och affärer. Det är inte detsamma som att säga att en nation inte får eller kan ha minoriteter. Rakt inte! Den som hävdar det har fastnat i romantiken kring den ”etniska” renheten och faller därför snabbt ner genom falluckan till historiens nationalistiska missgrepp. Men det som utmärker en nation och dess identitet är att den står så trygg i detta, att den med generositet och självklart demokratiskt sinnelag kan hysa både en och flera minoriteter. Det kunde man kalla för verklig mångfald. I vårt eget land kan minoriteter som samer, finnar, judar leva så, också med erkännande av språkliga och andra drag som skiljer från majoritetsbefolkningen men som aldrig tillåter dem eller oss att hamna i ett fientligt förhållande till varandra. Men också en samisktalande människa måste kunna svenska för att fungera som medborgare i den svenska nationen. En jiddischtalande jude – numera en ganska ovanlig människa – har väl aldrig trott annat än att denna svensktalande vardag är en självklarhet. Ingen har i modern tid sett ett jiddisch-getto i Sverige. Men så fort vi kommer in på islam och de muslimska minoriteterna, ser vi att det uppstår en spricka. Hur många islamister ser sig som svenskar eller britter? Hur många förortsbor med arabiskt ursprung och islam som religion betraktar det ens som en självklarhet att lära sig det engelska eller svenska språket? I dagens Midlands ser man överallt att en arabisk identitet håller på att ta över. Butiksskyltar har i lika hög grad som tidningar/paraboler och moskéer arabiskan som sitt huvudspråk, man ignorerar helt det faktum att man lever i ett engelskspråkigt land. (Vilket också får mig att tänka på den nya svenska språklagsutredningen som fastslår att arabiskan är tredje största språk i vårt eget land! SvD 2/4-08). De självmordsbombare som slagit till i London var själv födda och uppvuxna i sådana brittiska förorter. Flera av dem kom från Birmingham. De såg sig inte som britter. De delade varken identitet, språk eller historia med britterna utan betraktade dem de facto som fiender! För radikal islam är religionen identitetsfaktorn som bestämmer allt annat, den står före och över nation, språk och historia. Det är också därför som dess religiösa och politiska särintresse i allt högre grad kan diktera dagspolitiken i Storbritannien, och det menar jag att den gör. Den gör det både ”positivt” och ”negativt”. Låt mig förklara: i ”positiv” mening gör den det så, att landets politiker, journalister och andra opinionsbildare pressas att anpassa sig till dess krav, vilket bland annat leder till inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten, i ”negativ” mening så, att den också lyckas flytta fram de egna positionerna (muslimska familjers flickor får varken bada eller gymnastisera med pojkar i skolorna, det anses helt rimligt att gå klädd i burka eller niqab och andra, mer eller mindre täckande slöjor i det offentliga rummet och ett eller annat hedersmord slinker igenom rättsapparaten som olycksfall). Så utvecklas en pendelrörelse vars båda extremer gagnar islam och dess blivande despoter: rädsla och respekt, eftergifter och anpassning, så kan de fyra grundpelarna för denna utveckling beskrivas. 

Den 22 april 2012 skrev Dalrymple en intressant text i Wall Street Journal om ”det motbjudande förråandet av England”. Återigen får vi bekanta oss med en vardaglig busstur i landet:

“För några dagar sedan, vid en fullproppad busshållplats i Nottingham började en fet yngling i trettonårsålderna att kasta mat på en kompis. En del av det var nära att träffa mig och landade på marken precis bredvid och förvandlades till sörja. ’Förlåt mig’ sa jag till ynglingen, ’kan du plocka upp det där?’ ’ Shut the fuck up!’ morrade han ilsket, med en verkligt hatisk grimas i ansiktet.”

Det är just denna attityd som skrämmer mig så i den engelska vardagen. När jag följde de upplopp som skakade landet 2011 tänkte jag på hur lite det behövs för att man själv ska bli ett offer för massans eller rentav pöbelns ohejdbara vrede. Det behöver inte finnas en verklig konflikt när den 13-årige grabbens fräckhet övergår i fysiskt våld. Det räcker med ett förfluget ord eller en feltolkad blick, det räcker med universalursäkten som säger att förövaren ”blivit kränkt” vilken antas både förklara och ursäkta hans beteende.

Dalrymple fortsätter sin berättelse:

” Varje fredag- och lördagkväll kommer polisens kravallbilar till min annars så charmerande lilla landsortstad i Shropshire där, om det nu inte vore för massberusningen som unga människor ägnar sig åt, annars ingen polis hade behövts. För en kort tid sedan kom jag hem alldeles före midnatt, och hittade några hundra meter från min egen dörr en polis som stod bekymrat lutad över en kollapsad, billigt halvklädd kvinna som låg hopsjunken i en hög, medvetslös i sina egna spyor.”

Dalrymple försöker förstå hur det kunnat gå så här illa (och på ett sätt som varje människa i Europa förstås känner igen, från minsta lilla samhälle till de riktigt stora städerna):

”Vad är det som orsakat detta hövlighetens sammanbrott i Storbritannien, som vi ju fortfarande minns som ett hövligt land? Som jag ser det, handlar det om en degraderad version av egalitarismen, som är mångkulturalismens allierade. Också medelklassmänniskor uppför sig nu i allt större utsträckning ohyfsat och på ett brutalt sätt här i landet därför att de tror att de genom att göra så uttrycker sin solidaritet med de sämre ställda i samhället. Härmningen tänker de, är den högsta formen av sympati. Det är förstås en outtalad förolämpning mot många av de fattiga, ty fattigdom och avsaknaden av hyfs är på intet sätt detsamma. Multikulturalismen är skadlig därför att den förnekar att när det handlar om kultur, så finns det en bättre och en sämre, en högre och en lägre - utan bara skillnader. Världens kultur används här i sin antropologiska betydelse, och det innebär att uppförandet i sin helhet inte är biologiskt. Ändå är varje uppförande – som att ligga hopsjunken i en pöl av spyor – en del av en kultur, och eftersom alla kulturer ex hypothesi är lika mycket värda, så har ingen någon rätt att kritisera, än mindre förbjuda, något uppförande. Och om jag måste acceptera din kultur, så måste du acceptera min. Och om du inte gillar det, synd för dig. Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå, ex hypothesi igen, och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt.”

När Lars Hedegaard den 22 maj 2012 för nättidningen Sappho intervjuade Theodore Dalrymple framkom det en del viktiga synpunkter som kanske inte framförs så ofta. Han uttrycker förstås sin mycket pessimistiska syn på Storbritanniens utveckling. Han menar inte bara att landet är sjukt i största allmänhet utan också konkret därför att så många av landets medborgare går på sjukpenning. Dalrymple understryker att miljoner unga står utanför arbetsmarknaden, samtidigt som man importerar arbetskraft. Mer än tre miljoner engelsmän är "on the sick", trots att de inte har några hälsoproblem. Hur är det möjligt? Dalrymple säger att det beror på att läkarna hotas och överfalls rent fysiskt om de inte skriver ut sjukintyg. Om man utsätts för det så ger man som läkare upp sin yrkesetik och skriver ut intyg på löpande band. Idag har England fler invalider än omedelbart efter första världskriget.

Dalrymple säger att den nationen, och särskilt den engelska arbetarklassen, upplöses av normlöshet, dåliga och självdestruktiva vanor, moraliskt förfall, grymhet, okunskap och ren dumhet. Men det började inte underifrån! Förruttnelsen började i toppen, hos elite, från vilken den infekterat resten av samhället.

I intervjun säger Dalrymple att det inte finns något europeiskt land där befolkningen uppför sig sämre än i England. Det uttalandet har jag funderat mycket på. Min erfarenhet säger mig, att det man möter av antisocialt uppförande i Black Country är tämligen likt, eller rentav identiskt, med det jag möter i Skåne. Dessutom finns det i alla vardagliga situationer jag befunnit mig i en överväldigande majoritet av engelsmän som uppför sig långt över förväntan. Artighet, vänlighet och hjälpsamhet möter jag överallt. Också många av de asiatiska invandrare man kommer i kontakt med – oftast i små butiker eller tidningskiosker – har tagit till sig detta beteende. Det kan gälla allt från att oombedda börja ge råd om vad man som besökare bör se i Birmingham, eller att hjälpa mig med en tung resväska, utan att jag andats en stavelse av ett sådant behov. Jag tvivlar förstås inte på att Dalrymples erfarenhet är så mycket större och djupare. Men bilden är inte entydig. 

Väldigt intressant blir det när han berättar om sin far, född 1909 i ett arbetarklasskvarter, men som ändå fick en bra skolundervisning. Bor man däremot i ett fattigt område idag, säger Dalrymple, så lär man sig i princip ingenting, så om man inte blir fotbollsspelare, förblir man hängande på samhällets botten. Det är den situationen som dagens vita brittiska arbetarklass har att finna sig i. Han säger också, att England vid tiden för hans fars skolgång var ett klassamhälle och att det kanske bara var fem procent av eleverna som hade fullt utbyte av skolgången, men de blev å andra sidan ledare och förbilder för andra, och det bevisade att social mobilitet var en verklig möjlighet. Den tiden är förbi.

Lars Hedegaard hänvisar till en artikel som Dalrymple publicerat i New English Review, där han hävdar att England idag leds av en ny nomenklatura, vilken bäst kan beskrivas som en kast, och att landet gått från att vara ett klass- till att bli ett kastsamhälle. Dalrymple förklarar vad han menar, nämligen att ett klassamhälle har kvar möjligheten till social mobilitet. Ett kastsamhälle ger inte den möjligheten. Om man lever på samhällets botten så får man stanna där, man hyser inte minsta hopp, och då uppför man sig därefter. Och det är mycket möjligt att eliten föredrar ett samhället där social mobilitet är utesluten.

Ur min bok Black Country - resor och läsningar i Engelska West Midlands. Bilderna ovan är tagna av Thomas Nydahl.

---