”Svenskar” i världen och hemma i Sverige

Sedan länge är det praktik i vårt land att kalla ”alla” som finns här för svenskar. Inte som i min ungdom då till exempel en till USA inflyttad svensk kallades svensk-amerikan, vilket här borde ha gett dubbelbegrepp som svensk-alban, svensk-turk och liknande. Nej, alla är nu svenskar. Den praktiken ansluter direkt till politiker-och mediaklassens terminologi:

”Unik dom idag: Svensk man döms till livstids fängelse för folkmord i Rwanda” Den som i rubriken (hämtad från Dagens Juridik) kallas ”Svensk man” visade sig vara den 54-årige rwandiern Stanislas Mbanenande, en av de ytterst ansvariga för folkmordet i Rwanda 1994. 

”Dom i dag mot svenska terroråtalade i Danmark”. De som på Sveriges Radios hemsida kallas ”svenska” är följande: Sahbi Zalouti (född i Tunisien), Mounir Dhari (tunisisk medborgare), Omar Abdalla Aboelazm (född i Dalarna och således den ende som kan göra anspråk på ordet ”svensk”, om än med stort frågetecken) och Munir Awad (född i Libanon). De planerade attentat mot både Jyllandsposten och Politiken i Köpenhamns centrum. ”Svensk förser syriska rebeller med vapen.” Haytham Rahmeh är före detta imam vid Södermalmsmoskén i Stockholm. Sedan ett drygt år tillbaka har han ägnat sig åt att smuggla stora mängder vapen till rebellerna i Syrien, det är han som är ”svensken” på löpsedlarna.

Så kan man beskriva den pixlade och därmed döljande svenska journalistiken som alltmer vill gömma undan de faktiska omständigheterna i ärenden som dessa. Jag tror att det är en viktig aspekt, eftersom den ingår i en medveten politisk strategi. Hur skulle man vårda den svenska identiteten om varje människa som använder Sverige som språngbräda för annat i sitt liv kallas svensk? Att så många krigsförbrytare söker sig till Sverige är ingen tillfällighet:

”Det lär vara omkring 1000 krigsförbrytare som har fått asyl eller skydd i Sverige. En del har också blivit medborgare. Det förklaras bland annat av att Sverige accepterar att en överväldigande majoritet av dem som söker asyl inte visar äkta id-handlingar. Det är väl känt ute i världen och en av anledningarna till att så många söker sig just hit.”

Från de större konflikterna och inbördeskrigen de senaste 25 åren vet vi att många inte bara kommit till Sverige, utan också fått PUT och sedan svenskt medborgarskap. Det gäller krigen på Balkan (serber, kroater, bosniaker, albaner, romer), det gäller folkmordet i Rwanda(hutuer och tutsier) liksom krigen i Irak, Syrien, Libyen, Afghanistan, Somalia, Etiopien och andra. Som Merit Wager påpekar har krigsförbrytare som söker sig till Sverige lärt sig redan före resan att de ska göra sig av med alla identitetshandlingar. Så småningom belönas de för det med ett medborgarskap och kan börja uppträda i världen som ”svenskar”.

Och vi har politikerord på att det är så det ska vara. I riksdagens partiledardebatt den 17 oktober 2012 replikerar Jimmie Åkesson på Åsa Romsons påstående att ”alla som åker tunnelbana i Sverige är svenskar”. Åkesson ställer motfrågan ”Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?”. Kanske är det just när man vänder blicken någon annanstans som svensk mainstream-politik framstår som just så absurd som den är. Jag har rest mycket i världen. Varje nation och varje folk jag besökt har jag mött med en grundläggande respekt. På första plats i den respekten har alltid funnits det självklara att jag varken betraktat mig som alban i Albanien, som israel i Israel, portugis i Portugal eller som libyer i Libyen. Svensk har jag förblivit också när jag stannat länge i ett annat land. Bara så har den ömsesidiga respekten mellan mig som besökare och det landets värdfolk upprätthållits.


Citatet om antalet krigsförbrytare: Merit Wager i Svenska Dagbladet, 18/1-2010. Foto: Astrid Nydahl