Samtal och trivsel med barnbarn

I fredags hade jag två barnbarn med kompisar här på middag. Hannes, den yngre av dem, kommenterade det faktum att jag gått i pension med orden: "Så då ska du inte skriva fler böcker då" varpå hans syster Ebba, några år äldre, snabbt replikerade: "Skriva kan man göra hela livet."

Under tisdagseftermiddagen och en bit in på kvällen hade jag mina två yngsta barnbarn Vera och Lykke här. Det är två ljuvliga flickor som tycker om att vara här i huset. De får vara ifred med sitt tecknande och sina pussel. De ser en film och äter middag med oss. Längst upp syns båda två vid bordet i vårt bibliotek. Bilden här ovan är Vera som tecknade en hel serie läckra bakelser till mig, och på understa bilden sitter Lykke, hon som kom in i familjen som tionde barnbarn. När jag haft barnbarn här känner jag både ödmjukhet och tacksamhet. Men mest av allt ställer jag mig oförstående till ett enkelt faktum: hur blev detta möjligt?