Diabetes, sjukvård och bussvärme

Foto: A.Nydahl

Så fick jag åter lägga mig på britsen inne på kliniken. Såret på min fot vill inte läkas så nu har behandlingen inletts. När man ligger där i väntan på nästa steg blir en dagstidning ett försök att lindra rastlösheten.

Fick DN:s kulturbilaga av sköterskan. Bläddrade. Förundrades. Där fanns två artiklar av minsta lilla intresse. Jag läste båda och sedan var det över. Popkulturens totala herravälde gör mig sjuk.

Efter behandlingen kom jag på ettans buss att sitta med samma Viby-farbror som många gånger förut. Mitt emot oss satt en höggravid ung kvinna med sin lilla son. Sonen tittade förundrad på oss två skäggiga gubbar. När Vibyfarbrorn gav honom en banan lossnade det. Vi kom att tala om barn och barnbarn. Den unga kvinnan log milt när vi berättade om "barnen" - min skara har nu begåvats med en fyrtioåring och farbrorn kunde berätta att han imorgon skulle fara till Knislinge för att gratulera sin dotter som fyller femtio!

Solen värmer oss idag. Men mest av allt värmde de anspråkslösa samtalen och skratten på bussen. Och så kommer jag hem med en känsla av tacksamhet. På kliniken jag går till får man alltid bästa tänkbara vård och man behöver aldrig vänta. Jag ringde dem igår, fick en tid idag, och när jag kom hem hade jag en lapp med ny tid på måndag eftermiddag. Tacksam är bara förnamnet.