Tyngden och nåden

Landön, lördagen 2 mars 2013. Foto: Astrid Nydahl

Det många sorger människor bär på tycks väga så mycket mer än någonting annat. Just tyngden försätter oss i de tillstånd vi inte vill veta av. För att lätta på den måste vi stiga åt sidan, se vad som berör oss starkast och försöka handla utifrån det. Jag har de senaste åren kommit allt närmare min familj, alla de vuxna sönerna och döttrarna, alla barnbarnen. I den smärta och sorg som finns hos oss finns också motpolen så starkt närvarande. Jag tror inte att det är högmod att kalla den för kärlek. Det är en grym myt att man ska leva efter metoden "ensam är stark". Ensam kan man vara för att skydda sin tystnad, sin inre frid, sitt läsande och skrivande, sina promenader vid havet. Men det är tillsammans vi blir, om inte starka, så i alla fall mindre svaga, mindre rädda.

Den senaste veckan har varit omtumlande just i det avseendet. Alla ni som ställt upp för att hjälpa Hugo inför USA-resan gör mig rörd genom att ni visar en genuin mänsklighet, bortom det beräknande och kalkylerande. Även om jag själv inte ska med på resan betraktar jag det som en plikt att se till att den genomförs. Det blir det enda tillfället Hugo får att möta andra som fötts med den sataniska Alströms syndrom. Trots den tyngd som sjukdomarna innebär för honom har han en mild och livsglad personlighet. Få barn kan skratta så hjärtligt som han när vi träffas på födelsedagar eller vid andra tillfällen. Det är Hugo man hör och ser. Kanske är det nåden jag upplever när jag får vara tillsammans med dessa ättlingar. Kanske är det en alldeles obefogad nåd, men jag försöker hantera den med ödmjukhet och tacksamhet.

När jag stod vid Östersjökusten på Landön idag ven den kalla vinden runt kroppen. Kaffet i den vackra koppen och en nybakad croissant gjorde förmiddagen till det den blev. Det är på sådana platser jag hämtar näring till det vardagliga livet. Det är där jag hör vad jag själv tänker.