Paul Auster: Vinterdagbok (Bonniers, översättning av Ulla Roseen).

När Paul Auster är bra, då är han riktigt bra. Det var länge sedan jag läste en Auster så inspirerad och inspirerande som i den här vinterdagboken. Här finns essäisten och berättaren samlad i en och samma person. Och bättre än så här är det inte mycket samtidslitteratur som blir.

Det finns en fin balans mellan barndom, formande vuxenår och nutid i Austers berättelse. Den är inte upplagd som en traditionell dagbok, utan mer som fritt strövande i minnenas värld. Jag tycker mycket om hans sätt att koppla olika händelser och skeden till varandra, till exempel då han skriver om sin egen panikångest och försöker se var den har sina rötter.

Auster har ett (händelse-)rikt liv bakom sig. Det utspelar sig på en mängd olika platser i USA (han berättar om 21 olika ”permanenta adresser från födsel till nutid, även om permanent knappast verkar vara rätta ordet”). Men också Paris har en avgörande betydelse för honom eftersom han bodde där ganska länge. I Paris är han alltjämt den utfattige poeten som försörjer sig på att skriva för olika tidskrifter i USA, som New York Review of Books. Han bor på bedrövliga platser och försöken att dela liv med en flickvän havererar mer än en gång. Auster söker tröst hos prostituerade. Han skildrar dem med stor ömhet och respekt.

Livsvägen är också vägen till ett författarskap. När livet därför så småningom tycks uppnå balans och stabilitet – i mötet med hustrun Siri Hustvedt – kommer också skrivandet in på nya vägar. Berättartekniskt gör han ungefär som Salman Rushdie gjorde i Joseph Anton. Han skriver aldrig jag utan du: "Hon skrattade mer än jag gjorde..." står det alltså inte, utan "Hon skrattade mer än du gjorde". Jag är inte så säker på att det är så lyckat men medger att man, precis som med Rushdies bok, glömmer det när man är inne i berättelsen.

”Hon skrattade mer än du gjorde, hon var friare och mer utåtriktad än du var, hon var varmare än du var, men allra längst nere i botten, på den innersta punkt där ni båda var förenade med varandra, kände du att du hade mött en annan version av dig själv – men en version som var mer utvecklad än du var, hade större förmåga att uttrycka det som du behöll inkapslat inom dig, en sundare människa. Du dyrkade henne, och för första gången i ditt liv dyrkade den dyrkade personen dig tillbaka. Ni kom från totalt skilda världar, en ung lutheransk flicka från Minnesota och en inte så ung jude från New York, men bara två och en halv månad efter ert slumpmässiga möte den tjugotredje februari för trettio år sedan bestämde ni er för att flytta ihop. Fram till dess hade varje beslut du fattat rörande kvinnor varit fel beslut – men inte den här gången.”

De berättelser som tecknar olika porträtt av familjemedlemmar är gripande. Både Austers egna föräldrar, hans svärföräldrar och andra i familjen har sina platser i berättelsen och de framträder som levande, eller avlidna, personer vars betydelse för hans egen liv inte ska underskattas. Jag kan inte heller avstå från att säga, att det långa avsnitt i boken där han berättar om alla sina 21 boplatser inte står personskildringarna efter. Han har en skarp blick för arkitektur, landskap, materiella omständigheter. Man kan egentligen bara avsluta med de ord som Auster avslutar sin bok:

”Dina nakna fötter mot det kalla golvet när du kliver ur sängen och går fram till fönstret. Du är sextiofyra år gammal. Där ute är luften grå, nästan vit, och ingen sol syns till. Du frågar dig: Hur många morgnar återstår? En dörr har stängts. En annan dörr har öppnats. Du har inträtt i ditt livs vinter.”

Så här bedöms boken i Svenskan.