Artur Szulc: Marodörer, medhjälpare och mördare. Katolska och judiska polacker i nazisternas tjänst 1940-43 (Sivart förlag).

Tyska trupper marscherar in i Polen.

Människans inre avgrunder visar sig väl alltid i konflikter. Redan i de minsta familjekonflikter ser man hur egoism och elakhet träder fram, även om de till synes inte funnits förut. I krig är den här sortens inre avgrunder kanske rentav det som kommer att dominera. Vi säger att människans både bästa och sämsta sidor kommer fram i krig. Det är banalt att påpeka, men kanske ändå viktigt att hålla i minnet vid läsningen av Artur Szulcs Marodörer, medhjälpare och mördare om vad som hände i de katolska respektive judiska folkgrupperna under nazisternas våldtäkt på Polen.

Hans bok tar upp tämligen välkända händelser, som massakern i Jedwabne, kanske senast ordentligt analyserad då Jan T Gross bok i ämnet, Neighbours: The Destruction of the Jewish Community in Jedbawne, Poland 1941, blev internationellt belyst och omdiskuterad, det skedde 2001. Han skriver också om väldokumenterade fenomen som de judiska gettopoliserna som hade tyskarnas uppdrag att hålla gettot i schack.

Men i sådana ämnen som redan fått omfattande uppmärksamhet diskuterar han påståenden utifrån arkivstudier, annan (oftast polsk) litteratur i ämnet och bidrar med ett eget lågmält resonerande som inte sällan ifrågasätter den gängse historieskrivningen.

Författaren, född 1976 i Szczecin (Stettin), Polen. 

När jag går tillbaka till bokens förord slår det mig att Szulc skrivit en bok som kräver samma ”förklaringar” som min egen Black Country gör. Man får så att säga gardera sig redan i förordet mot de anklagelser man vet kan komma från recensenter och kritiker – kanske till och med från sakkunniga inom de områden och ämnen man valt. Szulc vill understryka att han varken är antisemit eller att han förminskat betydelsen av de sakuppgifter som finns skildrade i de kanske mest kända verken om judisk historia kopplad till förintelsen och/eller pogromer, och för det tredje hävdar han att historiker och amatörhistoriker ”till sin natur ska vara nonkonformister” och därför ”orädda att ta sig an ämnesområden som kan förefalla vara minerad terräng”. Jag tycker om den attityden. Inte bara för att jag själv vill skriva utifrån sådana hållningar, utan för att jag allt som oftast saknar litteratur skriven på det sättet.

Szulc trampar förvisso in på minerad mark, men jag tycker inte att jag någon gång under läsningen ser honom trampa fel. Det finns ett resonerande som med alla sina frågor också möjliggör tolkningar av hans framställningar. Framför allt blir jag nyfiken och vill veta mer om enskildheter. En annan sak som slår mig, i såväl skildringen av katolska som judiska individer som samarbetar med och/eller arbetar för tyskarna, är att de uppenbarligen befunnit sig i situationer där valmöjligheter kanske inte ens fanns. Hur skulle en jude i gettot ha svarat när en SS-man krävde hans eller hennes tjänster? Hur skulle katoliker underställda tidens stora religion, nationalsocialismen, på plats och representerad av tungt beväpnade tyska soldater, agera inför deras krav på samarbete och tjänster?

Varken juden eller katoliken har i alla givna situationer möjligheten att svara nej (om inte döden ter sig särskilt åtråvärd i just det ögonblicket). Jag har alltsedan Balkankrigen på 1990-talet ställt mig själv frågan vad jag skulle ha gjort. Skulle jag göra motstånd? Skulle jag ansluta mig till en väpnad grupp? Skulle jag ha flytt? Det finns förstås inga svar på sådana hypotetiska frågor.

Också för den som skriver om vår nära historia kan avsaknaden av svar vara ett problem men också en utmaning. Låt mig därför avsluta med några ord från Szulc själv. I förordet skriver han att boken tillägnas de ”polska judar och kristna som föll offer för nazikollaboratörernas missgärningar och svek”.

Och fram mot slutet av berättelsen, i kapitlet En oretuscherad historieskrivning, skriver han:

Leopold Socha

”Polackerna var (…) det enda folket i tyskockuperade Europa som bildade en organisation (Żegota) vars enda syfte var att hjälpa och rädda judar. Därtill tog tusentals polacker saken i egna händer och gömde judar trots att alla former av assistans till judar var belagt med dödsstraff. Över 6000 polska katoliker har belönats med medaljen Rättfärdig bland världens folk av Yad Vashem-institutet i Israel för sina insatser (…) Här måste jag dock inlägga att dessa polacker inte kan nyttjas som ett verktyg i förhärligandet av den stora massan som de facto förhöll sig passiv.”

Och om de judar som samarbetade med den tyske ockupanten vill jag avslutningsvis citera detta korta stycke:

”Judisk kollaboration med nazisterna i ockuperade Polen var en marginell företeelse, men likväl vållade den ’enorm skada’, som professor Yehuda Bauer uttrycker det.”

Artur Szulc bok är ett friskt och modigt inslag i den litteratur som om och om igen vill skildra, studera och debattera det som hände under det katastrofala andra världskriget.