När jag läser om den groteska rättegången i Oslo tänker jag den tanke jag tänkt så många gånger förut: det är de människor som 1/ har en djup övertygelse, och 2/ menar att världen låter sig inrättas efter denna övertygelse, som är de allra farligaste människorna. Den egenskapen delar ju den norske massmördaren med olika röda arméfraktioner i Europa för inte särskilt länge sedan, franska svartfötter på 1960-talet och antisemitiska, arabiska islamister alldeles nyligen liksom med andra terrorister som agerar utifrån sina slutna, ideologiska rum och som vill "rädda" resten av mänskligheten. Det vi ska räddas ifrån varierar förstås. Men vägen dit är alltid densamma. Vi har i modern tid sett dessa ideologiska massmördare praktisera sina övertygelser också på nationsnivå. Jag behöver väl inte ens i de fallen ge några exempel?
Men när jag idag läser Guardians intervju med den finske filmregissören Kaurismäki inser jag att man kan få också den mest begåvade melankoliker och misantrop att yttra sig i den riktningen:
Kaurismäki continues to smoke in the near dark, waiting for the inevitable tap on the shoulder while telling me about his solution to life's iniquities. This is a philosophy which might have been co-authored by Samuel Becket and Osama bin Laden. "For mankind, I can't see any way out," he says in his deadly monotone, "except terrorism. We kill the 1%." Which 1%? "The only way for mankind to get out of this misery is to kill the 1% who own everything. The 1% who have put us in the position where humanity has no value. The rich. And the politicians who are the puppies of the rich."
Jo, jag älskar Kaurismäkis filmer. Men tar ändå tillfället i akt att säga detta. Det finns all anledning att med hjärtat förakta världsordningen, inte minst den nya varianten där de rika bara blir rikare och de fattiga blir allt fattigare. Men avrättningsvägen till lyckan har jag sett nog av, och aldrig egentligen övertygats av, om man bortser från några förvirrade, sena tonår då också jag trodde att fanor och gevär hörde ihop på ett positivt sätt. Ett och annat lär man sig i livet. Till exempel om just fanor och gevär. Vi ser frukten av den kombinationen både i Oslo och i Köpenhamn dessa dagar.
Intressant! (och bekräftar den verklighetssimplifikation jag nyligen tyckte mig läsa in i just den filmen, inte sant). Tack för länken (dâ det är svârt att uttrycka vad man vill mot K. vad gäller just Le Havre - mângas hjärtan endast bultar och det är lätt att bli missförstâdd. Här talar han istället för sig själv och det underlättar!).
SvaraRaderaJa, det är som du säger. Man måste alltid skilja på konstnären och verket. Och jag som inte ens sett Le Havre vågade inte minst därför säga, något överdrivet men ändå, att jag ääälskar hans filmer (men vad jag menar är egentligen att de fyra-fem filmer jag sett av honom har gått direkt till hjärtat).
SvaraRaderaDen där K. resonerar ju som en sann marxist:
SvaraRadera"Först när den siste kapitalisten hänger och dinglar i den nästsiste kapitalistens tarmar har vi segrat."
Ja, fritt ur minnet.
Aldrig har så många ätit sig mätta som i dag, aldrig har så många fått en så fullgod utbildning som idag, aldrig har så många demekratier existerat som idag och så få krig pågått som idag.
Ju fler vi blir på jorden, desto fler individer, /procenten/ blir snorrika.
Säkert 90% har ambitionen att tillhöra den där procenten.
Thales av Mileto: "Kampen är den kraft som driver världen."
Eller var det snubben som sa att allt består av vatten?
Ja, ni förstår.
HUBERT
Herakleitos var det som insåg (se ovan om "kampen..") för 2.500 år sedan vad Kaurismäki gått bet på.
SvaraRaderaDet vackraste med människan, kan man filosofera, är hennes strävan efter att tillfredsställa sin nyfikenhet och att bygga å skapa som en biprodukt.
Att destruera eller mörda river ner allt utom hindren för detta estetiska.
HUBERT