Kanske var det tredje resan till Lissabon, jag skulle göra den med kollegan och vännen Per. Vi hade fått lite kläm på staden och hade bestämt oss för att förena nytta med nöje. Först en vecka där med fado och litteratur. Sedan skulle vi ta oss norrut och bland annat göra ett stopp i Porto för intervju med Eugénio de Andrade, och vidare in i Spanien och norrut i Europa, med stopp i såväl Frankrike och Österrike, som Tjeckoslovakien och (Väst-)Tyskland. Sydsvenskan nappade på idén att göra en reportageserie om resan och de europeiska miljöer vi ville skriva om. Vi fick också ett anständigt förskott.Min hälsa vacklade men vi reste. Jag bestämde mig för en alkoholfri resa, men magen bråkade ändå. Jag fick återvända till hotellet ibland och Per fick ensam fortsätta det vi höll på med. När vi besökte det portugisiska författarförbundet för ett avtalat möte kollapsade jag. Vaknade i en soffa med en läkare som undersökte mig. Han trodde att det kanske ändå var “turistmagen” som spökade.
Dagarna gick, vi fick en hel del uträttat, bland annat gjorde vi ett återbesök på det portugisiska bokinstitutet som flyttat från moderna lokaler på Avenida da República, där vi första gången besökt dem, till minst sagt ruffiga lokaler där regnvattnet droppade från tak och väggar. Vi var runt på olika institutioner, vi samtalade oss fram. På sjunde dagen skulle vi ta tåget från den gamla Santa Apolónia-stationen. Vi väntade först i en dunkel krog medan en fotbollsmatch ekade från tv:n i lokalen. När vi kom in på stationen sökte vi upp rätt perrong. Det tog kanske en kvart, så kollapsade jag igen.
Jodå, vi hann med en hel del ändå. Inte baraden portugisiska allmänvänsterns stora
1:a maj-demonstration, utan också sossarnas grillfest i
Edvard VII:s park, samtal med brasilianska
och portugisiska kollegor i Palácio Foz,
spårvagns- och hissresor (Eiffels!), fado och vandringar.
Den här gången var det så illa att Per ringde ambulans från informationsdisken. Den kom. Men inte blev vi välvilligt bemötta. Jag fick genast anklagelsen “ännu en berusad turist” kastad i ansiktet, trots min vecka av total alkoholfrihet. Per fick inte följa med i ambulansen så han fick kasta sig i en taxi med alla våra väskor. Jag hamnade på ett sjukhus jag aldrig glömmer, någonstans i Alfama, ett gammalt, nedslitet fattigsjukhus.
I salen där man packade in alla väntande patienter blandades havande kvinnor med trafikskadade. Ett inferno av skrik och gnyenden, i taket satt blod och gul- eller rödfärgade bomullstussar.
Läkaren tittade till mig. Han trodde nog också jag drabbats av turistmage, så jag smet ut och tog en taxi till hotellet. Där satt Per. Vi bestämde oss för att avstå Europa-resan med tåg och tog charterflyget hem igen (vår resa var en vanlig charter, där vi inte ens informerat om att vi skulle försvinna på plats) - och i Malmö kom jag in akut, den preliminära diagnosen löd gallsten.
De hittade inga fel på mig. Med mig hem fick jag en remiss till centralsjukhuset i Kristianstad och många undersökningar gjordes, den ena obehagligare än den andra. Till sist sa den legendariske invärtesmedicinaren Schölling att han började ana vad problemet var, jag fick en ny remiss och slutade på psyket en tid senare. Inga fysiska fel alls. Diagnosen blev "panic dissorder” - så stod det i broschyren jag fick, kanske för att panikångest ännu inte etablerats som diagnos i Sverige. Läkaren jag fick träffa då har jag kunnat vända mig till under alla dessa år, han är jämngammal med mig och har följt mig sedan 1985, i hela 27 år snart.
4 kommentarer:
Godmorgon Thomas, det här läser jag medan solen går upp över Porto en ljummen och fin januarimåndag.
Det där med psykosomatiska åkommor är ett gissel. Min egen oro (som är banal) sätter sig direkt på nerverna och är lätt att identifiera som sådan.
Jag tänker på det Portugal du reste i då och det jag bor i nu. Tjugo år och en ocean av förändringar. Jag tror inte att du skulle hamna på det sjukhuset idag. Men mycket av det vackra finns ändå kvar.
Så märkligt det är; av ditt tämligen sorgliga inlägg blir jag upplyft övertygad om att det har blivit bättre för Porugal. Det är en välbehövlig kontrast till den vardagliga kriskonversationen. Det kunde ha gått mera i rätt riktning och mindre fram och tillbaka om de pengar som kom från Europa från mitten av 1980-talet alla hade investerats vist. Men jag kommer många gånger tillbaka till frågan, hur stor förmåga har ett litet land med tio år av vacklande demokrati efter fyrtio av kvävande diktatur att genomföra genomgående kloka politiska beslut? Och det som gällde för Portugal då gäller för andra länder senare. Och i fall som Ungern tycks misstagen vara av en helt annan, mer omfattande och framför allt mer oroande natur än för mycket motorvägar, för mycket "blå påsar"* och för mycket belöningar för lång och trogen tjänst snarare än utnämningar på meritbasis.
Det är inte när ett lands finanser är på väg att kapsejsa som man behöver utrikes experter, det är när man bygger båten.
Det har trots allt blivit bättre för Portugal sedan 1985. Jag hoppas att det kanske har blivit det för dig också?
*"Saco azul" var benämningen på den pott myndigheter under Estado Novo-tiden hade för oförutsedda utgifter; numera är det påsen man stoppar det där i som man fått på orätt sätt och inte deklarerar.
Tack Anna, för din synnerligen intressanta kommentar.
Att det blev bättre för Portugal har varit uppenbart. Under mina resor fram till slutet av 1990-talet var det just detta som vänner där berättade. Inte minst de stora satsningarna på infrastrukturen förändrade landet, och inte minst huvudstaden. Men det var och förblir ett faktum att den svarta ekonomin växte lika snabbt som den vita. Hela segment försvann in i dunklet. Jag hörde ofta berättelser om människor i byggsvängen som "blev sina egna" med firman på fikan och noll redovisningar. Undrar om inte den pågående krisen slår särskilt hårt mot dessa människor, som naturligtvis också i den finns utanför redovisningarna?
En av mina vänner, född i Lissabon, säger att ett grundproblem efter att Den Nya Staten föll, var att många av dess sociala, politiska och kulturella höjdare bara fortsatte i sina ämbeten som om ingenting hänt. Och att Mario Soares, med sin kungliga, eller kejserliga stil, bidrog till att cementera sådant. Han satt som en propp på utvecklingen.
Nå, det har naturligtvis hänt så oerhört mycket mer sedan dess. Också den industri som Portugal fått överta från norra Europa har ju dragit vidare. De hårt exploaterade och vinstgenererande
finns idag i Asien.
Särskilt hårt kommer de att falla som arbetat FÖR de här företagarna, som tjänat dåligt och inte fått en cent i socialförsäkringspengar inbetalda.
Som lönearbetare i en väl fungerande organisation med papperna i ordning är jag hjärtligt förbannad på den här andra delen av samhället (och den politiska oviljan att ta itu med hårdhandskarna med den). Det är ju vi som betalar alla budgeträddande åtgärder som går genom inkomstskatter, vilket är en försvarlig del. Höjda skatter påverkar ju inte den inkomst som inte deklareras.
I somras bestämde jag mig för att alltid kräva kvitto. Det har naturligtvis visat sig inte hålla i längden; handeln är inte så uppbyggd. (Vilket säger en hel del om hur accepterad den grå sektorn är) Handlar jag på marknaden eller äter på kvartersrestaurangen (och det innebär kvartersrestaurangen ett kvarter bortom Rossio också!) är det inte ovanligt att man räknar ut summan på en kant av bordsduken och mer kvitto än så blir det inte.
Härom veckan fick vi rensat ett avlopp en lördagsförmiddag. Där krävde jag kvitto efter att ha betalat ett arvode som motsvarar vad jag betalar hos tandläkaren för motsvarande tid*. Det visade sig att mokaren var momsbefriad. Det blir man om man deklarerar en omsättning på mindre än 10 000 euro om året. Tror vi att en rörmokare som tar 100 euro för 40 minuter en lördagsförmiddag tjänar mindre än 10 000 euro om året?
*Inte för att jag unnar tandläkaren mer att tjäna pengar än rörmokaren, men tandis har fem års utbildning och ger mig kvitto utan att jag ber om det.
Det är väl ungefär så det ser ut här med. Hantverkaren som lämnar kvitto är mycket dyr, det fick jag erfara när jag bytte tre kranar i huset.
Mitt perspektiv är däremot väldigt smalt, eftersom jag tillhör en yrkesgrupp där de flesta arvoden stått still sedan 1980-talet. När jag började skriva litteraturkritik var arvodet per recension 700:-. När jag slutade, våren 2010, hade de just höjts till en tusenlapp.
Jag brukade, som många kollegor gör, reagera på skambud (från t.ex. skolor) med att fråga dem: tror ni hantverkaren också gjort sitt jobb för den summan?
Europa är en sjuk man. Och i takt med att sjukdomen förvärras blir exemplen allt fler och allt värre. Det ödet delar Portugal med resten av kollektivet.
Skicka en kommentar