Vill man läsa Thomas Bernhard när han är på sitt allra bästa humör, ska man läsa boken han redigerade och färdigställde alldeles mot slutet av sitt liv: Mina priser. Inte bara för att han med priserna motiverar anekdoter och berättelser ut sitt eget liv, utan också för att han här mest hela tiden har sällskap av "livsmänniskan" Hedwig Stavianicek, finurligt kallad "moster" av översättaren (i original "Tante") - som alltså inte var det minsta släkt med honom utan den 37 år äldre kvinna han delade sitt liv med alltsedan de mötts på 1950-talet fram till hennes död 1984. Bilden nedan visar väl tydligt deras nära och sensuella relation (den är för övrigt hämtad ur den Thomas Bernhard-kalender jag köpte från Österrike 2006).
Nå, Mina priser alltså. Thomas Bernhard fick naturligtvis en rad priser och utmärkelser i sitt liv. Han börjar med att berätta om de tidigaste, bl.a. de priser han fick för sina allra första romaner. Även om själva ceremonierna är skildrade med sedvanlig skärpa och humor, är det ändå berättelserna runt dem som är vassast.Som vanligt ironiserar Bernhard över sig själv när det gäller viljan att ta emot stipendiepengar, han frågar inte om det är moraliskt hedervärt utan nöjer sig med att konstatera att han själv också "är ett svin" som saknar karaktär! Dessutom redogör han för sin självklara syn på prissummorna: de är löjeväckande små med tanke på hur rika utdelarna är!
Så gisslar han i sedvanlig ordning den ekonomiska och politiska makten, som så gärna koketterar med sin filantropiska generositet.
Men alla priser han tagit emot har inte inneburit friktionsfria ceremonier, långt därifrån. En gång lyckas han i sitt tacktal, ödmjukt och försiktigt enligt honom själv, få hedersgästen politikern att lämna rummet i protest. Inte nog med det, händelsen får också kommande prisutdelning att ställas in. Det gör inte Bernhard så mycket, pengarna är redan insatta på hans konto.
Det i särklass mest underhållande kapitlet är det där han redovisar ett bilköp för prispengarna. Han, som direkt tagit lastbilskort för att kunna arbeta som chaufför, köper kontant en fin Triumph Herald i Hamburg, en sportig lyxbil som kommer att erbjuda honom stor njutning, men också en förödande olycka i Jugoslavien.
För en bättre måndag är vanligt finns Bernhards prisberättelser och ett par av hans tacktal nu tillgängliga. Vad säger man? Jag säger tack!
Har bara läst hans "Utplåning" som är en ja, välformulerad kräkning riktad Österrike, föräldrarna, det fuktiga slottet han och de vedervärdiga systrarna växte upp i.
SvaraRaderaMannen kanske var en slags humorist eftersom han faktiskt kommenterar svartsynen som en litterär metod för att få syn på någonting äkta och talande.
Han var också en hängiven moståndare till nazismen, alltså på riktigt, inte som svenska salongskommunister och svenska låtsasliberaler som bär sin avsky likt gamla militärer sina medaljer.
Anonyme Hubert