Klicka för helskärmsbild.Ni förlåter mig nog en alldeles privat sida ur min barndoms fotoalbum. Jag är väl tämligen nyfödd på bilderna, där mormor och mamma håller mig. Och så alla de äldre kusinerna förstås.
Visst är det en idyll?
Men det är adressen jag vill uppmärksamma er på. Där jag levde mina första sex år i livet. Bilderna är alltså tagna på Rasmusgatan, Sevedsplan, Malmö.
Jag minns från barndomen ett enda utryckningsfordon. Det var en ambulans som hämtade mamma när hon skulle in och föda min syster B.
Ja, det är annorlunda idag. Ja, det är svårt att förstå att min barndoms lyckliga gata nu blivit deras ungdoms krigiska och hotfulla gata. Tiden mal ner oss till damm. Tiden får oss att rodna inför den egna bilden i spegeln.
Annat från Rasmusgatan här i bloggen: Detta, detta och detta.
Fin betraktelse av gårdagens Seved.
SvaraRaderaApropå dagens Seved: Hur ska man få "arga unga män" att se något annat än den breda och destruktiva vägen? Vem vill vara med och ansvara för dem?
Jag är lärare och kan göra mitt, men när skadan redan är för djup, vem har då missat sitt ansvar?
Mvh
Statarkatten
Placering af ansvaret er et centralt spørgsmål.
SvaraRaderaEr det ved at være tid til, at det enkelte menneske personligt drages til ansvar for sine handlinger?
At skylden for alle disse voldelige episoder ikke automatisk skal findes hos tredie part: oftest 'samfundet', denne diffuse struktur?
Vi skal alle gøre vort - lærere og andre - og vi har alle et valg, vi er ansvarlige for.
Det gælder ikke mindst de vrede, krigeriske unge mænd.
Jag förmodar att krigisk blir man i hemmet.
SvaraRaderaTyvärr.
Processen vi tar på oss att civilisera dessa grupper kommer att kosta enorma summor, enormt mycket lidande.
Det smartaste man då kan göra är att flytta långt bort, läsa om processen i tidningarna och hoppas det går snabbt likt en operation.
Spännande.
Anonyme Hubert