I tillkortakommandet.

Att bli till och finnas i ljuset av sina tillkortakommanden. Att inte leva i illusioner och framtidsdrömmar. Att vara människa på just de givna villkoren: äta sin psykofarmaka och sina cellgifter som om det vore lika självklart som en pastarätt eller en croissant till kaffet. Att i detta ljus finnas som människa, också i tårarna och tröttheten. Att inte lura sig framför spegelns leende och nykammade frisyr, att veta att illamåendet är en del av boten, att rädslan inte är annat än en mental förberedelse och att de långa vaknätterna är av samma slag. Att bli till och finnas i detta ljus, en lugnare andning, en klarare blick. Att lyssna till BBC3 varje dag som om den vore den sista, att läsa nya numret av TLS och se hur det unga och det åldrade växer samman. Att veta att Misrata är lika nära som Rosengård, att förstå att varje ringsignal från telefonen är lika försumbar som de rinnande vattenljuden i husets avloppsrör, att se det flyktiga som själva livet, också när det undflyr både blick och smak. Att bli till och finnas i det ljuset. I tillkortakommandet.

Foto: A. Nydahl