Irène Némirovsky: Blodets hetta (Bonniers, översättning av Dagmar Olsson).

Jag vet få franska författare som skriver så bra som Irène Némirovsky. Förlåt, jag menar skrev. Det är nämligen många år sedan hon skrev sina böcker. Trots att det är svårt att spåra minsta judiska inslag i hennes texter, var det just hennes judiska rötter som fick nazisterna att deportera henne till Förintelsen från Paris 1942.

Sedan jag läst Storm över Frankrike (2006), Balen/Höstflugorna (2007) och Ensamhetens vin (2008) har jag tänkt att hon borde ha stått i hyllorna, läst och omläst precis som Mauriac, Sartre och Camus. En klassiker som förvisso utgavs på svenska under 1930-talet men som efter nazismens vålds- och mordorgie föll i glömska.

Tack och lov hittades originalmanuset till Blodets hetta (som bör ha skrivits 1938-1940) samtidigt som Storm över Frankrike och vi får härmed i fin svensk översättning en aldrig tidigare utgiven roman av Irène Némirovsky. Fransk landsbygd bildar fond för berättelsen. En pastoral idyll om det inte vore för det som förenar oss människor, just blodets hetta.

Här berättar Onkel Silvio om människors strävanden och tillkortakommanden – och så småningom också om ett mord. Det ser kanske ut som en olycka när Colettes make Jean faller i vattnet – men det visar sig vara hennes älskare som knuffat honom. Det finns vittnesord på det. Pojken som sett mordet förbjuds av sin mormor att yppa ett ord om det. Och tvärtemot den förlagsredaktör som på bokens omslag påstår att romanen "utvecklar sig likt en polisundersökning" kan man säga att det för dessa människor finns en annan och högre moral, som bland annat går ut på att inte blanda in myndigheter – allra minst polisen – utan att själv försöka finna en lösning som alla kan acceptera.

För Colette är saken helt enkelt den att hon behöver en man vid sin sida för att kunna fortsätta driva gården och kvarnen. Och för resten av bygemenskapen är det viktigt att hon kan göra det, utan kvarn klarar de sig inte.

Den gripande utvecklingen tar sedan en helt ny vändning som också inkluderar berättaren, Onkel Silvio, själv. Det är då man blir övertygad om Irène Némirovskys berättartalang. Hon vet att hålla sin läsare i ett tillstånd av konstant nyfikenhet och hon vet hur berättelsens ekonomi ska se ut för att den ska fascinera ända fram till slutet.

Man måste också imponeras av hennes poetiska språk, hennes förmåga att framkalla bilder, dofter och känslor utan att låta det skena iväg i de scener berättelsens franska landsbygd erbjuder.