Péter Nádas: Fotograferingens vackra historia (Rámus, översättning av Ervin Rosenberg).

Péter Nádas, ungersk författare född 1942, internationellt prisad och hyllad, men omvittnat svårläst. Undantaget är den lilla, vackra meditationen Egen död som kom i svensk översättning 2009. Tidigare på svenska har också mastodontromanen Minnesanteckningarnas bok samt Minotauros och Slutet på en familjeroman utkommit. Nádas har en bakgrund som fotograf och det är en sådan som står i centrum för den nya boken. Till formatet är den liten som Egen död, stil och estetik tycks ha mer gemensamt med de stora romanerna. Kornélia är kvinnan och fotografen i bokens centrum. Berättelsen leder oss in i en värld med en kvinna som är på väg i en luftballong tillsammans med en baron. Trots den konkreta miljön har allt något drömskt och overkligt över sig. Kornélia är samtidigt fjättrad vid en säng där läkarna talar till henne. En erotisk laddning bryter igenom i vissa avsnitt. Röster talar, ibland på oöversatt tyska eller franska. Det drömska förstärks av språkets egenheter.

*

Så ser mina egna tankar ut och de har inte förändrats sedan boken lästes och texten ovan skrev. När jag idag läser kritikernas texter noterar jag hur de kråmar och krumbuktar sig. Ingen vågar ju äventyra sin sociala status och säga att de inget begriper. Så här låter de istället:

”Här finns på kemispråk en hög specifik täthet i de hallucinatoriska scenerna, skrivna med prosalyrisk intensitet.” – det påstår i alla fall Sören Sommelius i Helsingborgs Dagblad. Han kan ju inte säga att han inget förstått.

”Nádas vackra roman är som ett stycke musik. När den klingar ut vet man inte riktigt vad man har varit med om” försäkrar oss Ellen Mattson i Svenskan, som lyckats få tag i en metafor hon själv kunde använda. Men hon vet inte vad hon varit med om.

”Kanske är dessa personer i själva verket bara hennes hjärnspöken, framkallade i förnuftets mörkrum. Redan titeln på romanen är ett mysterium - ska "historia" tolkas som "berättelse" eller "utveckling"? Det vet förmodligen översättaren Ervin Rosengren, men han lämnar ingen ledtråd” säger Nils Schwartz i Expressen och skyller läsproblemen på översättaren. Som för övrigt heter Ervin Rosenberg och inte Rosengren.

Det finns några få nätrecensioner, men i dagspressen hittar jag bara dessa. Kan man också tolka det som ett tecken på problem med själva läsningen? Kanske kan man bara uttrycka sin förvirring med olika grad av egen metaforik och mystik? Nádas är verkligen inte en författare som slår in några kilar i samtiden. Det finns det andra ungerska författare som gör – och några av dem ser vi väl till i översättning då och då.

Frivilligt förgiftad eller dement?

Kan man vara frivilligt förgiftad? Jag syftar inte på två flaskor vin eller en hela whisky, jag talar om cellgifter. Hur gör man för att bli förgiftad på det sättet – av egen kraft och frivilligt? Jo, man tar nio veckors dos på nio dagar. Jag har förvånats över hur snabbt min psoriasis blivit bättre på huden. Men samtidigt har jag märkt hur alltfler infektioner drabbat mig, i halsen, munhålan och andra ställen. Min läkare ville se hur infektionerna såg ut och jag träffade henne idag.

Efter lite diskussioner fram och tillbaka insåg både hon och jag att jag helt hade missförstått doseringen. Trots att jag gjort exakt denna behandling för några år sedan mindes jag inte någonting som indikerade att jag nu gjorde fel. Visserligen är jag helt utslagen, sover tre-fyra gånger varje dag, äter nästan ingenting, lägger mig vid tiotiden, vilket är tre-fyra timmar tidigare än normalt, och är så infekterad att det gör ont.

Min familj har en sorglig historia av alzheimers. Nu är det dags att få remiss till minnesmottagningen och se om något sådant spökar i mig. Det har varit för många sådana incidenter, till synes oförklarliga för en människa som ägnat hela sitt liv åt språk, ord, litteratur.

Nu är det dags för motgift. Folsyra morgon och kväll. Sakta ska jag försöka återvända till det som ser ut som vår. Tills vidare får jag sova och dricka citronvatten.

Foto från Ivö av A. Nydahl.

Rea i Lissabon.

Det förflutnas bilder är alltid en källa till glädje. Här sitter jag på café i Lissabon 1985 och ser ner mot hörnet där kön blir allt längre. Snart ska butikerna öppna för rea.

När jag ser damerna i kön känns det plötsligt väldigt länge sedan. Titta på deras skor och kläder! Du ser allt så mycket bättre om du klickar på bilden. Det förflutna är närvarande och det närvarande är redan förflutenhet.

Smärtan, trösten, morgondagen

Vem har sagt att vår tids bild av människan som en frisk och framgångsrik konsument är den riktiga? För varje dag jag lever blir jag alltmer övertygad om att den i alla avseenden är falsk och förljugen. Jag ser ut genom fönstren och konstaterar att naturens ständiga pendel mellan liv och död, mellan knoppning och förmultning, pågår med samma styrka, oavsett hur vi enskilda människor har det. För mig finns det trösterika just där. När jag ser japanska skolbarn samlas och titta i elevkatalogerna och samtala om de 4/5 av klassen som dött blir jag en smula ödmjuk. När jag tänker på de egna hälsoproblemen förminskas de och försvinner ner i hålet av oväsentligheter.

När jag läser Peter Handbergs nya essäsamling slår det mig gång på gång, också när natten är som tystast och mörkast: att vara människa måste också, och framför allt, vara att säga emot det som präglar tiden och tanken. Att säga emot är själva fundamentet. Om jag sade ja till allt man pådyvlar mig vore jag ingen människa. Jag ska återkomma till boken. Den höjer sig mer än ett snäpp över samtidens pladder. Betydligt mer.

Om sådant som orsakar oro.

Idag ligger min yngste son åter på operationsbordet. På neurologen i Lund genomför man ett sista försök att rädda honom från den fasansfulla tinninglobs-epilepsi han lider av. Två stora operationer i hjärnan har redan gjorts, fler går inte att göra, så idag ska de genomföra följande:

Det är en vagusnerv-stimuleringsoperation det handlar om. Ett slags hjärnans motsvarighet till hjärtats pacemaker. Med denna operation får man många patienter att leva ett drägligare liv. Medan operationen pågår fäster jag blicken mot den vårspirande natur som i vanliga fall omger honom i arbete och fritid.

(Klicka på naturbilden om du vill se den i fullskärmsformat).

Marta Morazzoni: Fallet Courrier (Carlssons, översättning av Ingrid Börge).

Nya författarskap är det något särskilt med. Att stiga in i ett språk, en stil och en berättelse man inte har den minsta förhandsfördom om. Man kan naturligtvis snabbt skaffa sig fördomar. Men i nyheten ligger också nyfikenheten.

När jag fick Marta Morazzonis roman Fallet Courrier i min hand visste jag alltså inte vad som väntade mig. Först reagerade jag på något jag uppfattade som förnumstighet hos den berättande rösten – författarinnan – och hennes sätt att klippa av händelseförlopp i avsikt att göra en utvikning eller lugna läsaren med att han inte behövde veta mer än det som redan sagts.

Tredje kvällen, då knappt halva romanen var läst, försvann den känslan. Det berodde förmodligen inte alls på författarinnan, utan på mig själv. Jag gick rakt in i berättelsens värld utan att haka upp mig på den första känslan. Och det lyckades över förväntan, jag såg nu en robust, övertygande berättelse från den värld som så sällan visar sig i vår tids litteratur. Här fanns varken börsmäklare, krogmiljöer i storstäder, modelejon eller blinkningar åt någon filosofisk eller politisk skola. Här fann jag istället det hårda och enkla liv som de flesta människor lever, övertygande gestaltat i ett litet samhälle i franska Auvergne.

Morazzoni, den italienska författarinnan, smyger runt i den franska miljön och tecknar ett fint porträtt av huvudpersonen, järnhandlaren Alphonse Courrier. Hans köttsliga längtan blir både en tillgång och ett problem. Han löser det med att till älskarinna, på bestämda tider i butikens bakre rum, ta en av de kvinnor som ansetts för ful för att kunna gifta sig, och så gifter han sig för konventionens skull med en av skönheterna som föder familjen två pojkar. På ytan ser allt ut som det brukar. Snyggt och prydligt. Var sak på sin plats. I familjen vistas ofta Alphonses vän veterinären.

Utan att säga för mycket kan jag avslöja att denna konstellation nu öppnar för minst två sidosprång. Den riktiga kyssen och den riktiga kärleken finns inte alltid där man tror. Romanen lägger sedan resten av handlingen i ett sluttande plan. Två tragedier för den mot sitt slut, och om dessa kan man inte säga någonting, ty då har man förstört en god historia.

*

Marta Morazzoni är född 1950 och debuterade med en novellsamling 1986. Den har översatts till många språk och finns också utgiven på svenska. Vid sidan av det egna författarskapet är hon också verksam som lärare och litteraturkritiker.

Våren. Vivaldis och vår. Och så några tankar om revolterna.

Finns det något som är erotiskt mer lockande än själva våren? Jag nöjer mig med att ställa frågan och visa några vårbilder från vår närmaste omgivning. Man kan vara sjuk, trött eller ledsen, men vårens kraft är lika stark varje år

Och så en helt annan sak. Jag har funderat under den gångna veckan varför så kallade "nationella" rörelser och kritiker av den rådande ordningen (ja, ni som läser den här bloggen vet vem jag syftar på) är motståndare till eller ifrågasätter upproren i arabvärlden. Först tänkte jag att det hade att göra med att revoltörerna - från Tunisien, över Egypten, till Qatar, Jemen, Syrien och Libyen - inte hade de åsikter och hållningar man önskade sig. De s.a.s. "brast i demokratiskt sinnelag" (vem gör inte det?).

Så förstod jag att det fanns antijudiska och homohatande strömningar i den libyska rebellstaden Benghazi (var finns det inte det?). Men kunde det räcka som förklaring? Skulle man helst behålla Ben Ali och Kaddafi för att slippa dessa opponenter? Det verkade föga troligt.

Nu tror jag att jag funnit svaret, utan att ha sett det klart och tydligt formulerat: varje uppror skapar nya flyktingströmmar norrut! Där klämmen skon. Man bör alltså inte stödja uppror som genererar flyktingar.

Om man resonerar så, kan man inte stödja några uppror alls. I så fall får man sista med armarna i kors och hoppas att despoterna får fortsätta sin terror mot de egna medborgarna. Den attityden skulle jag aldrig godta. Varje ny krissituation måste finna sin lösning.

Det enda jag är säker på, är att lösningen inte ligger i att man understödjer diktaturerna och ger dem fortsatt legitimitet.

Världen är en pågående katastrof. Det har jag sagt förut. Men varför inte lindra plågan med att lyssna till Vivaldis vårhyllning.

Alison Krauss och Angelina Darland.

Sedan många år håller jag Alison Krauss för att vara en av country-balladens främsta sångerskor (och violinister). Hon kan sätta fötterna var hon vill, hon trampar alltid rätt. Krauss förvaltar den tradition som annars alltmer drunknar i pop- och rockindustrins dunkanden. Hon avstår från den sortens publikfrieri. Hon finns kvar i den lantliga, akustiskt präglade bluegrass-musikens miljöer. Hennes Rising Sun tillsammans med Robert Plant ändrar inte på det, snarare tvärtom. Där finns också traditionen och roten blottad.

Provsmaka först på den här sången:

*

Angelina Darland: Down the Line.

För drygt ett halvt år sedan fick jag en video med Angelina Darland sänd till mig. Jag lade ut den här i bloggen redan då. Tyckte att den här unga kompositören och sångerskan anslöt så fint till traditionen. Men hon är inte ens amerikanska. Född och uppvuxen i Lund är hon idag bosatt i Göteborg. Down the Line är en så kallad ”Promo Edition”, vilket innebär att skivan inte går att köpa. Den är avsedd för att sprida kännedom om artisten med sina sju sånger (där ju Dogs och The Traveller är alldeles i särklass bra).

Jag tycker att skivan är så stark att den borde ges ut, kanske med en handfull sånger till, på en cd man kunde beställa/köpa. Idag kan man förstås höra sångerna på en hemsida under konstruktion. Man kan också bekanta sig mer med Angelina på Myspace och man kan se henne i den magiska balladen Dogs. Det är melankoli rakt igenom. Jag blir lika berörd varje gång jag hör den. På skivan är den välproducerad och tekniskt fulländad, här nedan mer utsatt för livets vindar och ögonblickets små skavanker, men kanske just därför så bra.