Zinaida Lindén: Lindanserskan.

Idag ska jag ägna en liten stund åt Zinaida Lindéns senaste bok, novellsamlingen Lindanserskan (Söderströms 2009). På 1970-talet utgavs i Sverige en antologi med den uppfordrande titeln Konsten att skriva en novell. Jag minns att det inte var så många bidrag i den -minst av allt mitt eget - som ens kunde uppfyllda minimikravet på en novell. Är det inte rentav den svåraste genre en författare kan ge sig in i? Ett grundkrav måste vara att författaren besitter förmågan att ganska snabbt och otvunget ge läsaren en bild både av de yttre omständigheterna och de personer som agerar i den korta texten. Jag vågar påstå att Zinaida Lindén behärskar den konsten mycket väl. Hon har en förmåga att med sin ofta drastiska prosa och vassa humor få mig att se människorna ganska omedelbart.

I Lindanserskan är det både kvinnor och män som berättar. Det de har på hjärtat handlar nästan alltid om livets "små" och nära ting, de som i själva verket är avgörande för hur vi lever våra liv: relationer, kärleksförhållanden, arbete och vila.

I flera av novellerna kastar Lindén blicken tillbaka på det land hon själv kommer ifrån, Ryssland. Hon gör det i fina personskildringar och i kunskap både om det som var och det som är. Det vardagliga Finlands blick på detta Ryssland ryms också i den världsbild som avspeglas i novellerna.

En sak som alltid är uppfriskande i Zinaida Lindéns noveller, är hennes förmåga att utifrån mycket små ting - en gest, ett minspel, en kroppsrörelse - fånga de agerande personerna. De blir trovärdiga och jag både lyssnar till det de har att säga - eller tiga om - och det de gör.

Kanske är det novellen Rosens kyss jag bäst ska minnas. Ett möte i en simhall, lite klumpigt och pinsamt i vattnet, som utvecklas till en fredagsdrink på dansstället. När den unge mannen Taneli plötsligt av ryskan Irma får frågan "Do you speak English?" och besvarar den med "But of course!" händer något alldeles oväntat. En gammal vilande dröm vaknar till liv i Irma. Tanelis perfekta engelska blir för henne bilden av den man hon kanske väntat på. Efter vissa förvecklingar möts de igen. Och det är en saga som påminner mig om att livet har sina verkligt ljusa stunder, sådana då kärleken slår ner i människor som från en öppen himmel - genom en gest, ett tilltal, en musikalisk fras.
(Författarfoto från Gummerus förlag)