Ung kommunist, blivande författare. Irrvägar och återvändsgränder på 1970-talet.

Jag gjorde mitt första besök som blivande författare hos Oktoberförlaget sedan de antagit mitt prosamanus Fabrik. Det måste ha varit 1975 eftersom boken utgavs året därpå. (Jag hade varit där tidigare, men då inte för att skriva bokkontrakt). Jag skrev färdigt Fabrik när vi bodde på Westregård, alldeles i närheten av Marsvinsholms gods mellan Skurup och Ystad. På kvällarna hade jag skrivmaskinen på soffbordet och skrev sedan barnen somnat. Mitt emot mig satt Birgitta och stickade, jag läste för henne det jag skrev och jag fick också låna ett avsnitt ur hennes dagbok till min bok.

Kalle Hägglund (1943-2005) var Oktoberförlagets chef och därmed en av de ”ledande kamraterna” i SKP, det kommunistiska parti som vuxit fram ur kfml. Oktoberförlaget skulle dels ge ut partimaterialet – böcker, broschyrer och grammofonskivor – men också skön- och facklitteratur som låg inom de ideologiska ramar man satt upp. Hägglund var både nitisk partiman och en självsvåldig och ambitiös förläggare som nosade fram det han ville ge ut. I lokalen på Östermalm där hela partiapparaten var inhyst inne på en bakgård, med bland annat redaktionen för partitidningen Gnistan, fanns förlaget högst upp. I ett par rum arbetade Kicki Askelin, Robert Aschberg, Anders Johansson och ibland också Åke Bergman. Kicki stod för all formgivning, Robert var förläggare och Anders skötte Oktoberförlagets musikutgivning.

Jag sov alltid hos Kalle Hägglund under mina vistelser i Stockholm. Han bodde på promenadavstånd från förlaget, och eftersom han kombinerade förlagsarbetet med en portvaktssyssla hade han en lägenhet på bottenvåningen inne på gården. Ett av de två rummen var totalt fullt med böcker, från golv till tak och liggande på varenda bord, stol eller golvyta som fanns ledig. Det andra rummet, alltid mörklagt med rullgardiner, var ganska rymligt, så att hans gäster kunde sova i samma rum som han själv fast i ett eget hörn. Utöver rummen fanns en rymlig hall, kök och toa med dusch. Kalle var en mycket gästfri människa. Jag fick alltid egen nyckel och kunde komma och gå som jag ville. När vi umgicks på kvällstid satt han alltid i sin skrivbordsstol i vardagsrummet, med fötterna uppe på någon bokhög eller på skrivbordet, ständigt rökande på sin pipa. Inte sällan hade han besök och jag drogs då naturligt in i samtalen. En av gästerna var dåvarande partiledaren Roland Pettersson, en byggnadsarbetare från Norrköping som var äldre än de flesta aktivisterna.

Jag hade börjat mitt liv som vänsteraktivist hos kfml(r) när jag bara var 18 år. Var medlem där fram till det jag minns som maskingevärs-valet. En valaffisch från organisationen – med en muskulös arbetare som riktade sitt maskingevär mot kapitalismen –blev skäl nog för mig att lämna. Under tiden vi levde på Westregård började vi besöka Oktoberbokhandeln i Malmö. Läste deras tidning Gnistan, så småningom började jag skriva – mest om musik – i ungdomstidningen Rödluvan som deras ungdomsförbund utgav, kom allt närmare. Åren 1975 – 1978 ansåg jag mig stå SKP nära. Slutet kom när Kinas kommunistiska Parti skickade ut Albanska Arbetets Parti i kylan, sommaren 1978. Jag var då platsansvarig för Svensk-Albanska föreningen i Durrës, Albanien och blev på grund av mitt ställningstagande för Albanien utkastad ur alla sammanhang som hade med SKP, Oktoberförlaget och Svensk-Albanska att göra (det senare därför att föreningen helt styrdes av SKP:s folk, inklusive paret Myrdal-Kessle).

Men åren jag lärde känna Kalle Hägglund var Albanien fortfarande en förebild för oss (ack, denna tortyrstat där de politiska motståndarna och de rutinmässigt fängslade människorna pryglades och mördades, hur kunde vi se detta som ett ideal? Var våra unga hjärnor så förvridna att vi förmådde blunda för det förtryck vi kunde känna på vår egen hud när vi reste i landet?). Vi tog del av allt albanskt material vi kunde hitta och Jan Myrdal själv betydde mycket med sin bok Albansk utmaning. Den följdes sedan av Lars-Åke Augustssons Albanska ansikten.

Kalle Hägglund var kinesernas och albanernas man. Han var ofta värd för höga funktionärer på besök i Sverige, liksom för den albanske författaren Ismail Kadaré. Hägglunds lättsamma stil tilltalade alltid gästerna, som tack vare honom inte fick sina besök i Sverige begränsade av politisk korrekthet. Kadaré insisterade på att få se något av den svenska synden och jag tror inte att Hägglund var nödbedd, alldeles oavsett vilka Kadarés önskemål var.

Kalle brukade berätta en liten historia som kunde illustrera hans ”goda” humör. Den handlade om Stalin som ofta såg amerikansk film i sin privata biograf i Kreml. Gärna westernfilm. När filmen var slut skulle Stalin ha sagt: ”Förbannade imperialist-propaganda! På med en ny rulle!”. Sådana små vitsar spred Kalle omkring sig varje dag, och han log varmt med sitt runda ansikte, där ögonen såg så små ut. Kalle var en glädjespridare. Men jag kunde bli trött på den jargong som fanns både på förlaget och privat hemma hos honom. Det fanns en grabbighet som kunde påminna mig om lumparlivet och den stöttes jag alltid bort av. Ändå var det en lättnad att lämna partihuset på Nybrogatan för promenaden hem till Kalle.

I soffan i det lilla fikarummet – jag vill minnas att det också var där Kicki Askelin satt vid ett ljusbord och formgav böckerna – satt det ofta gäster. En av dem minns jag alldeles särskilt, en skrytsam, alltid snett leende och lite överlägsen man, det var Jan Guillou. Långt senare i livet skulle jag få erfara vilken skamlös översittare han var.

Bilden: Drumsö, Finland. Foto: U.W.