Trasiga själars toner och ord

Jag är sannerligen inte den förste som frågar mig, hur det var möjligt för den allt trasigare heroinisten Chet Baker att ända fram till slutet skapa några av be-bopens vackraste stycken, både med trumpeten och rösten. Den frågan har (alltför) många redan ställt. Men när jag läser texterna i Bo Everlings och Rolf Yrlids antologi Nio jazzliv (Atlantis) slås jag av hur pendeln hela tiden slår mellan det trasiga och dömda å ena sidan, och det poetiska och himmelska å den andra. Jag glömmer inte i första taget de två texter som handlar om Bakers sista dag i livet, i Amsterdam där prioritet nummer ett var att få tag i heroin och kokain, och där den väntande konserten också sattes i bakgrunden. När han föll från sitt hotellfönster var det slut med allt, också med knarkandet och musiken.

Chet Baker är alltså bara en av musikerna som det berättas om i antologin. Också Lester Young, Billie Holiday, Thelonious Monk, Art Blakey, Charlie Parker, Charles Mingus, Miles Davies och Sonny Rollins är med. Skribenterna är för mig i de flesta fall okända, men alldeles säkert stora namn i den vackra journalistik som frodats i jazzens miljöer, sådana som Whitney Balliet, författaren Julio Cortázar, Nat Hentoff, Leslie Gourse och en rad andra. Vill man några kvällar sjunka in i denna miljö, som kanske bättre än de flesta lyckas förena storhet och rännstensöde, ska man inte tveka. Jazzens röster är en både gripande, vacker och ibland mycket sorgsen bok.