Richard Yates: Easter Parade (Norstedts, översättning av Kerstin Gustafsson).

Många romaner ligger slumrande. Så kan något väcka dem till liv igen och ge dem (många) nya läsare. Det var just det som hände med Richard Yates Revolutionary Road från 1961. Den fanns förstås att köpa på engelska. Men med filmatiseringen i regi av Sam Mendes och med Leonardo di Caprio och Kate Winslett i huvudrollerna blev den också kiosklitteratur på svenska. Överallt såg man den, på bensinmackar, i matbutiken, kanske rentav i bokhandeln. Den stora vinsten i denna process är att en mästerlig roman når dit den kanske inte annars skulle ha nått. Filmatiseringen är enastående i egen rätt, men det är romanen man ska ägna tid åt.

Nu kommer Easter Parade från 1976 i vacker översättning av Kerstin Gustafsson. När den släpptes på svenska i våras fick den genomgående ett mycket positivt mottagande. Efter att ha ägnat den två nätter kan jag inte frigöra mig från det filmiska. Liksom Revolutionary Road är Easter Parade ett verk som skapat för duken. Dess karaktärer är starka, med personligheter så väsensskilda att de genast skulle bli ett slags spegelbilder av varandra. Det är nämligen systrarna Emily och Sarah Grimes som får karaktärisera två - misslyckade - livsvägar, i skuggan av den inte mindre tragiska modern. Redan i romanens första rad slår Yates fast tonen: "Ingen av systrarna Grimes skulle få ett lyckligt liv, och i efterhand föreföll det alltid som om problemen började med föräldrarnas skilsmässa." Livsvägarna kantas av havererad kärlek, misshandelsrelationer, djup och förnedrande alkoholism. Trots att Yates själv fastnat i alko-träsket kunde han skildra det med naken distans.

Böcker som denna skiner lite ljusare när man tänker på allt skräp som översätts. Det här är riktig litteratur, skapad av inre tvång och skriven med svett och tårar.